måndag 28 april 2008

Två som gissade rätt på min omröstning,

men då ingen av dom lämnat någon kommentar :-( kan jag heller inte utse någon vinnare.

Klämma en annan kvinna på brösten har jag aldrig gjort och hade inte tänkt börja med det heller. *flinar*
Porrtidning, ja, det har min tonåring fått för jag tycker det är bättre han vet vad det rör sig om än att smussla med det inför mig.
Pinka i buskaget framför dåvarande polisstationen i Umeå, japp, det har jag gjort. Klätt av en skyltdocka, ja, det har jag också gjort, fråga min syster hur glad hon blev då? *flinar skadeglatt*

Fyrtio, på det sextionde året....


Alltså det här är jag. Klänningen är gul och jag har typ två tänder i nederkäken och i princip hela fotoserien gör jag grimaser, försöker klä av mig och är allmänt supercharmig! (För alla utom min kära mor förmodligen som vill ha fina bilder på sin förstfödda kan jag tänka mig, fina bilder är stillasittande bebisar, utan dregel och som ler snällt mot fotografen har jag förstått det)
Jag hade långt hår ett tag som liten, tjockt, lockigt långt hår som jag grät över när man skulle kamma mig. Därför klipptes jag kort av min far i köket (alltid lika händig på murbruk och saxar) kort i det sanna sjuttiotalets anda!
Håret som är självlockigt och innehåller typ lika många virvlar som kurvor i en bergstrakt i Spanien, blev ju inte mindre oregerligt för att man klippte det kort. Jag togs länge för pojke med murriga sjuttiotalskläder (den som uppfann orange, ärtgrönt och brunt ihop skulle skickas till tegelbruken i Sibirien!) och glugg mellan framtänderna.
Hmmm.
Sexton år, på plastikkirurgiska kliniken för att göra en bröstreduktion, och min mamma sitter med mig utanför föroperationsrummet när en äldre herre kommer. Betänk då att min mamma är tjugo år äldre än mig, dvs 36!
Karln häver ur sig hur fiiiint och treeeevligt det är att två systrar kan följas åt på lasarettet! Fnys!
Jag och mamma är rätt lika varandra på ett sätt så att vi tas för systrar är inte helt omöjligt men som sexton se ut som en som är närmare fyrtio, nej, det var inte kul!

Igår var vi på en handelsträdgård för att inhandla lite pelargoner (nej, jag talar inte om min årliga pelargonbudget :-)) och mamma var med. Mamma fyller sextio snart och jag fyrtio och jag har rejäl åldersnojja vill jag tillägga. Expediten ler brett och säger glatt:
- Är det systrar som är ute och handlar?
Varav mamma bränner av ett brett leende och jag mulnar som himlen en misslyckad midsommarnatt.
Jag är alltså så fyrtio att jag ser ut som sextio? *höjer ena ögonbrynet*
Jag påpekar surt att det minsann är min mamma. *fnys igen* Frågar om jag ser äldre ut än fyrtio, men expediten klampar vidare och säger att det inte är jag som ser gammal ut utan mamma som ser ut som en ungflicka!
Ge hit alla rynkkrämer ni har, jag ska bada i dom! ;-) Så här är jag, här, på den här bilden ser jag iaf yngre ut än sextio, eller? *blir orolig* ;-)

Härlig helg!

Jag är på ett strålande humör!
Helgen var otroligt bra. Plorp var hemma och det gjorde att jag iofs fick rätt tidiga mornar men mamma och styvfar var här och hälsade på. Sen hann vi göra en massa saker som legat och grott, bl a sätta in belysningen i vitrinerna i köket, himla praktiskt att göra det nu när sommaren och ljuset kommer åter. :-)
Hängt tvätt, planterat, hunnit köpa på mig *harkel* åtta pelargoner till, sorterat tvätt, städat ett förråd, städat nedervåningen förutom att torka golven där. (gissa vad jag ska göra idag?) och ätit god mat.
Maken och jag fick oss en barnfri kväll, eller rättare sagt en tonårsfri kväll där vi bara ägnade oss åt varandra, vin, ljus och andra småsaker. Jag går omkring med bomullsludd i magen nu. Ibland kan ett rejält hångel (du trodde väl inte att _jag_ skulle skriva nåt annat va? *fnyser indignerat*) vara en lisa för själen..

