Ibland behöver man choklad, det är liksom en universell lag som säger att choklad är det enda som på något vis överhuvudtaget ge någon form av tillfredsställelse och då är kladdkakemuffins med en chokladkolakräm en godbit att sätta tänderna i. Detta är dagens bak i det Ulletska hemmet och nu tänkte jag dela med mig av receptet till er:
2 ägg
3 dl socker
1 1/2 tsk vaniljsocker
1 krm salt
--------------------------------
Detta vispas ihop pösigt och vitt.
Blanda sedan i:
1 1/2 dl mjöl
4 msk kakao
100 g smält smör
--------------------------------
Häll ca 2 msk smet i varje muffinsform (ta vanliga små, inte dom gigantiska amerikanska!!) och grädda i 160° ca 15-20 minuter. Under tiden koka ihop kolakrämen:
100 g smör
4 msk socker
2 tsk mjöl
4 tsk kakao
1 dl grädde
1 dl mjölk
-------------------------------
Kokas ihop ca 3 minuter och häll sedan 1 msk fyllning i varje form direkt efter gräddning. Tinas ca 5-15 minuter när dom varit frysta!
Smaklig spis!
måndag 28 juli 2008
Handen på hjärtat, vad kan ni om städning?
Nu ska vi se, vad kan ni om städning? Kolla in era kunskaper här: Städtest, själv fick jag 10 av 12 och DET kan jag säga er, syns inte hemma hos oss i alla fall! Vågar ni berätta vad ni fick för resultat?
söndag 27 juli 2008
Fylla dagarna med liv
Att lägga liv i sin dag är så viktigt. Vissa saker är bara tvungna men andra kan få stryka på foten trots att man känner att man borde göra dom eller måste göra dom. Vad skulle vi vara om det här var vår sista sommar? Vår sista höst? Vad skulle vara viktigt för oss att göra då? Syster Yster som reste till London för en tid sedan lånade mig en bok skriven av Jenny Downham och som heter Before I Die. (Nu vill jag höra ack och ooooh:n för jag har läst den på engelska dessutom!*blinkar åt er*)
Den handlar om en sextonårig tjej, Tessa Scott, i London som har akut leukemi och den är obotbar. Hon är införstådd med att hon kommer att dö snart och därför gör hon en lista på saker hon absolut måste göra innan hon dör. En av sakerna är att ha sex (jag menar, man är väl sexton år eller? :-D) och prova droger.
Alla hennes sinnesupplevelser blir mycket tydliga, boken skildrar även de sista andetagen (sa jag att ni inte skulle gråta om ni läste den skulle jag ljuga ordentligt!) och vad som händer i henne när hon släpper livet ifrån sig och dom hon älskar och vad som händer simultant omkring henne när hon gör det. En mycket stark bok, mycket! Rekommenderas och vad den kan tänkas heta på svenska har jag ingen aning om men Jenny Downham; Before I Die alltså!
Själv har jag verkligen fyllt denna dagen med liv, när vi dör är vi ändå bara minnen, och jag har fått minnen för livet idag. Plorp och jag skjutsade iväg Storebroren med två tjejer till staden för lite biobesök (verkar urkul att se en film om en alkoholiserad superhjälte, Hancock *not* :-D) och på vägen hem ville Plorp absolut sitta bredvid mig i framsätet och han är ju tillräckligt lång så varför inte?
Jag tog och smekte hans underarm försiktigt och lade sedan händerna på ratten igen. Han tog min höger arm (automatlåda, I praise to God!) och tog min hand. Flätade in sina små, mjuka händer i min högra hand. Den glatta, varma huden från hans handflata i min handflata, mina fingrar som kom upp mellan hans smala, bruna fingrar och där jag kunde med fingertopparna smeka hans fjuniga handrygg. Pyttiga små vita hårstrån som avspeglade sig mot det pepparkaksbruna skinnet, i bakgrunden spelar det musik från radion och han sjunker in i sig själv och stirrar frånvänt upp under ögonlocken, typiskt autistiskt men med ett belåtet flin på läpparna. Han håller länge handen i min hand, små gurglande ljud stiger upp från strupen och han sparkar med sina ben mot sätet. Känslan av hans hand, hur det pulserar mot min handflata och solen som skiner in med sin eftermiddagsstyrka genom bilfönstret, den gröna skogen som åker förbi oss och vägen som ligger varm och svart framför mig, bara vi två och jag kommer nog aldrig att bli så älskad som av honom.
Att hålla hans hand, det som han bara gör ibland och annars avskyr, se honom kika förnöjt på våra sammanflätade händer, ger mig ett minne jag aldrig kan glömma. Jag önskar ni fått uppleva den känslan, samhörigheten och kärleken som rann ifrån honom, förtröstan och tillit utan några gränser. Jag fyllde verkligen hela denna dagen med liv idag och det tackar jag Plorp för.
lördag 26 juli 2008
Solen skiner, barnen leker och skinnet bränner..
Sommaren är ljuvlig, myggbett, skavsår, borttappade nycklar, trasiga däck, svettiga och smutsiga barn, bristande lust att laga mat och sol hela, hela tiden, ja, nog är den ljuvlig alltid!
Jag vet inte hur det är i era familjen men i vår brukar ibland saker och ting falla på som döden ungefär, helt oväntat, totalt utan förvarning och direkt. Så även igår. Maken är första klassens prylbög, jag beklagar sorgen om ni också har en sådan men som sagt var en första klassens prylis. Han har länge, tillsammans med hundratusentals andra här i världen, suktat efter en I-phone, det närmaste man kan komma Gud utan att vara honom själv, ungefär.
Denna manick och mackapär kan man inte köpa annat än på nätet eller i Telias butiker, folk köade från missinassa' tills dom öppnade för att få ett exemplar, och när maken kom dit var alla 16 "giggare" (fråga inte mig vad det är för det kan jag inte svara på) slut. Depressionen ett faktum, jag trodde mannen i fråga skulle lägga sig ned framför mina fötter, gråta och vapurisera till ånga av sorg och saknad.
Men Telia hade ju tänkt ut det hela. *good for them!* Man kunde sätta upp sig på en lista och när dom fick in nya 16 "giggare" skulle dom ringa upp. Nu i veckan skulle dom ringa och han stod först på listan. Han åkte in till stan, gick på Telia-butiken och frågade om dom fått in nya I-phones, men icket!
Lika lång färd tillbaka, det vill säga fyra mil enkel väg. Team Statoil, det är vi det! *sörjer djupt*
När familjen Tämligen besvärlig-omständig-och-velig, äntligen beslutat sig på kiosken för vilken mjukglass dom skulle ha, ringer telefonen, ungefär en timme efter hans besök i Staden och vet ni, telefonerna hade kommit! Surpriiiiise!
Han bad vänligt att dom skulle lägga av telefon åt honom eftersom han hade långt att köra men det gick ju baaaaara inte föööör sig. Sånt har man slutat med för länge sedan serrni', det kallas servicemindness och det är inte trendigt inom affärsrörelser längre. (Nickar här allvarligt)
Det blir att kasta barn, vagnar mm in i bilen, den hulda viven ställer mjukglassen på biltaket när vi kör iväg i bästa racerfart. (Jag har hört att fortkörning är undantaget från böter om det gäller allvarliga saker som akut sjukdom och I-phones...)
Barnen och jag satt kvar i bilen när maken stapplade iväg till Telia-butiken för andra gången samma dag, och av en ren slump råkar jag se mig själv i backspegeln och får den stora chocken!
Jag har inga ögonbryn!
Inga alls!
Ser ut som en vit variant av Whoopi Goldberg och stora, uttryckslösa ögon stirrar emot mig och ansiktet är fullkomligt utan karaktär. Hur kunde det här hända? Böjer mig framåt och känner där ögonbrynen varit placerade tidigare och ja, det finns några ruggbuskar kvar, men dom syns inte i solljuset. I badrummet har jag ögonbryn dock, måste vara en dålig belysning!
Håren har alltså inte blekts utan huden blivit i samma ton som ögonbrynen och jag har ju inte direkt som svartaste ögonbrynen sedan tidigare, så resultatet blev inte direkt upphetsande. Nu måste jag leta reda på ögonbrynsfärg, kan ju inte gå ut och se ut på detta viset. Nej, nu får det bli svarta sniglar till ögonbryn istället.
