måndag 31 mars 2008

Här borde jag ha en bild med en överkorsad dödskalle på

men då jag inte vill göra reklam på bloggen, struntar jag i bilden utan istället vädjar jag till ert sunda förnuft!

Alltså, det skjuts för litet och absolut fel folk. Det folk som borde ha ett annat arbete, typ gräva diken i Sahara, är dom som gör reklam. Viss reklam kan vara retande, lite smått underhållande eller rent av mycket underhållande. Annan reklam får en att känna sig både dum, korkad men mest av allt känner man sig dumförklarad. Blå mens är ju en femma, det har dividerats i tid och otid om det och de flesta bindor har reklam som är den enda anledningen till varför jag skulle könsoperera mig, för jag vill inte tas som idiot!
Senast i raden av "lita-på-rosa,tar-bort-lukt-och-fukt-och-får-dej-att-se-ut-som-du-vore-fotomodell"-reklam är den nya reklamen för Woolite tvättmedel.

Där står två spåniga fruntimmer och stirrar storögt på den frälsande MANNEN som kommer till dom för att rädda deras små yllekläder. Genom att använda tyngder (brukar ofta hänga tyngder i våra jeans för att se hur tvättmedlet fungerar, brukar inte ni göra det? *harkel*) och visa på hur dom små korkade tvätterskorna söndertvättat sina tidigare kläder, kan han övertydligt förklara vikten av att använda hans tvättmedel.
Så vackert!
Så fint!
Så... infernaliskt jävla idiotiskt dumförklarande reklam, att man får både apoplektiska anfall, tuggar fradga och slår huvudet i väggen.
TVÅ korkade kvinnor behöver EN man som kan hjälpa dom. Stackarna! Vi är ju så dumma i exakt hela huvudet att vi måste ha nån som förklarar för oss och ser på oss som vi vore helt utan egen förmåga att tänka en vettig tanke.

Nej, skit på er Woolite! Jag ska av ren trots tvätta alla mina ylleplagg i 90°, stoppa in en förpackning Svinto att rulla med och sen skrubba skiten i Klorin! Jag ska aldrig någonsin köpa ert tvättmedel, aldrig!
Gör en jävla reklam där en överförklarande kvinna står och visar tändstift för två dumt gapande karlar, nehej? Inte det, varför inte då då? Passar det inte? Nehej, så dumt av mig att jag inte fattade det. *himlar med ögonen i sina hålor*

lördag 29 mars 2008

Den här klänningen vill jag ha!


Skulle bara älska den! Tror jag.... Jag skulle inte se lika nonchalant ledig i den kanske men jag skulle tycka om att ha den klänningen i garderoben! Tror jag...

fredag 28 mars 2008

Vissa borde inte få gå ut!


Var till fjällen över påsken, en påskresa Gud glömde. Han verkar ha ett mycket selektivt minne när det gäller våra resor för även om vi kommer dit och hem helskinnade, lämnar själva resandet i övrigt mycket att önska. (Nytt blogginlägg blir det nog av den resan..) Hann med en influensa under resans gång, 39° feber (andra gången på ett halvår och de två enda gånger jag haft så hög feber i mitt snart fyrtio åriga liv!) och solen sken och barnen var sjuka och.. ja, ni förstår.
Nåja, i övrigt är jag rätt nöjd, jag har gått ned 3,8 kilo och det är jag störtstolt över. Nu blir man ju mer peppad att fortsätta ta tag i övervikten när det går åt rätt håll, så jag tog mig i kragen för att gå på affären och ta en liiiiten kort promenad.
Dagen till ära målade jag fransarna med nya supermascaran och gick på affären. Pratade lite med lillasyster i telefonen och när jag kom hem möts jag av min spegelbild i hallen och stannar stelfrusen! Jag ser inte klok ut!
Svetten hade gjort att mascaran hade runnit nedanför ögonen, på ögonlocken, det var svart mascara precis överallt i mitt ansikte! Så hade jag gått omkring och lett till bekanta och äldre damer, medan jag sett ut som en.. ja, välj själv. Panda är det snällaste jag kom på.

Nåja, jag får väl gå som avskräckande exempel om inte annat.

torsdag 20 mars 2008

Men in trees?!!