Veckans måsten är ett möte med barnpsykologen. Man har ju den turen att när man har allvarligt sjuka barn får man möta en psykolog som kan hjälpa en sortera tankarna och det kan verkligen behövas efter snart nio år inom barnsjukvården med först ett barn och sedan ett annat. :-)

Kolla länklistan, jag har lagt in lite nya länkar, bl a den man som ska bli min nya make om min ger mig på båten, nämligen Martis, en frieserkille som är makalöst läcker! Kika in på honom ni men kom ihåg vem som såg honom först! ;-)

onsdag 23 april 2008

Jag var iaf nykter!

(skrev inne på Aff idag om min morgon, kopierar in den hit)Jag, frau Polizei-fobien bitte ja, blev stoppad i en poliskontroll tidigt i morse när jag skulle till lasarettet.
Frau Livligen fantasien såg genast framför mig hur jag med handbojor blev förd till polisbilen, sitta i finkan och prata med barn och make genom en glasruta, hur jag resterande del av livet får tillbringa iklädd en orange overall med kedjor mellan fötterna och aldrig se dagsljus. (man får inte skratta åt folk som är rädda för polisen, man får inte det! *vet*)
Svänger in på parkeringsplatsen som bil nr2 o två unga, snygga polismän (mäh, hur kan så unga människor vara poliser? *fnyser*)börjar fråga om nåt i bil nr 1.
Avslappnade frau Polizei-fobien bitte ja, bromsar in, drar åt handbromsen och börjar svettas.
" Har jag bilbältet på?"
" Har jag kört för fort"
" Har jag gjort nåt annat, blir jag tagen för fult utseende eller?"..

Bilen står på tomgång och jag inser att dom kanske tror jag ska fly därifrån (som sagt var, det är inte snällt att skratta åt folk som är rädda för polisen) så jag slår av tändningen. Börjar fippla (makens nya bil) med fönstren till dörrarna och till min förskräckelse får jag upp fel fönster och trycker planlöst på alla knappar jag hittar och det öppnas saker både här och där kan jag ju säga. *ler ansträngt* Polisman 1 tittar mot min bil och jag stirrar vettlöst på honom och börjar knappa än mer febrilt på knapparna tills rätt saker stängs och rätt saker öppnas.
Svetten rinner i hårfästet och jag blir fumlig när jag sträcker mig över till bilbarnstolen bredvid mig för att få fram körkortet.
Då kommer han fram till mig, säger att det är nykterhetskontroll o körkortskontroll. Körkortet lyckas jag fumla fram o det blir godkänt! (Pust, han såg inte att det kom från cornflakespaketet i morse ;-))
Sen ska jag blåsa. Tar i för kung o fosterland så livmodern i princip tittar ut när karln vill att jag ska blåsa HÅRDARE. (jag kan säga att jag är inte van att blåsa med min mun... :-O)
Förmodligen beter jag mig så skumt, för som enda bil går han runt den för att kolla skattekvittot. *rodnar*

Nåja, jag var ju iaf nykter....

torsdag 17 april 2008

Tack Gode Gud för Tysabri!

Ärligt talat, jag är verkligen in i själen tacksam för Tysabrin. En gång i månaden är vi på Neurologiska kliniken på NUS och får en dos Tysabri och det är som att skilja natt från dag. Lugnet sänker sig äntligen och glädjen återfinnes och energin ser man på honom kommer tillbaka. Tack Gode Gud för Tysabrin, för att härdarna nu inte är aktiva enligt sista magnetröntgen. Jag ber dig att denna medicin ska klara av att hålla hans MS stången under en så pass lång tid att han hinner hämta sig och lära sig acceptera sjukdomen.