Maken fick den sista I-phonen tillsammans med sin bror som kom fem minuter efteråt, nu var det bara 8 "giggare" och det var inte lika intressant. Nåja, han fick en I-phone och jag blev utan ögonbryn, vem gjorde det bästa bytet tror ni. *känner efter med handen att ögonbrynen finns där även om dom inte syns.*
Jag vet inte hur det är i era familjen men i vår brukar ibland saker och ting falla på som döden ungefär, helt oväntat, totalt utan förvarning och direkt. Så även igår. Maken är första klassens prylbög, jag beklagar sorgen om ni också har en sådan men som sagt var en första klassens prylis. Han har länge, tillsammans med hundratusentals andra här i världen, suktat efter en I-phone, det närmaste man kan komma Gud utan att vara honom själv, ungefär.
Denna manick och mackapär kan man inte köpa annat än på nätet eller i Telias butiker, folk köade från missinassa' tills dom öppnade för att få ett exemplar, och när maken kom dit var alla 16 "giggare" (fråga inte mig vad det är för det kan jag inte svara på) slut. Depressionen ett faktum, jag trodde mannen i fråga skulle lägga sig ned framför mina fötter, gråta och vapurisera till ånga av sorg och saknad.
Men Telia hade ju tänkt ut det hela. *good for them!* Man kunde sätta upp sig på en lista och när dom fick in nya 16 "giggare" skulle dom ringa upp. Nu i veckan skulle dom ringa och han stod först på listan. Han åkte in till stan, gick på Telia-butiken och frågade om dom fått in nya I-phones, men icket!
Lika lång färd tillbaka, det vill säga fyra mil enkel väg. Team Statoil, det är vi det! *sörjer djupt*
När familjen Tämligen besvärlig-omständig-och-velig, äntligen beslutat sig på kiosken för vilken mjukglass dom skulle ha, ringer telefonen, ungefär en timme efter hans besök i Staden och vet ni, telefonerna hade kommit! Surpriiiiise!
Han bad vänligt att dom skulle lägga av telefon åt honom eftersom han hade långt att köra men det gick ju baaaaara inte föööör sig. Sånt har man slutat med för länge sedan serrni', det kallas servicemindness och det är inte trendigt inom affärsrörelser längre. (Nickar här allvarligt)
Det blir att kasta barn, vagnar mm in i bilen, den hulda viven ställer mjukglassen på biltaket när vi kör iväg i bästa racerfart. (Jag har hört att fortkörning är undantaget från böter om det gäller allvarliga saker som akut sjukdom och I-phones...)
Barnen och jag satt kvar i bilen när maken stapplade iväg till Telia-butiken för andra gången samma dag, och av en ren slump råkar jag se mig själv i backspegeln och får den stora chocken!
Jag har inga ögonbryn!
Inga alls!
Ser ut som en vit variant av Whoopi Goldberg och stora, uttryckslösa ögon stirrar emot mig och ansiktet är fullkomligt utan karaktär. Hur kunde det här hända? Böjer mig framåt och känner där ögonbrynen varit placerade tidigare och ja, det finns några ruggbuskar kvar, men dom syns inte i solljuset. I badrummet har jag ögonbryn dock, måste vara en dålig belysning!
Håren har alltså inte blekts utan huden blivit i samma ton som ögonbrynen och jag har ju inte direkt som svartaste ögonbrynen sedan tidigare, så resultatet blev inte direkt upphetsande. Nu måste jag leta reda på ögonbrynsfärg, kan ju inte gå ut och se ut på detta viset. Nej, nu får det bli svarta sniglar till ögonbryn istället.
Maken fick den sista I-phonen tillsammans med sin bror som kom fem minuter efteråt, nu var det bara 8 "giggare" och det var inte lika intressant. Nåja, han fick en I-phone och jag blev utan ögonbryn, vem gjorde det bästa bytet tror ni. *känner efter med handen att ögonbrynen finns där även om dom inte syns.*
torsdag 24 juli 2008
Kärringen har blivit gammal!
Ibland gör jag djupdykningar i åldersträsket och där stannar jag en stund i storögd fascination över sakers beskaffenhet. Idag såg jag en ung flicka med söta knästrumpor med en volang längst upp och en charmig rosett och en kort tunika till och platta grova skor. Jag blev förtjust och insåg med ens att knästrumpor på mig och en kort tunika snabbt skulle föra betraktarens tankar till hastig rymning från anstalt och borttappande av rullator! Inte nån käck preppy nice-thing utan ren och skär löja! Jag menar jag ser ju ut så här, pekar nedåt.
Tyvärr vaknar jag upp och inser att originalet snarare närmar sig den här varianten. Här finns inga piffiga strumpor utan det är tryckgördlar, stödstrumpor och kraftig foundation för att dölja dom värsta skavankerna!
Var på blixtbesök hemma hos mor och styvfar, och vad ser jag när jag kommer gående om inte en gammal kärlek från högstadie-gymnasietiden. (Ja, nu får ni slå på knappen som öppnar upp falluckan i golvet och får mig att trilla ned i gropen för skamliga, patetiska och tragiska fall av åldersnojja!!) Där kommer jag i en skräpig jacka, osminkad, byxor som sett bättre dagar (det har alla mina byxor och när dom dagarna var tänker jag inte berätta men dom var länge sedan!!) och en stor tunika över en kropp som lagt på sig en hel del sedan dess och karln var alldeles tokigt snygg!
Grått hår, men allt hår kvar, vältränad som förr och eftersom han alltid varit både snäll och lite blyg förstår jag att han fortfarande är det och så kommer jag, värsta Barbamamman (förra gången jag såg honom var jag höggravid, grattis! ) och ser ut som om jag var på väg till en begravning, förslagsvis min egen.
Okej, jag är inte på väg att lämna min man alls, det kan ni lägga ned, men den här killen var en fantastisk vän också och förälskad i mig under flera års tid medan jag betedde mig som den största skiten i världshistorien (en ny och annan historia kanske? *asg*) och det vore ju kul att inte känna sig både som största skiten utanpå och inuti. Var kär i honom i flera år efter det. :-/
Jamen vad tusan!
Försökte hitta en avloppsbrunn att hoppa ned i men då de inte har avloppsbrunnar breda som två körfält var det bara att försöka att låtsas som om jag inte var där överhuvudtaget. Nåja, sen åkte jag hem och maken tycker jag är vacker även om jag vet hur jäkla snygg jag skulle vara om jag var arton år och läcker igen! Vaddå nojja? Inte jag! *rättar till hängpattarna och drar försiktigt i klädnypan i nacken*
Den 4/8 drar jag vinnaren i tävlingen, tänkte bara påminna er!
Tyvärr vaknar jag upp och inser att originalet snarare närmar sig den här varianten. Här finns inga piffiga strumpor utan det är tryckgördlar, stödstrumpor och kraftig foundation för att dölja dom värsta skavankerna!
Var på blixtbesök hemma hos mor och styvfar, och vad ser jag när jag kommer gående om inte en gammal kärlek från högstadie-gymnasietiden. (Ja, nu får ni slå på knappen som öppnar upp falluckan i golvet och får mig att trilla ned i gropen för skamliga, patetiska och tragiska fall av åldersnojja!!) Där kommer jag i en skräpig jacka, osminkad, byxor som sett bättre dagar (det har alla mina byxor och när dom dagarna var tänker jag inte berätta men dom var länge sedan!!) och en stor tunika över en kropp som lagt på sig en hel del sedan dess och karln var alldeles tokigt snygg!Grått hår, men allt hår kvar, vältränad som förr och eftersom han alltid varit både snäll och lite blyg förstår jag att han fortfarande är det och så kommer jag, värsta Barbamamman (förra gången jag såg honom var jag höggravid, grattis! ) och ser ut som om jag var på väg till en begravning, förslagsvis min egen.
Okej, jag är inte på väg att lämna min man alls, det kan ni lägga ned, men den här killen var en fantastisk vän också och förälskad i mig under flera års tid medan jag betedde mig som den största skiten i världshistorien (en ny och annan historia kanske? *asg*) och det vore ju kul att inte känna sig både som största skiten utanpå och inuti. Var kär i honom i flera år efter det. :-/
Jamen vad tusan!
Försökte hitta en avloppsbrunn att hoppa ned i men då de inte har avloppsbrunnar breda som två körfält var det bara att försöka att låtsas som om jag inte var där överhuvudtaget. Nåja, sen åkte jag hem och maken tycker jag är vacker även om jag vet hur jäkla snygg jag skulle vara om jag var arton år och läcker igen! Vaddå nojja? Inte jag! *rättar till hängpattarna och drar försiktigt i klädnypan i nacken*
Den 4/8 drar jag vinnaren i tävlingen, tänkte bara påminna er!
onsdag 23 juli 2008
Firar över tiotusen besökare!
Fattar ni, tiotusen besökare!? Det är otroligt roligt och fascinerande att så många vill följa mig, läsa mig och se vad som händer i vårt liv, jag tackar och bockar för det.