Jag bara måste se Men in trees varje onsdag. Det känns på nåt sätt som min andra familj. Jag bara avgudar Jack och Marin är ju min tvillingsjäl känns det som och ska jag någonsin flytta någon annanstans blir det Elmo i Alaska. Nu bor jag ju i o f s i Norrland och det kan ju ses som Europas Alaska, men det är inte samma sak. Elmo är Elmo och norrländska småstäder just norrländska småstäder.
Alla inklusive byfullot hjälper varandra, serien är mest en massa relationsprat och prat och prat men på ett mysigt sätt som gör en varm om hjärtat. Jag är lika besviken när Men in trees tar slut på kvällen som en unge tycker att julafton är för kort, det är bara så.
En del figurer är rätt skruvade men på något vis så allmänt mänskliga att man blir glad över dem och deras brister. De påminner en mycket om oss själva fast då på ett mer hollywoodianskt sätt. (freudianskt, jungianskt, hollywoodianskt ;-))

Så bänka er 20.00 onsdagar på TV3 för en hjärtats godbit!

Yeeeeeeee haaaaaaa! *joddlar*

Nu har jag äntligen fått händerna på min absoluta älsklingspelargon: Pamela Vaugham! Åååh, det är som, ja, jag vet inte vad, att få rå om en pelargon man längtat så efter. Henne fick jag syn på förra året och ja, jag vet, mitt förhållande till pelargoner är inte sunt i vissas tankar, och det är först nu jag fått tag i henne. Vilken skönhet hon är!

Se här och njut:

Pamela Vaugham, en otroligt vacker stjärna!

måndag 17 mars 2008

Sonen ska skriva en bok om sig själv

på svenskan. I ett kapitel ska någon annan skriva om honom och han ville jag skulle skriva det åt honom, så här blev det: ( Jag mörkar vissa detaljer av hänsyn till honom och hans integritet)

Vad ska jag skriva om dig?
Ska jag berätta om stunden när du föddes, om hur jag längtade efter dig och inte kunde bärga mig tills jag fick träffa dig? Vilken underbar unge du var och är, eller ska jag berätta anekdoter ur ditt liv?
Jag kan beskriva hur otroligt vacker jag tycker att du är, på insidan och lika mycket på utsidan. Din förmåga att uttrycka dina känslor och din fascination för det lite udda men ändå intressanta?

Det finns mycket att säga om dig men tråkig är inte ett ord man kan använda för det stämmer verkligen inte.
Du skulle födas den XX maj 19XX, men föddes XX maj istället, mitt i natten under en av de varmaste perioderna under det året. Ingen bebis kom på förväntat datum. Men dagen efter började det tidigt på morgonen att göra ont i ryggen och i magen med jämna mellanrum, fyra till sex minuter och när det började bli kväll åkte vi in på BB. Tyvärr hade inte mycket hänt men jag fick åka hem igen för att vila. Värkarna höll i sig under torsdagen och på fredagen var jag väldigt trött och fick åka in för att sova på BB-avdelningen. Det var skönt.
Väl hemma igen på lördagen satte värkarna igång igen. Samma sak, fyra till sex minuter mellan varje värk. Under söndagen var min kropp mycket trött och jag orkade knappt med längre. Ringde förlossningen och fick komma dit för att få medicin som skulle ta ned värkarna så jag fick sova lite. Vi kom dit, jag fick medicin och åkte hem igen. Gick raka vägen in i sovrummet och där lade jag mig på sängen och trodde genast att jag hade kissat ned mig, för din fostervattensäck hade brustit, äntligen var du på väg till mig.
Jag fick åka tillbaka till förlossningen och där var vi tills du föddes klockan XX den natten till XX maj.

Du hade fått fostervatten i lungorna och var tvungen att ligga i kuvös första natten, jag fick ligga inne på en sal tillsammans med tre andra mammor som hade sina bebisar hos sig.
Du kom ned tidigt den morgonen, vid sju-tiden och du var så söt. Jag frågade en sköterska om jag fick byta kläder på dig och hon tittade underligt på mig, det var ju min bebis, inte hennes.
Samma dag kom mormor och morfar på besök, farmor och farfar samt faster och kusinen, faster farbror XX och din älskade moster XX.

Du har alltid varit en människa med stark integritet, värnat om din personliga sfär och det har inte alltid varit så lätt att nå fram till dig. När du var liten var du tjurig, bestämd och visste alltid hur du ville ha det. Det var sällan som jag ville ha det.
Oj så många viljornas kamp det blev. Då hade jag fysiskt övertag och kunde bära dig till dagis när du protesterade, nu blir det väl du som får bära bort mig när du blir tillräckligt trött på mitt tjatande.