Amen!

Pelargonporr... Det hjälps inte, det måste vara pelargonporr varje dag. Dom säger att när man väl är biten av pelargonbacillen blir man sig inte lik efteråt. Jag är benägen att hålla med. Den här skönheten heter PAC Happy Face Mex, min favorit alla kategorier faktiskt. En hängpelargon med otroligt vackra kronblad.


Helena, äggskalspelargon, inte min favorit men jag gillar äggskalspelargoner överhuvudtaget.


Eftersom min dokumentation över vad jag fotar och ibland borde jag också fråga mig varför, är mer än usel kan jag inte berätta vad det här är för någon, men fin är den! Har en hel mapp med UIP, "UnIdentified Pelargoniums". Måste börja föra bok över vad det är jag fotar så jag kan berätta om dom senare. *att lägga på listan för Own improvements*

*sätter händerna för ansiktet och skyler mig*


Det är nåt stort och otäckt därute, nåt jag inte sett förut. Runt, varmt, lysande och som gör att snön smälter. Dom kallar den sol.
Jag kan inte minnas att jag sett nån sån tidigare, eller har jag? Inte i år i alla fall. Otäckt är det i alla fall.

Dagens agenda?
Hmm, sitta i orangeriet och höra porlandet av dammens vatten, klia katten under hakan och sticka en kofta är uteslutet, för jag har varken orangeri (ja, ni ser ju vilket fruktansvärt liv jag lever, det är så synd om mig så det vet ni inte!), ingen damm, ingen katt och ingen stickning.
Vilt, hämningslöst sex iförd enbart stringtanga och handklovar är heller inget alternativ, det känns lite meningslöst när man springer omkring ensam om dagarna. Hmm. Det lutar åt att plantera, plantera, plantera, sen laga mat, diska, tvätta, läsa lite, ringa några samtal, gå en promenad och fundera på livet och sedan kommer alla hem för mat, social samvaro, packning av kläder mm inför färden och sedan ajöss och godnatt. Jag tycker det förstnämnda kändes mycket lockande.

onsdag 16 april 2008

Dålig, dåligare, sämst, Ullet!

Japp, så har man gjort det igen, ytterligare en medalj att sätta på bröstkorgen " Sämsta Mamman". Jag fick utmärkelsen i morse när storsonen fick frispel för att han inte får lov att vara ensam hemma en hel helg utan oss.
Dumma mig!
Dumma, dumma, dumma mig!
Sen spelar han över med inlevelse och emfas som skulle göra själva Bergman avundsjuk och vilja kontraktera honom om han inte vore död. Bergman alltså.
När jag påpekar att det är lätt löjligt att spela över på det där viset, får jag en redig litania om hur himla usel jag är som mor, som inte ens _tror_ på min tonåring till son, där han sitter och himlar med ögonen, vankar omkring som en osalig ande och kastar armarna åt sidan som en trasdocka.
Så världens sämsta mamma är jag, alla tider.

fredag 11 april 2008

Ett ljus för Engla




Må dina föräldrar få tillbaka dig, att du inte behöver vara rädd, att du på något vis återbördas hem för denna ovisshet måste tära sönder dina närmaste. Jag hoppas du är vid liv och att vi får se dig igen. Livet är så ofattbart grymt och du bara ett litet barn.

onsdag 9 april 2008

Visst önskar jag att det såg annorlunda ut!