Ska göra som andra bloggar gör när dom firar besöksantal, jag har en tävling! Tre vinstpaket blir det med lite olika innehåll, alltifrån textilier till lite handgjort och något gammaltt och något nyttigt. Allt du behöver göra att lämna en kommentar i detta inlägg och sedan publicerar jag namnet/nicket på dom tre vinnare som får maila mig sin adress för att få sina vinster. Så nu utmanar jag er, vilka vill vinna nåt vitt, nåt rivigt och alldeles underbart? ;-)
Lycka till!
Ska göra som andra bloggar gör när dom firar besöksantal, jag har en tävling! Tre vinstpaket blir det med lite olika innehåll, alltifrån textilier till lite handgjort och något gammaltt och något nyttigt. Allt du behöver göra att lämna en kommentar i detta inlägg och sedan publicerar jag namnet/nicket på dom tre vinnare som får maila mig sin adress för att få sina vinster. Så nu utmanar jag er, vilka vill vinna nåt vitt, nåt rivigt och alldeles underbart? ;-)
Lycka till!
måndag 21 juli 2008
Jag ska bli mamma igen!
Jag ska bli mamma igen! Äntligen ska jag få min älskade efterlängtade vovve, lille Ludde-Pudde (ockhejrå, Ludde ska han nog heta, Pudde är mammas smekisnamn på honom.*ler*)
Gissa om jag är tokigt glad? En korsning mellan Powder-Puff och Tibetansk terrier och om allt går bra och Gud vill, är lille Ludde hos oss nästa helg. Är han inte förnämligt söt? (Bilden är från annonsen...)
Gissa om jag är tokigt glad? En korsning mellan Powder-Puff och Tibetansk terrier och om allt går bra och Gud vill, är lille Ludde hos oss nästa helg. Är han inte förnämligt söt? (Bilden är från annonsen...)
onsdag 16 juli 2008
En liten saga...
Nu ska ni få höra en liten saga, som kan vara sann eller bara fiction. (Av omtanke till inblandade parter i sagan måste jag hålla den strikt konfidentiell)
Det var en gång en man, vi kan kalla honom Lelle-Pelle. Han var en stor och stark man i sina bästa år, bred som en ladgårdsvägg över axlarna och stilig som få. Denna otroliga man var gift med en lika otrolig kvinna, vacker *host* som en dag, intelligent, snygg, smal, trevlig, vacker (hade jag skrivit det?), speciell, lång, rödhårig och oåtkomligt sval och vacker. De hade två vackra pojkar och hon hade sedan tidigare en vacker pojke när de blev tillsammans. (All likhet med nu levande personer är enbart tillfälligheter, sagt med ett brett leende)
En solig dag utanför deras hus hopade sig tunga regnmoln över deras huvuden. Mannen skulle skynda sig in med det som låg på gräsmattan och tog långa kliv mot trappan. Nedanför trappan stod en stor burk med oljegrund som den hulda makan ställt dit när hon skulle grunda trappräcket men grundfärgen visade sig ha skurit sig och vara oanvändbar.
Den stilige mannen som var barfota tänkte sig här ha funnit den ultimata, perfekta genvägen för att slippa de hååååårda, elaaaaka, heeeeemska stenarna mot hans mjuka babyfötter (sagt med en diabolisk glimt i ögonen) och satte foten på burklocket när det lilla burklocket gav vika.
Oooops!*med ljus falsettröst*
Den stilige mannen stod helt plötsligt med vit oljegrund upp till knäet på ena benet och med ett förvånat uttryck i sitt ansikte.
Bron såg inte längre ut som den gjort förut och mannens shorts var inte längre det dom varit förut, han fick långt om länge tvaga sig med lacknafta på de perfekta och vackra benen. Den väna och timida makan log ett vänt leende och såg förstående ut intill idioti medan hon bröt ihop inombords och blev en våt fläck på fläcken. :-D
Ett kraftigt slagregn en halvtimme efteråt spraylackade kvinnans rabatt med beigefärgad oljegrund, den impregnerade trappen fläckig av färg. Detta fick kvinnans smilband att lyfta sig ytterligare ett snäpp medan den stilige mannens manliga anlete antog en något ansträngd min och en rödare färg än vanligt.
Slutet gott, allting gott så att säga..
Men ni vet, det är helt och hållet en saga.....*blinkar hemlighetsfullt och pillemariskt mot er*
Det var en gång en man, vi kan kalla honom Lelle-Pelle. Han var en stor och stark man i sina bästa år, bred som en ladgårdsvägg över axlarna och stilig som få. Denna otroliga man var gift med en lika otrolig kvinna, vacker *host* som en dag, intelligent, snygg, smal, trevlig, vacker (hade jag skrivit det?), speciell, lång, rödhårig och oåtkomligt sval och vacker. De hade två vackra pojkar och hon hade sedan tidigare en vacker pojke när de blev tillsammans. (All likhet med nu levande personer är enbart tillfälligheter, sagt med ett brett leende)
En solig dag utanför deras hus hopade sig tunga regnmoln över deras huvuden. Mannen skulle skynda sig in med det som låg på gräsmattan och tog långa kliv mot trappan. Nedanför trappan stod en stor burk med oljegrund som den hulda makan ställt dit när hon skulle grunda trappräcket men grundfärgen visade sig ha skurit sig och vara oanvändbar.
Den stilige mannen som var barfota tänkte sig här ha funnit den ultimata, perfekta genvägen för att slippa de hååååårda, elaaaaka, heeeeemska stenarna mot hans mjuka babyfötter (sagt med en diabolisk glimt i ögonen) och satte foten på burklocket när det lilla burklocket gav vika.
Oooops!*med ljus falsettröst*
Den stilige mannen stod helt plötsligt med vit oljegrund upp till knäet på ena benet och med ett förvånat uttryck i sitt ansikte.
Bron såg inte längre ut som den gjort förut och mannens shorts var inte längre det dom varit förut, han fick långt om länge tvaga sig med lacknafta på de perfekta och vackra benen. Den väna och timida makan log ett vänt leende och såg förstående ut intill idioti medan hon bröt ihop inombords och blev en våt fläck på fläcken. :-D
Ett kraftigt slagregn en halvtimme efteråt spraylackade kvinnans rabatt med beigefärgad oljegrund, den impregnerade trappen fläckig av färg. Detta fick kvinnans smilband att lyfta sig ytterligare ett snäpp medan den stilige mannens manliga anlete antog en något ansträngd min och en rödare färg än vanligt.
Slutet gott, allting gott så att säga..
Men ni vet, det är helt och hållet en saga.....*blinkar hemlighetsfullt och pillemariskt mot er*
tisdag 15 juli 2008
Vill du göra ett eget tidningsurklipp?
Gå in här då: http://www.fodey.com/generators/newspaper/snippet.asp
Länka gärna och visa hur det blev, jag är ruskigt nyfiken av mig!
Länka gärna och visa hur det blev, jag är ruskigt nyfiken av mig!
Första fröplaneringen inför nästa säsong
Senblommande fylld tulpan: 'Annelinde'Senblommande fyllda tulpanen 'Carnaval de Nice'
Sedan storpack av Queen of the night och en narciss, allt från en underbar liten butik som heter det charmiga namnet: Lilla Fiskaregatans trädgårdsbutik. Dom är härliga att ha att göra med och är aldrig omöjliga. En gång ringde en av dom och frågade mig om det var okej att byta ut några lökar mot några andra, bara en sådan sak! De har allt från trädgårdstillbehör till lökar och frön.
Fröer blev:
Verbascum chaixii f. album 'Wedding Candles'
Telekia speciosa
Pimpinella major 'Rosea'
Macleaya cordata
Codonopsis clematidea
Chiastophyllum oppositifolium 'Goldtröpfchen'
Aquilegia vulgaris var. clematiflora 'Green Apples'
Alchemilla mollis 'Thriller'
(bild från: www.impecta.se, här finns allt från buskar, perenner, träd och kryddor, fröer till kryddor och gamla medicinalväxter, titta gärna in där!)
lördag 12 juli 2008
Utmanad av Häxa på vift!
1. Beskriv reglerna
2. Svara på alla frågorna
3. Välj ut 6 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar.
4. Be dem läsa din blogg.
5. Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.
Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag?
1. Vila!
2. Tvätta
3. Göra tårta
4. Vika tvätt
5. Flytta perenner
Vad gjorde du för 10 år sedan?
# Jag var på Mallorca med maken och storebror, vi hade funderingar om ev. fler barn men inget bestämt, bestämde oss gjorde vi i oktober 1998. Jobbade på kyrkan med en underbar karl som nu jobbar i Skåne (lycko er som har honom!!) och livet lekte helt enkelt.
Vilka platser har du bott på?