Din första dagisavdelning hette XX och där trivdes du mycket bra. Det låg tvärs över vår parkering och det tog ungefär en minut att gå dit eller gå hem, det passade bra.
Vi läste mycket böcker, du hade många favoriter, bl.a. Hattresan, Djungelboken, Oliver och gänget, Flaxa med vingarna men Hattresan var nog roligast. Vi låg länge och tittade på bilderna, försökte överträffa varandra i vem som såg flest nya saker varje gång. Sen hade vi en liten lek när vi skulle somna. Vi räknade upp tre olika saker som den andra skulle göra en historia av. Det var jätteviktigt att det var konstiga saker som det var svårt att sätta ihop till en bra historia och du satte många gånger mamma på det hala måste jag säga.
När du sov ville du gärna ligga i min famn, hårt kramad och med mitt öra i din hand, du knölade öronbrosket ibland så öronen sved och gjorde ont, de var röda och blossande när man steg upp men det var så du ville ha det och då blev det så.

Bada utomhus, bada inomhus spelade ingen roll, bara det var vatten. Du avskydde åka buss, då skrek du som en besatt men åka bil gick bra.
Vi var ofta på Djurparken i XX och du gillade djuren men som liten tyckte du att kossor var otäcka och farliga.

En av de saker jag minns mest med dig som bebis är när du sov i vår säng, tätt intill mig låg du med din lilla näsa i min ögonvrå. Det var varmt och fuktigt, men jag kunde inte för mitt liv byta ställning, det var så underbart.
När vi flyttade till XX blev du jätteglad. Du sprang från rum till rum och insåg att det fanns en teve i sovrummet och en i vardagsrummet, du hade ett eget rum och allt var jättebra.

En sommardag ville du springa ute i spöregnet och det fick du göra. Du sprang runt, runt på gården, sträckte armarna uppåt mot skyn medan du skrattade. Det var kul. En födelsedag hade du piratfest, jag hade gjort en tårta och vi hade Fort Boyard-lekar (Fångarna på fortet). Ni var utklädda till sjörövare med huvudbonader och pickadoller.

Jag ser fortfarande framför mig den första dag du gick ensam till skolan, den stora vickande ryggsäcken, din struttande gång och kepsen på svaj. Då blev mammahjärtat både varmt och ömt på samma gång. Min lilla kille hade blivit stor.
Nu har du verkligen blivit stor. Du har vuxit om mig, flera gånger om känns det som. Det är som att ha en främmande man hemma ibland samtidigt som jag ser den lilla pojken du var i den kille som nu håller på att bli man. Det är inte lätt att skiljas från det lilla barnet och förstå att det snart är dags för dig att ta steget ut i vuxenvärlden, att du håller på att bli vuxen. En del av mig kommer att ha den pojken närmast till hands när jag tänker på dig, en annan ska verkligen försöka att se dig som den stora, vuxna människa du kommer att vara.
Ännu får jag behålla dig en stund, jag är tacksam för allt vi fått vara med om tillsammans och jag är väldigt glad över att du blev just du. Du är en enastående människa som jag fått turen att få fostra, få följa genom livet. Inte är livet så enkelt alla gånger, det ska gudarna veta men jag vet också att du är en bra människa, rolig, underfundig, kärleksfull, omtänksam, storsint, vacker och ödmjuk. Inte nog med det, du är vansinnigt teknisk och finurlig, jag är övertygad om att det du ger dig i kast med i livet kommer att vara sådant du kommer att klara av. Du har saker emot dig, saker du kanske inte kommer att kunna styra men med dig i detta har du oss, oavsett hur gammal du är. Vi är där XX!


Det jag kommer att komma ihåg med dig bäst är stunderna när du låg på mitt bröst och vi sov tillsammans när du var en bebis, våra sagostunder, hur ”vi” gifte oss och så mycket annat att det inte går att räkna upp här. Dina bröder har haft tur som fått dig till bror, en mer kärleksfull och omhändertagande och beskyddande bror kan de inte ha fått. Ta hand om dig och vet med dig att det finns en hel familj här bakom dig som bara älskar dig

Nya trenden inom bloggandet, reklam! Unga bloggare lever på sina bloggar.

Unga tjejer skriver om mode, de får betalt för att nämna firmanamn och tjänar grova stålar på det. När ska det bli lönsamt att skriva om oss, medelålders, lönnfeta, sönderstressade gamlingar to-be?


Bikini-wear, en bikini som döljer allt utom rynkorna på magen och dom hängande brösten som accentueras fint av den medföljande kedjan som är istället för behån!


Den hippa allt-i-ett-klänningen som gör dej varken smal eller vacker, utan ett "det" som fint smälter in i dekoren och inredningen, gör att du kan äta exakt vad du vill utan att det syns på dej!