Visst önskar jag att det bara var att stiga upp på morgonen, sätta på sig ansiktet och sedan leva happily ever after, men livet verkar inte funka så. Sagodimensionen får man leta efter i barnens böcker.
En ytlig bekant sa en dag till mig att hon visste precis vad jag behövde och sedan förklarade hon hur jag borde satsa på mig själv, ta hand om mig själv och huttan duttan tjuttan blä.
Jag stirrade nog först på henne och sedan log jag nog och låtsades lyssna för lyssna det gjorde jag inte.
Kan inte med människor som ska säga åt mig hur jag lever mitt liv och vad jag behöver när dom inte är genuint intresserade av hur det går för mig. Man ringer inte, man kommer inte förbi, man frågar inte djuplodande frågor utan när det blir för personligt slutar man lyssna och ska komma med goda råd istället. Det är jag inte hjälpt av. Jag löser mina egna problem tillsammans med goda vänner, vänner som också är där när man är mindre till sin fördel och mer till sin nackdel men som trots detta kramar en och bara finns.

Det är inte så mycket viljan att ha åsikter om saker utan sättet man berättar det på, som om man satt inne med svaren på alla livets svårigheter men utan ett enda uns empati, förståelse för någon annan synvinkel än ens egen. När man blir avbruten för att man försöker säga vad man tycker men det tystas ned för att man säger inte rätt sak, även om det gäller ens egen person. Sånt kan få mig att bli tokig.

Jag hade inte valt det liv jag har idag om jag hade fått välja, och visst önskar jag att det fanns alternativ men det finns inga alternativ längre. Jag har två allvarligt sjuka barn, jag är sjuk själv, det är inte så stort spelutrymme här. Det går inte ta en utvecklingsstörd, gravt handikappad kille och en MS-sjuk till Mallorca o starta restaurang i en gammal finka, det går inte. Bara att inse.
Att vi inte kan planera nåt utan risk för att det går åt pipsvängen, det är bara att skotta i sig och att då komma och prata om självförverkligande, hur vi som par måste och gör osv, det är ju en ren förolämpning.
Vi var ihop i nästan fyra år innan vi fick ett gravt handikappat barn och vi är tillsammans än. Det har och är ingen dans på rosor, och visst har vi behandlat varandra illa stundtals, skilsmässan nästan varit ett faktum, vi har dippat och dalat, vi har krisat och älskat mitt i allt kaos och ändå är vi tillsammans.
Jag tycker det tyder på att det finns något där längst inne som funkar trots kris, chock och sjukdom.

Allt är annat än perfekt, helt klart, maken är en knöl som inte blir mjukare för att man kokar honom och jag är en bohem med för mycket i bagaget men watta heck, vi lever, lever nu och jag är gladast för vänner som lyssnar, som finns, som _känner_ in vad som rör sig i huvudet och är beredd att älska hela mig, hela min trasiga bakgrund och min velighet och min överdrivna snällhet(på gränsen till mesig) och blommorna, minnesproblemen mm mm. Då vill jag ha deras åsikt. Men inte av nån som egentligen bara är intresserad av att höra sina egna idéer luftas.

tisdag 8 april 2008

Fånigt och barnsligt uppåt idag!




När jag var barn var det bara pappa som hade körkort, och pappa var väldigt, väldigt rädd om bilen, särskilt när det gällde att köra andra i den. Eller låt oss vara ärliga, köra oss barn eller familjemedlemmar i den. Annars gick det bra att köra den överallt. Bilskrället var en isblå diesel Peugeot med vinröda konstläderssäten (läs plast!) och den var gräslig med vingar på baken.
Uppvuxen i lappStockholm och med kölden som enda barndomskompis (jamen kanske liiiite överdrift då men medge att det lät bra? ;-)) så var en diesel inte att rekommendera.
Jag var på stallet dagligen, dit var det 5 km, enkel väg. Andra fick skjuts när det var minusgrader, särskilt nedåt en 40 stycken vill säga, men inte jag!
Jag tog vackert min spark, eller gick dom där kilometrarna för att vattna hästarna och ge dom hör.