#Lycksele, Umeå, Holmsund och så här...;-)
Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
1. Betala av alla lån
2. Köpa hus utomlands
3. Studera vidare
4. Göra fonder till barnen så att de är ekonomiskt oberoende om dom vill det
5. Renovera klart här hemma och få ett stort orangeri
Jag utmanar Jikå, Maatkare, Ninnibeth, Cilia, Julia och Gilla på Grindelunda!
2. Svara på alla frågorna
3. Välj ut 6 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar.
4. Be dem läsa din blogg.
5. Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.
Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag?
1. Vila!
2. Tvätta
3. Göra tårta
4. Vika tvätt
5. Flytta perenner
Vad gjorde du för 10 år sedan?
# Jag var på Mallorca med maken och storebror, vi hade funderingar om ev. fler barn men inget bestämt, bestämde oss gjorde vi i oktober 1998. Jobbade på kyrkan med en underbar karl som nu jobbar i Skåne (lycko er som har honom!!) och livet lekte helt enkelt.
Vilka platser har du bott på?
#Lycksele, Umeå, Holmsund och så här...;-)
Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
1. Betala av alla lån
2. Köpa hus utomlands
3. Studera vidare
4. Göra fonder till barnen så att de är ekonomiskt oberoende om dom vill det
5. Renovera klart här hemma och få ett stort orangeri
Jag utmanar Jikå, Maatkare, Ninnibeth, Cilia, Julia och Gilla på Grindelunda!
fredag 11 juli 2008
Maniacbreakfast eller Frukosten som Gud glömde *spännande musik i bakgrunden*
Hela familjen samlad i hemmets varma famn, en källa till sann gemenskap, upplevelse och avkoppling från dagens stress och larm, skriver hon med ett ljuvt leende i sitt vilsamma och vackra anlete.
Strax innan nio samlas familjen i vardagsrummet, tonåringen närmare döden än livet om man ser till utseendet, pappan ringer febrilt Telia för att få tag i en I-phone, mamman försöker urskilja vad det är treåringen talar om medans hon försöker ta på den tydligt kissnödige pojken en blöja och en förståndshandikappad nioåring sitter halvnaken på tvbänken och sprattlar med benen så att förstärkaren håller på att trilla ned.
Fem gånger försöker modern få kontakt med den vackre men ändock alienerade tonåringen för att hämta in dagens tidning, pappan sitter klistrad vid datorn och telefonen, treåringen pratar konstant om polisbilar, mormor och morfar, tårtor, jättespindlar och att han inte ska på dagis idag.
Vid nio har större delen av familjen kommit in i köket i alla fall, Plorp står klistrad vid tvättmaskinen, vägrandes blöja (med risk för visst läckage visserligen men han anser sig nog vara en storkille), tonåringen går med sega, dröjande steg med frukostlådan till bordet och sätter sig. Inga glas, inga muggar, inget bröd, ingen mjölk ingenting annat än pålägg och Bregott. Mamman suckar och ber honom högt och ljudligt att ta fram även glas, men han och Fadern är då inbegripna i ett samtal om I-phone, Plorp står fortfarande framför tvättmaskinen, mamman upprepar sin önskan och treåringen ropar på mamma som ska se honom styra omkring en upp och nedvänd stol och klippa gräsmattan på köksgolvet.
Plorp sätter sig äntligen vid köksbordet, varannan tugga avslutas med att nosa i mammas hår, treåringen ropar på mamma för att hon ska se vilka stora tuggor han kan ta av mackan, pappan ber tonåringen om en Husmans och tonåringen ser så där härligt frånvarande ut:
- Va?
Sägs med uppspärrade ögon och förvånad min.
Mamman äter Falu rågrut med huvudet nedböjt mot Plorps mage och med hans näsa i hennes hårbotten, treåringen berättar om glassar, om pappas blåbärssyltsfläck på armen som verkar vara "blöder" och tonåringen pratar om I-phone och pappa försöker läsa tidningen under tiden.
Detta lugna, mysiga samkväm avslutas med att Plorp springer runt bordet och pussar än pappa, än mamma, går omkring med mammas bilnycklar och tonåringen försöker konversera om I-phone än en gång och pappan pratar rakt ut om att han borde åka till jobbet snart, mamman pussar Plorp, böjer sig ned ihopvikt mot sina magar, tackar högre makter för överrörligheten och blir pussad än på munnen, än i hårbottnen, svarar pappan, sneglar upp över köksbordet för att se på stortuggorna den halvnakne, kalsongprydde treåringen tar ståendes på sin stol!
Tack och lov för semester så att familjen får chans att umgås riktigt ordentligt!! Skönt, vilsamt och avkopplande var ordet!
Strax innan nio samlas familjen i vardagsrummet, tonåringen närmare döden än livet om man ser till utseendet, pappan ringer febrilt Telia för att få tag i en I-phone, mamman försöker urskilja vad det är treåringen talar om medans hon försöker ta på den tydligt kissnödige pojken en blöja och en förståndshandikappad nioåring sitter halvnaken på tvbänken och sprattlar med benen så att förstärkaren håller på att trilla ned.
Fem gånger försöker modern få kontakt med den vackre men ändock alienerade tonåringen för att hämta in dagens tidning, pappan sitter klistrad vid datorn och telefonen, treåringen pratar konstant om polisbilar, mormor och morfar, tårtor, jättespindlar och att han inte ska på dagis idag.
Vid nio har större delen av familjen kommit in i köket i alla fall, Plorp står klistrad vid tvättmaskinen, vägrandes blöja (med risk för visst läckage visserligen men han anser sig nog vara en storkille), tonåringen går med sega, dröjande steg med frukostlådan till bordet och sätter sig. Inga glas, inga muggar, inget bröd, ingen mjölk ingenting annat än pålägg och Bregott. Mamman suckar och ber honom högt och ljudligt att ta fram även glas, men han och Fadern är då inbegripna i ett samtal om I-phone, Plorp står fortfarande framför tvättmaskinen, mamman upprepar sin önskan och treåringen ropar på mamma som ska se honom styra omkring en upp och nedvänd stol och klippa gräsmattan på köksgolvet.
Plorp sätter sig äntligen vid köksbordet, varannan tugga avslutas med att nosa i mammas hår, treåringen ropar på mamma för att hon ska se vilka stora tuggor han kan ta av mackan, pappan ber tonåringen om en Husmans och tonåringen ser så där härligt frånvarande ut:
- Va?
Sägs med uppspärrade ögon och förvånad min.
Mamman äter Falu rågrut med huvudet nedböjt mot Plorps mage och med hans näsa i hennes hårbotten, treåringen berättar om glassar, om pappas blåbärssyltsfläck på armen som verkar vara "blöder" och tonåringen pratar om I-phone och pappa försöker läsa tidningen under tiden.
Detta lugna, mysiga samkväm avslutas med att Plorp springer runt bordet och pussar än pappa, än mamma, går omkring med mammas bilnycklar och tonåringen försöker konversera om I-phone än en gång och pappan pratar rakt ut om att han borde åka till jobbet snart, mamman pussar Plorp, böjer sig ned ihopvikt mot sina magar, tackar högre makter för överrörligheten och blir pussad än på munnen, än i hårbottnen, svarar pappan, sneglar upp över köksbordet för att se på stortuggorna den halvnakne, kalsongprydde treåringen tar ståendes på sin stol!
Tack och lov för semester så att familjen får chans att umgås riktigt ordentligt!! Skönt, vilsamt och avkopplande var ordet!
torsdag 10 juli 2008
Suuure Babylon! Eller som vi säger på norrländska: Schjåååååår Babylåååån!
Okej, jag har lite lätt för att lyssna på andra. Det är väl så att om 99 personer tycker att man gör rätt och en tycker att man gör fel, lyssnar man på den stackars enda personen som om det nu vore nåt bra att göra för man far bara dåligt av det.
Inuti ringer orden från människan som tycker att MS inte är nån farlig sjukdom, att det inte är nåt att gräva ned sig för att man har två barn med allvarliga sjukdomar (gravt funktionshinder) och vara trött och muskelsvag själv dessutom. Det är bara attityden ungefär! I alla fall om man ska tro denna person.
Någonstans inuti ligger detta och pyr, gnager i mig. Kanske borde jag må bättre ändå, funka bättre trots allt? Jag tycker jag är positiv, jag ligger inte och gråter på kvällarna och tycker synd om mig för allt som hänt utan för vad som kan och kommer att hända i framtiden, samt för att framtiden blivit än svårare att förutspå för två av mina barn. Varför dom? Varför mina små grodor, mina prinsar, dom jag burit i nio månader och fött trots att jag själv gått sönder i bitar när jag gjort det, varför just mina hjärtan?