För oss som har lite ålderskriser kan jag blogga om kläder som känns bra -86 men som nu skulle ses som obskyra och fula. Jag kan också nämna att magvisande tröjor inte är lämpade när man fött tre barn, ett snitt och några extra kilon för mycket.


När jag ska jag få pay-off? Jag kan skriva om medelålders klädkriser och tjocka magar, hängande bröst och jag kan göra det varje dag! Jag lovar kära klädproducent. Vi är många härute i kalluften som inte kan ha modekläder som tjugoåringar kan, även vi läser bloggar. Kanske ni kan läsa mig så kan jag tipsa om fina kläder, blir jag rik då? *ler stort* Over and out from the Middleaged chrisis Ullet, fet, ful och en gång vacker, säger hennes mamma i alla fall.

söndag 16 mars 2008

Snart är det vår!


Symphyandra hofmannii, Kaukasisk elfenbensklocka. Jag hoppas att den ska överleva vintern och komma tillbaka till mig. Den är fullkomligt översållad med vita, stora klockor, det var knappt plats för blad utan bara knoppar och vita klockor.


En fingerborgsblomma vars namn jag inte kommer ihåg, men frön finns hos Plants of Distinction. Hoppas den fröat av sig så det kommer flera, då ska dom flyttas i sommar till den rosa rabatten. Många av mina rabatter ser inte ut att vara koordinerade alls men det är dom mot all förmodan. Har en röd, orange och gul rabatt, en blandad och en stor vit/svart/lila rabatt. I år ska jag inte så så många perenner utan göra en uppryckning bland dom rabatter jag har och satsa på att bygga miljöer. Har beställt hem en vitbrokig lönn bland annat och då jag fyller dom berömda fyrtio i år, får jag nog satsa på att fixa till hemma. Det lär bli partyparty, hoppas jag.



Vita löjtnantshjärtan. Vackra till dom mörkt violetta tulpaner som står framför, men tyvärr blommar dom ju inte samtidigt. Man får väl ha lite kreativt tänkande när man ser rabatten eller vad tycker ni?



Samlar på pioner också, förutom mina pelargoner. Gärna stora, dubbla saker som ser ut som gräddbakelser, mums för ögat. Denna står bredvid vår bro, på andra sidan finns en Bowl of Beauty. Två stora bakelser möter ögat när man går in, jag tror inte det blir läckrare.


Vad vore ett blogginlägg från mig utan en pelargon? Väldigt ovanligt kanske? Fireworks light pink heter denna blomvänliga variant. Mycket fin, inte så ovanlig men mycket fin som sagt.



Geranium pyranicum 'Bill Wallis', otroligt dekorativt bladverk och blommorna är så vackra. Dom ska också få fötter i sommar och flyttas till ett annat ställe. Det är dags att gå in i köket och leka Olga Housewife även om det tar emot. Nu blev jag så sugen på att planera trädgården för sommaren. *drömmer mig bort*

lördag 15 mars 2008

Jag är så förbannad att det gör ont i magen!

Vi brukar ha ett talesätt här hemma och det är att det skjuts för litet och fel folk, samt att världen är full av idioter och att sista idioten ännu inte är född..

Idag har jag haft en av de mer intelligenta diskussionerna någonsin med en människa som på fullt allvar inte ser MS som en svår sjukdom, att vi är gnälliga som tycker det och att man kan förutspå hur MS:en kommer att påverka patienten i framtiden, dvs redan nu se vilka områden som kommer att påverkas samt att man redan nu kan se vart man kommer att få funktionshinder. För man behöver ju inte få funktionshinder av sin MS menar denna människa. Det är iofs sant, det finns människor som får ett skov och sedan aldrig mer, men den jag känner som är drabbad har en aktiv sjukdom vilket kan vara tecken på en mer negativ prognos.

Ja, kära värld! Skulle äta upp min arm, utan ketchup eller tillagning, om det kunde förhindra min älskade pojkes sjukdom, men jag kan inte. Man kan aldrig veta i förväg hur sjukdomen slår. Det är en bävla sjukdom!

torsdag 13 mars 2008

Har bränt ett helt proppskåp!