Andra årstider cyklade jag. Mamma cyklade överallt, mina syskon cyklade överallt och det var inte direkt självklart att ha bil eller körkort. När jag började plugga i
Umeå behövde jag heller ingen bil, där var buss en självklarhet eller att cykla. Jag var ensamstående mamma och tog bussen, det fanns bra med bussar och det var heller inga diskussioner.
Sen träffade jag maken, min kärleksgud, sexobjekt, livskamrat och ständiga irritationsmoment, och den ohängda typen hade fräckheten att bo i ett litet samhälle utan kommunala färdmedel.

När jag väntade Plorp tog jag mot alla odds körkortet och bil fanns i hushållet. Men när Plorp blivit något större blev behovet av stor bil större. :-) Vi köpte Hyundaien
som vi har idag. (se bilderna)
Den bilen står skriven på mig och av någon barnslig och underlig anledning gör det mig fånigt glad och uppåt idag.
Maken är bortrest med den andra bilen men min bil står på uppfarten. Jag kan ta min nyckel, MIN nyckel, och köra vart jag vill, när jag vill och jag får köra. Kan köra mina barn till träningar, handla, shoppa, hälsa på eller bara ta mig ut och det utan att få en utskällning för att jag misshandlar Peugeoten. Det känns så otroligt lyxigt och nästan overkligt ibland, att jag, JAG?!!, har en egen bil. Jag! Fatta! Så efter att jag lämnat Pytten på dagis idag gick jag förbi lilla Hyndan och klappade på henne, lite diskret, för jag vill ju inte bli sedd som en galning. ;-)

torsdag 3 april 2008

Man tar allt för givet

1999 när Plorp föddes var ett ödesår, förra hösten likaså. Något år efter att Plorp fötts träffades vi på habiliteringen för föräldrasamtal med andra föräldrar som också fått handikappade eller på annat sätt skadade barn. En kväll efter ett samtal kom vi ut i foajén där en samling höggravida mammor satt och väntade på varmvattengympa.
En av handikappmammorna böjde sig fram till mig och viskade:
- Jag skulle vilja gå fram till dom och säga att; Titta på mig, se, det är inte säkert att allt går bra, du skulle bara veta vad som kan hända!

Nu gjorde vi inte så, tack och lov, men man tar för givet att ens barn ska vara friskt och ha hälsan.
Jag gjorde också så fram till i höstas är Multipel Skleros kom in i min familj. En som knappt haft en förkylning, inte fått vattkoppor utan varit sinnebilden för allt som är friskt fick MS mitt i livet, i början av livet dessutom.
Ibland får jag samma lust som den där mamman, att gå fram och säga åt folk att det är inte för givet, det är inte säkert någonting bara för att ens barn varit ett friskt och hälsosamt barn utan sjukdomar.
Nu gör jag inte så och det ger ju inte någonting att göra det heller, men det finns en liten gnutta inuti mig som vill ruska om stundtals, exakt varför vet jag inte men lusten finns där men bara ibland.

Texten:

På franska, Johnny Hallyday

Le ciel bleu sur nous peut s'effondrer
Et la terre y peut bien s'écrouler
Peu m'importe
Si tu m'aimes, je me fous du monde entier

Tant qu'l'amour innondera mes matins
Tant qu'mon corps frémira sous tes mains
peu m'importent les problèmes
mon amour puisque tu m'aimes

J'irais jusqu'au bout du monde
J'oublierais brunes et blondes
Oui, si tu me le demandais
J'irais décrocher la lune
J'irais voler la fortune
Si tu me le demandais

Je renierais ma patrie
Je renierais mes amis
Si tu me le demandais
On peut bien rire de moi
Oh, je ferais n'importe quoi
Si tu me le demandais

Et si un jour, la vie t'arrache à moi
Si tu meures, que tu sois loin de moi
Peu m'importe si tu m'aimes
car moi je mourrai aussi