Men åter till "skiten".. Klappade ihop i mars, totalt ärligt talat. Efterdyningar från de täta skoven och krisen av att han blev sjuk snabbt och allvarligt under flera tillfällen på kort tid. Sen började födelsedagsfirande i april, maj, juni och nu minisemester i juli. Det var visst litet för mycket för fru Ullet.
Igår satt jag som en zombie, tålde knappt ljus eller ljud (härligt när man har en pratglad treåring hemma *asg*) och idag hade vi inskolning av en extra assistent (jättefin tjej, inte tu tal om saken) och så kom en vän förbi väldigt tvärt men bara dessa två, skitenkla saker, tog all energi ur mig. Totalt!
Kroppen skakar, gråtfärdig stundtals och utan energi, skulle mycket väl kunna tänka mig att lägga mig ned, titta upp i taket en hel dag.
Hur mycket jag än ville tro att det bara var att "ta tag i sig" var det inte så. Det finns ingen ork till det, det är slut energi och allt jag anstränger mig för att klara verkar det som, tar mycket även om det ger mycket. *ler* (Man kan vara glad och trevlig även när man är trött..;-)) Hon har fel och jag och min kropp hade rätt, tack för det på nåt underligt sätt trots allt. Kram på er och hoppas solen skiner hos er, här hällregnar det och jag borde plocka bort på toaletten men det blir middag och läsa en deckare istället.
Inuti ringer orden från människan som tycker att MS inte är nån farlig sjukdom, att det inte är nåt att gräva ned sig för att man har två barn med allvarliga sjukdomar (gravt funktionshinder) och vara trött och muskelsvag själv dessutom. Det är bara attityden ungefär! I alla fall om man ska tro denna person.
Någonstans inuti ligger detta och pyr, gnager i mig. Kanske borde jag må bättre ändå, funka bättre trots allt? Jag tycker jag är positiv, jag ligger inte och gråter på kvällarna och tycker synd om mig för allt som hänt utan för vad som kan och kommer att hända i framtiden, samt för att framtiden blivit än svårare att förutspå för två av mina barn. Varför dom? Varför mina små grodor, mina prinsar, dom jag burit i nio månader och fött trots att jag själv gått sönder i bitar när jag gjort det, varför just mina hjärtan?
Men åter till "skiten".. Klappade ihop i mars, totalt ärligt talat. Efterdyningar från de täta skoven och krisen av att han blev sjuk snabbt och allvarligt under flera tillfällen på kort tid. Sen började födelsedagsfirande i april, maj, juni och nu minisemester i juli. Det var visst litet för mycket för fru Ullet.
Igår satt jag som en zombie, tålde knappt ljus eller ljud (härligt när man har en pratglad treåring hemma *asg*) och idag hade vi inskolning av en extra assistent (jättefin tjej, inte tu tal om saken) och så kom en vän förbi väldigt tvärt men bara dessa två, skitenkla saker, tog all energi ur mig. Totalt!
Kroppen skakar, gråtfärdig stundtals och utan energi, skulle mycket väl kunna tänka mig att lägga mig ned, titta upp i taket en hel dag.
Hur mycket jag än ville tro att det bara var att "ta tag i sig" var det inte så. Det finns ingen ork till det, det är slut energi och allt jag anstränger mig för att klara verkar det som, tar mycket även om det ger mycket. *ler* (Man kan vara glad och trevlig även när man är trött..;-)) Hon har fel och jag och min kropp hade rätt, tack för det på nåt underligt sätt trots allt. Kram på er och hoppas solen skiner hos er, här hällregnar det och jag borde plocka bort på toaletten men det blir middag och läsa en deckare istället.
Jag är liiiiite gratis tror jag..
Saken är den att strax innan jul fick jag frispel och plockade bort en massa lösa kablar och sladdar som låg i vardagsrummet och skräpade. Jag tyckte att jag hade bra koll på var jag la dom och det hade jag, i alla fall utom ett, kortläsaren.
Där jag lade den finns den inte mer än sex månader efteråt och maken är allt annat än glad på mig. Inte ens kortläsaren på jobbet finns kvar och den är åtminstone inte mitt fel, eller jo, det är det nog för jag är ju som sagt var orsak till allt ont i världen enligt tidigare utsago.
Vi letar och vi letar men inte går den att hitta, det är därför ni inte får dom utlovade bilderna. Jag tycker i och för sig att maken kan skylla sig lite själv då han inte plockar bort efter sig. Hur ska jag ha minne kvar för att hålla koll på hans saker, kan då jag tycka. Tycker väldigt mycket så ja.
Därför, om ni är intresserade av en medelålders rund halvtant med rufsigt hår, mycket tänder och stora ögon, kan ni nu få mig till rabatterat pris, endast gratis och en kortläsare emellan! Ett pangerbjudande, inte sant! Ler med stor mun och glada ögon och väntar med spänning på min nya ägare!!
Där jag lade den finns den inte mer än sex månader efteråt och maken är allt annat än glad på mig. Inte ens kortläsaren på jobbet finns kvar och den är åtminstone inte mitt fel, eller jo, det är det nog för jag är ju som sagt var orsak till allt ont i världen enligt tidigare utsago.
Vi letar och vi letar men inte går den att hitta, det är därför ni inte får dom utlovade bilderna. Jag tycker i och för sig att maken kan skylla sig lite själv då han inte plockar bort efter sig. Hur ska jag ha minne kvar för att hålla koll på hans saker, kan då jag tycka. Tycker väldigt mycket så ja.
Därför, om ni är intresserade av en medelålders rund halvtant med rufsigt hår, mycket tänder och stora ögon, kan ni nu få mig till rabatterat pris, endast gratis och en kortläsare emellan! Ett pangerbjudande, inte sant! Ler med stor mun och glada ögon och väntar med spänning på min nya ägare!!
tisdag 8 juli 2008
Hemlisen!
Böjer mig fram mot skärmen och hoppas ni följer med dit så ni hör vad jag viskar åt er med låg röst:
Jag har varit i Falun....
Ja, jag har det. Så här ligger det till. Maken har kammat hem ett stort jobb i Falun och då han igår gick på semester men ändå var tvungen att arbeta igår i Falun, bestämdes det hastigt och lustigt att vi, Pytten och storebror och jag, skulle följa med. Jag frågade på Aff om saker att göra i Falun men eftersom nätet är stort och jag inte ville annonsera att jag var bortrest låtsades jag som om jag skulle iväg senare i sommar dit. Förlåt om jag vilselett er. *ler stort* Nåja, jag har sett Sundborn eller rättare sagt Carl Larsson-gården och jag är nu en stor fan av....ja, inte Carl även om han var duktig utan hans fantastiska fru Karin. Hon var en strålande konstnär med tanke på dåtidens kvinnosyn men också med tanke på hur långt före hon låg i sitt formspråk. Jag är fullkomligt tokig i hennes vackra textilier, funderar ärligt talat på att sluta med pellarpippisar och börja väva istället, på riktigt vet ni.
Sen har jag krälat runt i Falu koppargruva och om jag någon gång får för mig att bli gruvarbetare i en medeltida och yngre gruva, slå mig, hårt, väldigt hårt. Gärna så jag blir medvetslös. *blinkar*
Sen har jag shoppat, ätit hamburgare, kinamat, grekiskt, thai, hamburgare, entrecôte och hamburgare. Sa jag hamburgare förresten? *funderar på om jag verkligen sagt det* Nästa gång jag åker nedåt ska jag höra av mig till vissa personer som läser denna bloggen, en har utlovat en intensiv illustratörskurs som jag tänkte ta henne på orden om. Bunozi, om du läser detta, jag kommer gärna till hösten och lär mig det du kan lära mig, en teknisk idiot.
Suttit och sms:at med syrran som haft superväder i London och köpt skor man skulle kunna avsky henne för och väska som jag skulle kunna slå henne för, och allt som allt har minisemestern varit underbar med några jobbiga inslag. Inslagen heter treåringar med begynnande insikt om sin egen vilja och en envis vilja att visa den viljan. Ni som såg oss, jag ber om ursäkt för min sons och mitt beteende men jag var desperat! Tjugosjutusenniohundrafemtio gånger (2637941634523769127346592137465213987467, typ så ser det ut om man skriver det kreativt ;-)) om dagen kliver han upp ur vagnen, krälar omkring i skiten på marken, golvet, gräset whatever, bara för att han mååååååååste pilla på allting, eller bita i nåt, eller springa åt andra hållet, eller hämta sina låtsasbebisar som ligger lite varstans i omgivningen.