I huvudet då. :-D
Har försökt att fungera så normalt det bara går med tanke på att en älskad liten människa i mitt liv, insjuknade hastigt i en aktiv/aggressiv form av MS i höstas. Under dryga tre månader hann vi med fyra skov som innebar inläggning på barnklinik för kraftig kortisonbehandling men även kontroller var tionde dag, magnetröntgen, neurologträffar och en hel del annat med (förutom allt man gör med han som är gravt handikappad). Då man redan har ett barn som behöver massor med stöd och hjälp och så insjuknar en annan av dom i MS, då blir man lite liten, ungefär som Clown häruppe, en dvärgpelargon, och lite lätt stressad kan jag ju erkänna.
Jag har verkligen försökt fungera normalt, komma ihåg, planera, prata, sova etc men till slut brann hela proppskåpet tror jag. Jag mår skitkasst och har tappat minnet till stora delar, jag är lättirriterad, seg i allmänhet och behöver massor med lugn och ro, för hjärnan skriker hela tiden:
-INGET MER NU, INGET MER!!

Maken har haft lite svårt att fatta att jag verkligen inte kan knäppa både knappar och lyssna samtidigt, han har sett det som att jag demonstrativt inte vill lyssna på honom. Min hjärna har fullt upp att bara se vad jag gör. Lägg då till en EDS (Ehlers Danlos syndrom) som gör mig fumlig och muskelsvag, ja, då är det som upplagt för proppskåpsbränning. Läkaren sa att det var fullkomligt normalt och att jag har alldeles för mycket stress inuti mig för att kunna fungera.
Nu kom allt upp i dagen i veckan när jag inte längre orkade hålla upp humöret utan brakade helt enkelt ihop. *poff!* Har gråtit så jag tror att ögonlocken är tunna som läskpapper och huvudet helt tömt på allt.
Nu förstår han hur jag mår och bara det känns så bra, jag har fått lämna över uppgifter i hemmet som jag inte längre orkar med, jag får ta hand om bara mig och barnen, lite städning när jag orkar men annars bara göra sånt som jag mår bra av. I morgon vill jag träffa hästar, snusa mig full av hästepitel och tagel, kanske kasta en tår in i hårremmen men bara försöka läka ur sorgen och se om det inte är möjligt att någonstans i framtiden hitta ett nytt spår när jag bytt säkringar och proppskåp. :-D

tisdag 11 mars 2008

Paris i mitt hjärta..

Förra julafton, julen 2006, fick jag en Parisresa i julklapp av min man. Vi åkte kring trettondagen och var borta några dagar, bara jag och maken. Härligt. I dag när vi pratar om resan får båda två ett tjockt lager bomull kring hjärtat och vi ser på varandra i samförstånd.
Det är underligt men det kändes som om det var tänkt att jag skulle ha bott där, jag kände mig som hemma. Paris var hemma för mig. Skitigt är det, svårt att hitta på flygplatsen (den som designat den borde undersökas, ordentligt) och knepiga maträtter men så otroligt skönt var det där.
Nu använder jag Parisresan för att få lite lugn i magen, för att känna lite lycka, det är så skönt. Detta är en bild från vår Parisresa, maken fotade Notre Dame. Visst är det ett vackert foto?

måndag 10 mars 2008

Alltså, tant är gammal..

För Ninnibeth, en tant som inte har glasögon har jag ändrat textstorleken till LARGE!;-)

Tant har fått glasögon. Iofs har tant haft glasögon länge men eftersom tant tillhör släktet Tjurus gigantissimus, undersläktet blindus för egnus felus och åldrus, så har tant säkert motat alla ögonliknande åkommor under den berömda mattan. Numer är det nog ingen matta i mitt fall utan mer Matterhorn men det är en annan femma.

Nåja, tant fick glasögon med progressiva glas för några år sedan. Men tant behövde ju inte dom bara för att en sketen optiker med utbildning sa att hon både såg dåligt på nära och långt håll dessutom ser hon jävligt nära ut på bra håll också!
När tant försökte gå med dessa glasögon på kunde hon lätt tas för Berusade Beda i A-laget, och hade hon sin vana trogen trillat och slagit sig på torget och svimmat hade nog farbror polisen tagit med henne till fyllecellen.
Tantens moder, den ömma tingesten brast ut i skadeglatt skratt när hon hörde att hennes tantiga dotter fått progressiva glasögon:
- Haha! Jag fyller snart sextio år och du är inte ens fyrtio och har progressiva glasögon, vet du om att det brukar bara äldre människor få?

Tack, tant vet det nu!