Nous aurons pour nous l'éternité
Dans le bleu de tout l'immensité
Dans le ciel, plus de problèmes
Mon amour, crois tu qu'on s'aime




På engelska, av Elaine Paige:

If You Love Me or Hymne a L'amour

If the sun should tumble from the sky
If the sea should suddenly run dry
If you love me, really love me
Let it happen, I won't care

If it seems that everything is lost
I shall smile, and never count the cost
If you love me, really love me
Let it happen, darling, I won't care

Shall I catch a shooting star?
Shall I bring it where you are?
If you want me to, I will

You can set me any task
I'll do anything you ask
If you'll only love me still

When at last our life on earth is through
I shall share eternity with you
If you love me, really love me
Then whatever happens, I won't care

If you love me, really love me
Then whatever happens, I won't care

Edtih Piaf, denna gör mig glad och ledsen på samma gång..

Sysselsättning för idioter och masochister!

(Bilden från www.skovde.se)

Som norrländsk tösabit har jag en bakgrund i längdskidåkning. I min hemstad fanns det tre kategorier människor, grovt räknat. Det var antingen pingstvänner, a-lagare eller sportfånar. De som bodde på mitt kvarter var det sistnämnda.
Alla sprang terränglöpning och alla åkte skidor på mitt kvarter, klart att jag inte skulle vara sämre, eller? Problemet var att tjejerna som tränade i min klubb var alla kommun och distriktsmästare, de hade föräldrar som kunde valla, skjutsa runt och som var genuint intresserade av sina barns idrotter. Min pappa tyckte att det var mycket viktigare att se till att vår gamla isblå diesel Peugeot inte behövde köras under vinterhalvåret annat än när han skulle till fjällen för att fiska, och mamma var hemma med småbarn och utan varken bil eller körkort.
Hon vallade dock, oftast hellre än bra.
Jag tragglade runt en kilometers slingan och varje gång var jag sämst, eller åtminstone näst sämst. Jag tränade, tränade och tränade och aldrig blev jag bättre. Jumbopriserna var vikta till mig och svetten rann, men aldrig några större framgångar i skidspåret. Sista gången jag åkte skidor var när jag var kring tio år gammal. Mamma hade vallat skidorna kvällen innan tävlingen och när jag kom hem sprutröd i ansiktet av ansträngning efter en kilometer klibb (man borde ha döpt mina tävlingar till " 1 km bakhalt" eller "1 km klibb") kastade jag skidorna in i ett förråd och sa:
Jag ska aldrig mer åka skidor i hela mitt liv.
Jag har hållit det löftet.

Ett annat kärt (?) minne från min karriär som Gunde Svan var när jag som artonåring jobbade i en snabbköpskassa och en av dom andra, duktiga tjejernas mamma kom in och var översvallande lycklig. Hon hade ett sådant starkt minne av mig när jag åkt skidor på en tävling och kommit till den stora backen på baksidan av stora skolan. Hon berättade med inlevelse och emfas hur jag tvärnitat uppe på backkrönet, mitt i tävlingen, stått länge och begrundat den branta backen som gick tvärt nedåt, smalnade av och svängde uppåt till höger bakom en klippvägg till höger, till vänster fanns bara buskar, sly och stenblock..
Helt plötsligt hade jag med dödsförakt kastat mig utför backen, kastat stavarna åt sidorna och slagit Lovikka-vantarna över ögonen och skrikit på bred norrländska:
- Jag ånger mig, jag ånger mig!
Backen hade svängt, men det hade inte Ullet som fortsatte utför stupet bland buskar och bär. Hepp, så kan det gå!

Nu ser jag längdskidåkningen med nöje på teve, jag njuter kraftigt av det skådespel det är men jag inser att det är ett verk för masochister och idioter, vem åker skidor frivilligt? *ler brett och skadeglatt medans jag mumsar i mig lite choklad och ser tillbaks på min skidåkningskarriär*