Tips på shopping:
* Presentkort
* Rabattkuponger
* Medfött anlag (ja, det sägs att jag o syrran har det efter en gammelmoster som hittade saker ingen annan hittade :-))
* En plan för vad man ska ha på ett ungefär, sen är det bara upp med kontokortet och SHOPPA!!!
Nu ska jag njuta av hemlagad mat, städa mitt hus, krama min underbart härliga lilla Plorp och sedan ska jag lägga mig i sängen, se Morden i Midsomer! I morgon ska ni få se mina bilder från både det ena och det andra, jag ska piska gubben att ordna med överföringen. *blinkar* I övrigt vill jag säga att det finns otroligt vackra hus i Dalarna, jag älskar er alla som håller så hårt och starkt i ert kulturarv, det gör en gammal kulturarbetare tårögd. *blinkar bort en tår* Puss!!
Jag har varit i Falun....
Ja, jag har det. Så här ligger det till. Maken har kammat hem ett stort jobb i Falun och då han igår gick på semester men ändå var tvungen att arbeta igår i Falun, bestämdes det hastigt och lustigt att vi, Pytten och storebror och jag, skulle följa med. Jag frågade på Aff om saker att göra i Falun men eftersom nätet är stort och jag inte ville annonsera att jag var bortrest låtsades jag som om jag skulle iväg senare i sommar dit. Förlåt om jag vilselett er. *ler stort* Nåja, jag har sett Sundborn eller rättare sagt Carl Larsson-gården och jag är nu en stor fan av....ja, inte Carl även om han var duktig utan hans fantastiska fru Karin. Hon var en strålande konstnär med tanke på dåtidens kvinnosyn men också med tanke på hur långt före hon låg i sitt formspråk. Jag är fullkomligt tokig i hennes vackra textilier, funderar ärligt talat på att sluta med pellarpippisar och börja väva istället, på riktigt vet ni.
Sen har jag krälat runt i Falu koppargruva och om jag någon gång får för mig att bli gruvarbetare i en medeltida och yngre gruva, slå mig, hårt, väldigt hårt. Gärna så jag blir medvetslös. *blinkar*
Sen har jag shoppat, ätit hamburgare, kinamat, grekiskt, thai, hamburgare, entrecôte och hamburgare. Sa jag hamburgare förresten? *funderar på om jag verkligen sagt det* Nästa gång jag åker nedåt ska jag höra av mig till vissa personer som läser denna bloggen, en har utlovat en intensiv illustratörskurs som jag tänkte ta henne på orden om. Bunozi, om du läser detta, jag kommer gärna till hösten och lär mig det du kan lära mig, en teknisk idiot.
Suttit och sms:at med syrran som haft superväder i London och köpt skor man skulle kunna avsky henne för och väska som jag skulle kunna slå henne för, och allt som allt har minisemestern varit underbar med några jobbiga inslag. Inslagen heter treåringar med begynnande insikt om sin egen vilja och en envis vilja att visa den viljan. Ni som såg oss, jag ber om ursäkt för min sons och mitt beteende men jag var desperat! Tjugosjutusenniohundrafemtio gånger (2637941634523769127346592137465213987467, typ så ser det ut om man skriver det kreativt ;-)) om dagen kliver han upp ur vagnen, krälar omkring i skiten på marken, golvet, gräset whatever, bara för att han mååååååååste pilla på allting, eller bita i nåt, eller springa åt andra hållet, eller hämta sina låtsasbebisar som ligger lite varstans i omgivningen.
Tips på shopping:
* Presentkort
* Rabattkuponger
* Medfött anlag (ja, det sägs att jag o syrran har det efter en gammelmoster som hittade saker ingen annan hittade :-))
* En plan för vad man ska ha på ett ungefär, sen är det bara upp med kontokortet och SHOPPA!!!
Nu ska jag njuta av hemlagad mat, städa mitt hus, krama min underbart härliga lilla Plorp och sedan ska jag lägga mig i sängen, se Morden i Midsomer! I morgon ska ni få se mina bilder från både det ena och det andra, jag ska piska gubben att ordna med överföringen. *blinkar* I övrigt vill jag säga att det finns otroligt vackra hus i Dalarna, jag älskar er alla som håller så hårt och starkt i ert kulturarv, det gör en gammal kulturarbetare tårögd. *blinkar bort en tår* Puss!!
måndag 7 juli 2008
Fynd, fynd, fynd...
Jag shoppar mig tokig just nu, men eftersom jag redan är utom och bortom all räddning sedan tidigare gör nog en tillfällig galenskap.
11 par sockar till Plorp
3 par kallingar till storebror
4 par brallor till Pytten
2 par trosor till mig
1 skjorta till mig
1 byxa till mig (linnecaprisar, hur snygga som helst!)
1 klänning till mig (kommer från Zizzi.dk)
4 t-shirts till Pytten
1 titanklocka till maken
1 par promenadskor ECCO till mig (vet nån hur länge jag behövt BRA skor och inte haft det, jag säger ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅRRR! Varför är det så svårt att handla åt sig själv?)
2 par örhängen
1 halsband från pearls for girls
samt en deo.
Hur mkt? Ja, om vi räknar bort klockan hamnar vi kring 2000 kronor, helt överkomligt känns det som. :) Ullared? Nej, inte alls, bara en Ullet på rean. *flinar stort* Ska avslöja min hemlighet senare men nu säger vi: Puss och Kram, slå en gam! *stoppar på mig plånboken och åker ut till stan igen, blinkar* (Man kan få shoppa loss när man sällan köper kläder och grejor till sig själv och passa på när det är rea och man har tre barn med sex års mellanrum mellan varje varav Plorp slitit ut sina kläder för han växte så litet att varje storlek var i princip helt utsliten och inte något för andra att ärva, ville bara nämna det för vän av ordning ;-)
11 par sockar till Plorp
3 par kallingar till storebror
4 par brallor till Pytten
2 par trosor till mig
1 skjorta till mig
1 byxa till mig (linnecaprisar, hur snygga som helst!)
1 klänning till mig (kommer från Zizzi.dk)
4 t-shirts till Pytten
1 titanklocka till maken
1 par promenadskor ECCO till mig (vet nån hur länge jag behövt BRA skor och inte haft det, jag säger ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅRRR! Varför är det så svårt att handla åt sig själv?)
2 par örhängen
1 halsband från pearls for girls
samt en deo.
Hur mkt? Ja, om vi räknar bort klockan hamnar vi kring 2000 kronor, helt överkomligt känns det som. :) Ullared? Nej, inte alls, bara en Ullet på rean. *flinar stort* Ska avslöja min hemlighet senare men nu säger vi: Puss och Kram, slå en gam! *stoppar på mig plånboken och åker ut till stan igen, blinkar* (Man kan få shoppa loss när man sällan köper kläder och grejor till sig själv och passa på när det är rea och man har tre barn med sex års mellanrum mellan varje varav Plorp slitit ut sina kläder för han växte så litet att varje storlek var i princip helt utsliten och inte något för andra att ärva, ville bara nämna det för vän av ordning ;-)
fredag 4 juli 2008
Att finna Gud, att finna anden i sig....
Av misstag råkade jag sätta på teven en dag när det var Oprah Winfrey. Jag är ingen större dyrkare av henne numera men det kan vara okej stundtals. Jag hann se ungefär halva programmet med Elisabeth Gilbert och fascinerades av denna kvinnas glädje som för en gångs skull verkade genuin och inte påklistrad. När dom rekommenderade hennes bok, Eat, pray, live försökte jag lägga den på minnet men som jag skrev i gårdagens inlägg är mitt minne inte mycket att hålla fast vid.
Allt föll i glömska.
En dag står jag på kiosken med en stor påse smågodis i ena handen och stirrar stint på tidningshyllan med en känsla av att jag inte får gå härifrån utan en tidning. Jag köper MåBra, något som sällan händer men den kändes helt bra och dessutom fanns det en pocketbok med, Lyckan, kärleken och meningen med livet.
Men underbart, för att inte tala om utmärkt! En tantsnuskbok tänkte jag, han är mörk och stilig, hon glad och trevlig, de får varandra på slutet, hur bra kan det va'?
Det var ingen tantsnuskbok, det var Eat, pray, live fast på svenska.
Det fattade inte jag förrän jag läst en bit in i boken och funderade på var jag hört den här historien förut och först då kikar bak på boken där hennes foto finns. (f.ö det här fotot ovanför)
För första gången på flera år kan jag inte lägga ifrån mig en bok utan att känna saknad, lusten att läsa igen, att pränta in orden i min hud, på näthinnan och leva orden.
Har fortfarande en hel del kvar att läsa men det jag läst hitintills (halva boken ungefär) är helt fenomenalt underbart djupgående i min själ.