Tants älskade make, eller hustomte, påpekade ideligen att Tant borde ha sina glasögon för att hon såg så dåligt. Nu tyckte inte tant det men en dag tänkte hon en stund medans brandvarnaren gick igång av oset från hennes överhettade hjärna, hon sa till sig själv:
- Kanske jag ska prova mina glasögon igen? Åtminstone läsglasögonen?
Tant kände sig modig och tog på sina glasögon och vet ni vad? Tant började se!
Tant har idag haft på sig sina glasögon heeeela dagen och sett bättre än någonsin och vet ni vad? Nu när tant tar av sig glasögonen ser hon inte en enda bokstav på bildskärmen. Inte en. Så dålig syn har tant när tant inte spänner sina ögon för att kunna läsa och se på nära håll. Nu är tant med glasögon men säg inte att jag har sagt det, tant är lite kinkig om sin ålder nämligen..

Klara-Bella, Annika, Jenny och Barbie i alperna

Det tidigaste minne jag har av de dockor jag hade som barn, är av Klara-Bella. Vi hade flyttat från lägenhet till ett hus, och uppe på vinden fanns Klara-Bella i en låda. För att komma sig upp på vinden var man tvungen att kliva över massor med virke som pappa staplat inne i garaget, ta emot den tunga stegen som kom neddimpandes när man öppnade luckan i taket. Då var jag fem år och fick mödosamt klättar hela den långa stegen upp på vinden och där träffade jag på Klara-Bella.

Klara-Bella var en svart trasdocka med stor röd mun och knallblå ögon, hemsydd och med svart, krulligt garnhår och lika lång som vad jag var. Mamma hade sytt henne åt mig när jag var liten och förmodligen hade jag lekt med henne när jag var ännu mindre, men det var först när jag såg henne uppe på vinden som jag kom ihåg henne på riktigt. Hon kunde ha den plisserade, rosa-grårutiga lilla kjol jag hade haft som mindre, mina tröjor och jag känner fortfarande en varm glädje i bröstet när jag ser henne framför mig i mitt inre öga.
Av någon anledning försvann Klara-Bella. Mamma kastade bort henne av någon anledning och jag är så besviken, fortfarande, över att hon inte finns kvar.

Pappa hade en kompis med namnet Aage, jag uttalade det som Aaaage, inte Ååge som jag förstår att det egentligen uttalades. Han var stor och hade glasögon, svart hår och inga barn. En jättefin farbror som tyckte mycket om mig. Jag brukar göra små konstverk åt honom från det att jag var mycket liten, och ett av dom, gjord av sånt där klisterpapper man slickade på baksidan och fäste på papper, satte han inom glas och ram och var mäkta stolt över. HAn kom en julafton med en docka i en ljust blå kartong och dockan hette Annika. Jag var då tre-fyra år gammal.
Kartongen är fortfarande kvar, dockan också. Kartongen används till alla julpumlor (Julpumlans vänner finns här), försiktigt inlindade i hushållspapper och bilderna av Annika finns kvar på utsidan.
Annika däremot fick, som alla andra dockor i mitt liv, leva ett tufft och skoningslöst liv. det häftigaste som fanns när jag var sju år, var dockor som kunde kissa. Annika kunde inte kissa och ingen begåvade mig heller med kissdockor i varken julklapp eller födelsedagspresent, så jag fick minsann tillverka min egna.
Tyvärr ansåg mamma och pappa mig vara för liten för att ha en vass kniv på mitt rum, så jag fick helt sonika göra ett kissehål med en trubbig barnsax, på därför avsedd plats. Mina fingrar var inte vackra och det blev inte kissehålet heller kan jag tillägga, men Annika är numer mer anatomiskt riktig än förut. *nickar instämmande*

Så en jul fick jag Jenny, en taldocka i hård plast. Man satte in blå små skivor i hennes rygg, tryckte på magen och sedan pratade hon. Skivorna målade jag sedan med kritor och hon pratade aldrig mer. Sorgligt för henne, hon fick inte göra sin röst hörd. Jenny hade mörkt brunt hår och hockeyfrilla men en vit glittrig klänning hade hon. Hon, Annika och lille Nalle fick sitta på min säng.

Barbie var ett annat sorgligt kapitel i mitt liv. Alltså dom gör ju inte dockor som människor. Barbie hade allt men inget läkkött! Barbie åkte till Alperna när jag var kring fem år gammal, hon hade vit päls, svarta lackskor och jeans med äkta vita plastknappar. Alperna hade jag läst om i Kalle Anka och min knallblå barnsäng blev Alperna. Barbie trillade (medvetet) med skidorna och bröt benen, dvs hon slet ena benet ur sin höft och det mjuka gummimaterialet slets upp. Jag tog henne in till pappa för att han skulle gipsa henne, för det var ju så det hände i Kalle Anka och sen skulle hon ju bli som vanligt igen. Hon blev aldrig som vanligt igen.. Hennes höft/ben hänger fortfarande och dinglar sorgligt överrörligt med sina söndertuggade fötter. Hon är ett sorgligt kapitel.

torsdag 6 mars 2008

Fjällen hägrar...