Att lyssna, att möta Gud inom mig och att höra mig själv. Har jag tappat bort mig själv i bruset av alla andra? Varför blir man ledsen när andra säger att man inte duger, vem ska säga åt mig att jag inte duger? Det borde ju bli jag det och varför skulle jag säga det? Vem ska älska mig om jag inte gör det?
Det är inget hyschhyschpysch med kristaller, stenar och healing där folk ritar pentagram mm för att nå högre höjder (iaf inte det jag läst hitintills) utan om att hitta kraften, Gud/anden inuti en själv. Jag ska läsa, jag ska lyssna för jag tror på den goda kraften inuti, att vi i egenskap av skapelse har en kraft att göra gott, att det stora goda utanför också finns inut oss själva. När vi hittar det, blir vän med det och inser hur liten vi är och hur mycket vi åstadkommer genom att bara finnas, då kan vi bli lugna och trygga. Hitta livet genom att Eat, pray, live..
Sen är hon fenomenalt duktig och rolig på att skriva, hon skriver tänkvärt men ändå utelämnande humoristiskt om sig själv och sina tillkortakommanden, jag skrattar både en och två gånger när jag läser.
Allt föll i glömska.
En dag står jag på kiosken med en stor påse smågodis i ena handen och stirrar stint på tidningshyllan med en känsla av att jag inte får gå härifrån utan en tidning. Jag köper MåBra, något som sällan händer men den kändes helt bra och dessutom fanns det en pocketbok med, Lyckan, kärleken och meningen med livet.
Men underbart, för att inte tala om utmärkt! En tantsnuskbok tänkte jag, han är mörk och stilig, hon glad och trevlig, de får varandra på slutet, hur bra kan det va'?
Det var ingen tantsnuskbok, det var Eat, pray, live fast på svenska.
Det fattade inte jag förrän jag läst en bit in i boken och funderade på var jag hört den här historien förut och först då kikar bak på boken där hennes foto finns. (f.ö det här fotot ovanför)
För första gången på flera år kan jag inte lägga ifrån mig en bok utan att känna saknad, lusten att läsa igen, att pränta in orden i min hud, på näthinnan och leva orden.
Har fortfarande en hel del kvar att läsa men det jag läst hitintills (halva boken ungefär) är helt fenomenalt underbart djupgående i min själ.
Att lyssna, att möta Gud inom mig och att höra mig själv. Har jag tappat bort mig själv i bruset av alla andra? Varför blir man ledsen när andra säger att man inte duger, vem ska säga åt mig att jag inte duger? Det borde ju bli jag det och varför skulle jag säga det? Vem ska älska mig om jag inte gör det?
Det är inget hyschhyschpysch med kristaller, stenar och healing där folk ritar pentagram mm för att nå högre höjder (iaf inte det jag läst hitintills) utan om att hitta kraften, Gud/anden inuti en själv. Jag ska läsa, jag ska lyssna för jag tror på den goda kraften inuti, att vi i egenskap av skapelse har en kraft att göra gott, att det stora goda utanför också finns inut oss själva. När vi hittar det, blir vän med det och inser hur liten vi är och hur mycket vi åstadkommer genom att bara finnas, då kan vi bli lugna och trygga. Hitta livet genom att Eat, pray, live..
Sen är hon fenomenalt duktig och rolig på att skriva, hon skriver tänkvärt men ändå utelämnande humoristiskt om sig själv och sina tillkortakommanden, jag skrattar både en och två gånger när jag läser.
onsdag 2 juli 2008
Ööööh det va' nåt jag skulle ööh, berätta men öööh, jag kommer inte öööh, ihåg vad.. *funderar*
I en människa ryms ju både små och stora saker, allting pratar man kanske inte om högt och brett, andra saker är man mer öppen med. Själv pratar jag bara löst om mina minnesproblem sedan jag fick Plorp och då gick in i en utmattningsdepression som jag trodde mig ha kommit mer eller mindre ut ur när MS:en kom i vårt liv och klubbade ned mig igen. Egentligen var jag nog inte riktigt rusk då heller men jag blev inte akut bättre om man säger så.
Folk ser en ju bara de dagar man är "bra" och fungerar någorlunda, de andra dagarna, när man ligger pall stilla syns inte och klart att folk funderar varför man är "hemma" då. Internet är skitbra, för då får man "umgås" när man vill, hur man vill och när man är kan. Umgänget är rätt kravfritt vilket är bra när man är lite lös i skallen. *blinkar*
Irriterande är det dock när man som jag varit en person som haft i det närmaste fotografiskt minne, komma ihåg var på en sida en viss mening fanns och komma ihåg namn, personnummer och ord hur lätt som helst, och bli en fullkomlig idiot på saker som är helt naturliga för andra att ha i minnet.
Hur skulle jag vara på en arbetsplats? Jag kan se det framför mig när jag kommer till ett kontor, sträcker fram handen och säger:
- " Hej, jag heter Ullet och jag är legitimerat datapucko och nu har jag dåligt minne också, har du mycket tålamod?"
Personen kommer först att le överseende, försäkra mig om att såååå himla dålig kan jag väl ändå inte vara och invagga sig själv i falsk trygghet. Det skulle den aldrig ha gjort.
Dag ett:
" Där är på-knappen, där är av-knappen, sen ska du lägga papperen i den här högen när du skrivit klart*
Människan pekar fint på en trave papper. Jag tittar noga, gör som jag är tillsagd och allt funkar bra.
Dag två:
Jag stirrar på datorn, känner inte igen ett smack, måste fråga vad det var för knapp jag skulle trycka på. Får ytterligare en förevisning om hur jobbet ska skötas, jag gör det och det funkar bra.
Dag tre:
Jag stirrar på datorn. Var det knappen där bak som startade skiten eller var det den där framme? Vad är det för mockagrunk på den där tangenten, var det ingenting med den eller minns jag fel, jag måste fråga. Jag frågar, människan ler ansträngt och visar än en gång. Jag utför arbetet med glädje men förstår inte riktigt vad allt är eller vad människan heter.
Dag fyra:
Trycker på den främre knappen. Datorn tjuter, larmet går och det visar sig att jag stängt av routern, servern eller nåt annat som är helt omöjligt att göra om man inte är en hacker. Jag har satt mig på fel ställe. Mer ansträngt leende från människan, som sätter mig vänligt men något irriterat på mitt ställe och visar mig hur jag ska göra. Telefonen ringer, akututryckning, ett av barnen sjuka, jag inser att jag inte kommer ihåg var jag är. Frågar den som sitter bakom vad adressen är till arbetsplatsen. (Jag ser inte att dom i smyg greppar en pärm för att slå ihjäl mig med när jag inte ser..)
Dag fem:
Chefen kommer in och vill tala med mig. Kanske jag borde göra nåt annat istället? Min spontana fråga blir då, vad? Gör jag något? *ler stort*
Ja, ungefär så skulle det bli. Här hemma går allt under namnet kalaspuff/kalaspuffarna eller nåt annat hemsnickrat ord.
" Lägg den i kylnippret så ska jag tjockhålla den där.. *ordet glömt*"
Kan betyda allt mellan:
- Gå och lägg dig
- Älskar dig
- Jag vill inte ha fiskbullar till lunch
När man kommer in på vårdcentralen akut med ena pojken, en stor glasburk i en plastpåse, som dessutom är fylld med morgonspink och läkarsekreteraren säger:
- Hur var ditt personnummer?
Man står med påsen höjd i vädret, ler fånigt och inser:
- Jag har inte den blekaste aning!
Inte en siffra kommer till en, inte en. Grått ingenting lurvar runt i skallen och det är tomt. Helt plötsligt kommer jag på:
- DU! Jag fyller år på lördag om två veckor, hjälper det dig?
Hon skrattar till och säger vänligt att det gör det inte alls. Hon inser och säger att det måste ju vara på sextiotalet och först då faller poletten ned och man rabblar nuffret utan problem.
Vän av ordning säger då åt mig att skaffa en ordentlig almanacka, vilket jag redan har och för in saker i. Problemet ligger i att när det blir mycket i almanackan är det som om huvudet sorterar bort siffror och lägger till, det flyttas om och trots att jag kollar femtioelva gånger samma sak, så blir det fel. Otroligt frustrerande för jag lägger mig verkligen vinn om att inte göra fel och blir mycket ledsen när det blir fel och tokigt trots allt.
Tack och lov har jag gott lokalsinne och bra motorik, i alla fall i det stora hela, så jag klarar mig rätt bra ändå men att huvudet lägger av känns bittert ibland. Hjärnstress sägs det vara och stressad kan jag lugnt kalla mig, det syns inte utanpå men känns inuti. Alltid på väg, alltid på spänn och redo för nästa grej, nästa sak att komma ihåg. Barnen och barnens behov kommer först, det funkar, jag vet mediciner, läkare, sjukdomar, anamneser, var lokaler ligger, vem som gjorde vad men mitt eget personnummer, ja, det är som en saga någonstans i bakhuvudet.