Det här är utsikten från vår fjällstuga när man sitter och äter frukost en härlig sommarmorgon.
Inte helt fel. Fjällen är så vackra men ödsliga, när man sitter där, det är alldeles kav lugnt och det är bara ljuden av naturen ute så känner man sig rätt liten i det stora vilda. Liten och hjälplös i allt det vackra.
Skoterturer på vintern är ju ett måste om man är i fjällen. Vilt och vackert, vitt och vackert och stort, mycket mycket stort.
Utsikt över fjälldalen nedanför.

lördag 1 mars 2008

Detta skrev jag 2004 på en föräldrasajt:

När den största glädjen är den största sorgen




Hur ska jag beskriva hur det är att få ett handikappat barn? Hur är det att leva med ett handikappat barn? Jag kan inte tala för någon annan än mig själv och min man, vissa verkar inte reagera utan livet fortsätter som vanligt medan mångas liv blir helt förändrade. Det kan säkert ha att göra med vilken person man är men vilket handikapp/funktionshinder det rör sig om spelar nog lika stor roll. (Genomgående kommer jag att använda begreppet handikapp för det är handikappande i samhället att ha olika funktionshinder hur långt fram i utvecklingen vi än tycker oss vara) För min egen del så var denna andra graviditet den ultimata, jag hade träffat mannen med M, min förra graviditet hade varit omringad av konflikter, dåliga relationer och kanske en hel del ungdomligt oförstånd. NU skulle jag få den trygga familj jag längtat efter, jag och maken skulle få vårt kärleksbarn som var hett efterlängtat.

Barnet var utvecklingsstört, inte bara utvecklingsförsenad överhuvudtaget, utan utvecklingsstört med många andra problem. Han kunde inte äta och suga själv, kunde inte bajsa, slog ut med mororeflexen när han sov, sov i princip ingenting under sina första tre år. Vid närmare undersökningar fann man att han även hade ett hjärtfel - ingen stort fel, men ett fosterkärl som normalt ska sluta sig innan barnet blir ett år gammalt men som i hans fall inte gjort det, han visade sig ha en kärlring - ett kärl som förgrenar kroppspulsådern och som går ut i höger och vänster arm, ligger mellan luft- och matstrupen och trycker på. Barnastma med medföljande luftvägsinfektioner som ett brev på posten, om nu den delen av det statliga postverket fortfarande kan sägas fungera, musklerna är hypotona, mjuka och med dålig stuns, lederna i fingrarna är krokiga och vissa går inte att räta ut och efter några år visade det sig att han också är medelsvårt hörselskadad. (Har säkert glömt nåt men det kan inte hjälpas)

Första tiden var något som jag endast kan sammanfatta som att leva i helvetet. Efter ett dygn på BB kom barndoktorn in och berättade att de ville ta ett kromosomprov på honom, de misstänkte en trisomi 13 el.18 (trisomi = en extra kromosom på ett kromosompar, Downs exempelvis är en trisomi 21 medan alla trisomier under 21 anses som svåra kromosomskador och de som har dessa löper stor risk att dö i unga år eller under de närmaste månaderna, vilket är den information jag fått)och de ville ha mitt tillstånd att ta proverna på mitt nyfödda barn. Det finns inga ord att beskriva den känslan som kom över mig med. Katastrof vore en korrekt beskrivning av situationen men inte av känslorna. Jag dog. Jag fullkomligt dog som människa, allt som gjorde livet värt att leva försvann ur mig och jag önskade att livet skulle sluta finnas i mig.

Sen har det varit ideliga ups and downs. Det är bara en kortfattad beskrivning av hur den första tiden var, vi slungades mellan förtvivlan: enl. en stafettläkare skulle han inte leva mer än sex till åtta månader med den kromosomskadan och hopp: han var ju så söt att det rent av inte gick dit något mer.
Jag såg framför mig hur mitt liv tog slut, jag skulle sitta på en röd gummimatta (vart det röda kom från vet jag inte men nu har vi en sån i af!) med ett dreglande barn som aldrig någonsin skulle kunna tycka om mig. En grönsak...

Men tiden har förändrat mig, förmodligen som den förändrar alla föräldrar, man växer in i situationen, utvecklas och mognar. (Tack och lov för det, hur skulle man annars vara?) Det som var och faktiskt _är_ en djup sorg är också den största av lyckor för man ser i det lilla hur stort allt egentligen är.
Vissa föräldrar kräver både det ena och det andra av sina barn, jag och maken är urlyckliga när lillebror lärt sig att ta upp sin blöja (som han lärt sig att ta av nyligen) och på uppmaning ge oss den. Kanske en lyckträff, men när det händer känns ett Nobelpris som en fis i världsrymden. Vi ställer inga krav, vi har inga förväntningar på någonting längre. Det som kommer kommer och det är vi tacksamma för, det firas med rundringningar till släkt och vänner som gläds minst lika mycket åt Plorpens framsteg.
Men inuti den lyckan finns en del av mig som är 150 år. I en bok som heter ”Den förbjudna sorgen” står det om hur man just åldras mentalt av att få ett handikappat barn, för den verklighet vi lever i skiljer sig så många gånger sig från den verklighet stora allmänheten lever i. Det hjälps inte, efter ett tag blir även det onormala normalt och man vänjer sig vid allt. När jag ser barn, särskilt ett barn som föddes ett par dagar innan Plorp, kan jag inte hjälpa att ibland kommer det tankar som:

-Så kunde han också få ha det.
-Om han varit frisk hade han kunnat klä sig själv
-Om.....

Men det hjälper ju inte och vi vill inte på nåt sätt vara utan Prins Plorp, tvärtom, men vi önskar ibland att förutsättningarna var annorlunda. Han får inte samma chans i livet som friska barn får, även om jag många gånger tror att han har det nog så trevligt och bra i sin lilla värld som ter sig mycket inbjudande vid tillfällen. Livet hade varit annorlunda om han hade fått vara frisk.
Det gör ont när man ser att folk stirrar, när han beter sig som han brukar inne på någon affär och folk stirrar, eller när någon gör en kommentar om utvecklingsstörda, då gråter mitt hjärta. Mammahjärtat gråter också när jag inser att jag inte kan vara där och skydda honom hela tiden och att även han i sin egna tillslutna värld kan förstå att han inte är som andra. Vad jag önskar då att jag kunde ställa mig framför honom och slåss mot fördomar och människors okunskap.

Att förklara att man faktiskt kan sörja en levnad även om man skulle dö utan den, är svårt och det är nog ännu svårare för en utomstående att förstå att vi älskar Plorp så mycket men samtidigt så är situationen och hans handikapp en sorg för oss. Inte en sorg vi låter ligga framme i oss utan en sorg som ligger djupt begraven och som präglat oss mycket i dom personer vi är idag. Han är kärlek, vår stora kärlek, han är unik, en gåva helt klart men också en prövning för varje dag ser inte ut som den andra, den liknar inget som andra ser eller som andra har det även om andra föräldrar med handikappade barn kan känna igen sig så kan de inte veta hur det är att leva just med honom, likväl som jag kan igenkänna andra handikappföräldrars liv men inte helt ut förstå och veta.
Ett barn som Plorp som behöver en så totalt, någon som är helt utelämnad till oss att älska, ta hand om och ge dom bästa förutsättningarna någonsin är en utmaning, en börda men också enormt tacksamt. Vi älskar inte Plorp mer än mitt andra barn, bara annorlunda. Man är lycklig men ledsen samtidigt även om lyckan är den känsla som är mest närvarande men ödmjukhet inför livet är nog det man mest får av att leva med ett handikappat barn. Livet är inte så enkelt, så fritt och självklart som man tror, mer komplicerat men man inser på samma gång att trots denna komplikation är livet ändå väldigt litet och enkelt. Svårt att förstå? Ja, det är inte så himla enkelt att förklara men så är det. Simpelt men otroligt komplicerat, härligt men tungt, glatt men sorgset men fyllt av en enormt uppfyllande kärlek till någon som bara är och bara ger kärlek.

Källa:http://www.barnsidan.se/cldoc/572.htm

Hmmm.. härligt!

(bilden lånad från Fröken Glamborgs)
Har beställt strumpor/sockar från Fröken Glamborgs och dom kom igår. Vansinnigt sköna, snygga och helt och hållet mig. *njuter* Helt otroligt vad man kan bli glad för att hitta nåt som verkligen är en själv, det njuter jag av. Tjocka sockar, flätstickade på framsidan och knähöga i offwhite, det är en syn för gudarna. Maken bara ler åt mig där jag travar runt i mina nya sockar.

Vilken generositet?!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1956192.ab

Vem av oss skulle göra så här frivilligt? Jag är stum av beundran.