Få se nu, vad var det nu jag skulle berätta om? *lägger pannan i djupa veck*
Folk ser en ju bara de dagar man är "bra" och fungerar någorlunda, de andra dagarna, när man ligger pall stilla syns inte och klart att folk funderar varför man är "hemma" då. Internet är skitbra, för då får man "umgås" när man vill, hur man vill och när man är kan. Umgänget är rätt kravfritt vilket är bra när man är lite lös i skallen. *blinkar*
Irriterande är det dock när man som jag varit en person som haft i det närmaste fotografiskt minne, komma ihåg var på en sida en viss mening fanns och komma ihåg namn, personnummer och ord hur lätt som helst, och bli en fullkomlig idiot på saker som är helt naturliga för andra att ha i minnet.
Hur skulle jag vara på en arbetsplats? Jag kan se det framför mig när jag kommer till ett kontor, sträcker fram handen och säger:
- " Hej, jag heter Ullet och jag är legitimerat datapucko och nu har jag dåligt minne också, har du mycket tålamod?"
Personen kommer först att le överseende, försäkra mig om att såååå himla dålig kan jag väl ändå inte vara och invagga sig själv i falsk trygghet. Det skulle den aldrig ha gjort.
Dag ett:
" Där är på-knappen, där är av-knappen, sen ska du lägga papperen i den här högen när du skrivit klart*
Människan pekar fint på en trave papper. Jag tittar noga, gör som jag är tillsagd och allt funkar bra.
Dag två:
Jag stirrar på datorn, känner inte igen ett smack, måste fråga vad det var för knapp jag skulle trycka på. Får ytterligare en förevisning om hur jobbet ska skötas, jag gör det och det funkar bra.
Dag tre:
Jag stirrar på datorn. Var det knappen där bak som startade skiten eller var det den där framme? Vad är det för mockagrunk på den där tangenten, var det ingenting med den eller minns jag fel, jag måste fråga. Jag frågar, människan ler ansträngt och visar än en gång. Jag utför arbetet med glädje men förstår inte riktigt vad allt är eller vad människan heter.
Dag fyra:
Trycker på den främre knappen. Datorn tjuter, larmet går och det visar sig att jag stängt av routern, servern eller nåt annat som är helt omöjligt att göra om man inte är en hacker. Jag har satt mig på fel ställe. Mer ansträngt leende från människan, som sätter mig vänligt men något irriterat på mitt ställe och visar mig hur jag ska göra. Telefonen ringer, akututryckning, ett av barnen sjuka, jag inser att jag inte kommer ihåg var jag är. Frågar den som sitter bakom vad adressen är till arbetsplatsen. (Jag ser inte att dom i smyg greppar en pärm för att slå ihjäl mig med när jag inte ser..)
Dag fem:
Chefen kommer in och vill tala med mig. Kanske jag borde göra nåt annat istället? Min spontana fråga blir då, vad? Gör jag något? *ler stort*
Ja, ungefär så skulle det bli. Här hemma går allt under namnet kalaspuff/kalaspuffarna eller nåt annat hemsnickrat ord.
" Lägg den i kylnippret så ska jag tjockhålla den där.. *ordet glömt*"
Kan betyda allt mellan:
- Gå och lägg dig
- Älskar dig
- Jag vill inte ha fiskbullar till lunch
När man kommer in på vårdcentralen akut med ena pojken, en stor glasburk i en plastpåse, som dessutom är fylld med morgonspink och läkarsekreteraren säger:
- Hur var ditt personnummer?
Man står med påsen höjd i vädret, ler fånigt och inser:
- Jag har inte den blekaste aning!
Inte en siffra kommer till en, inte en. Grått ingenting lurvar runt i skallen och det är tomt. Helt plötsligt kommer jag på:
- DU! Jag fyller år på lördag om två veckor, hjälper det dig?
Hon skrattar till och säger vänligt att det gör det inte alls. Hon inser och säger att det måste ju vara på sextiotalet och först då faller poletten ned och man rabblar nuffret utan problem.
Vän av ordning säger då åt mig att skaffa en ordentlig almanacka, vilket jag redan har och för in saker i. Problemet ligger i att när det blir mycket i almanackan är det som om huvudet sorterar bort siffror och lägger till, det flyttas om och trots att jag kollar femtioelva gånger samma sak, så blir det fel. Otroligt frustrerande för jag lägger mig verkligen vinn om att inte göra fel och blir mycket ledsen när det blir fel och tokigt trots allt.
Tack och lov har jag gott lokalsinne och bra motorik, i alla fall i det stora hela, så jag klarar mig rätt bra ändå men att huvudet lägger av känns bittert ibland. Hjärnstress sägs det vara och stressad kan jag lugnt kalla mig, det syns inte utanpå men känns inuti. Alltid på väg, alltid på spänn och redo för nästa grej, nästa sak att komma ihåg. Barnen och barnens behov kommer först, det funkar, jag vet mediciner, läkare, sjukdomar, anamneser, var lokaler ligger, vem som gjorde vad men mitt eget personnummer, ja, det är som en saga någonstans i bakhuvudet.
Få se nu, vad var det nu jag skulle berätta om? *lägger pannan i djupa veck*
tisdag 1 juli 2008
Fnissnisse!
Plorp har varit på ett alldeles särdeles strålande humör idag. Han överfaller oss med pussar och kramar, han är hel outstandingly kärleksfull och underbar. Härligt!
Hittade nåt kul på nätet:
Lovar du att vara ärlig? Japp!
Låt just nu: Avslappningsskivan inne hos Plorp
Om du röker: Icket det minsta!
Beroende av: Cola och inredningsbloggar
Favoritkaraktär(er) i bok: Oj så svårt! Det är nog Pippi Långstrump om man ska se till karaktären speciellt.
Vem behöver du mest just nu: Lugn och fred som storsonen sa när han var liten. Friskhet och en himla massa energi och ork. :-D
Vad tror folk om dig: Dom tror jag är stark och genomskinlig
Stämmer det: Jag är det svagaste som finns och det finns mycket som ingen vet annat än A och G.
Vad säger du för att imponera på någon: Att jag blivit biten av en björn *sant*
Hur imponerar man på dig: Om man är medveten, ömsint och ödmjuk samt med en himla stor portion humor, då är jag impad! *ler*
Brukar du skratta för dig själv? Apsalut!
Vad står det i ditt senast inkomna sms: " Om jag skulle få för mig att bli så tokig att jag..."
Vilken är din favoritmålning?: Den jag fick i fyrtioårspresent. En akvarell av min fd ridlärare som gör helt fantastiska akvareller och oljor av hästar. *bara älskar*
Äger du några converse: Nope
Festar du mycket: *Asg* Nej, maximalt en gång om år.
Är du allergisk i mot något: Dilaudidatropin samt dun.
Vad har du för mobil operatör: Noll koll
Har du haft sex idag: Icke ännu. *flinar*
Nästa mål i ditt liv: Mitt mål är att bli mer hel
Hur svarar du i mobilen: Mitt namn
Vem ringde du senast: Maken
Vad sa den du senast pratade med i telefonen: "Hälsa dom andra så hörs vi när vi kommit hem från London"
Antal sömntimmar inatt: 8
Sov du ensam: nope, son och make i samma säng. *trångt*
Tycker du om din pappa: Svårt att svara på, ja men nej, han är tyvärr död och kan inte försvara sig och därför väljer jag att inte gå mer in på det. *ler*
Brukar du komma i tid: Japp! Nu senast var jag 24 tim tidig för min terapisession, inte illa va? ;-)
När mår du bra: När jag skriver, när jag är ute i trädgården, skogen eller älskar.
När blev du fotad senast: För två veckor sedan
Vanligaste färg på dina kläder: Skithäftiga färger, beige, grå, svart och babyrosa samt lila, jag är så trist att klockorna stannar.*asg*
Vad tycker du om fötter: Mansfötter får mig att grina illa annars är det väl okej, men knotiga karlfötter, nej det är verkligen inga skönhetsobjekt.
Är du smart: Jag är hyfsat intelligent men inte nån matematiker. Klarat mig bra genom skolan och är analytisk och öppen, men jag är inte någon skolad logiker, nej.
Är du aktiv i skolan: Inte numer då jag inte pluggar men när jag var det, så är svaret ja, jag var mkt engagerad i skolan. Skolan är en tillgång för oss inte enbart en skyldighet.
Vem/vilka saknar du just nu: A och G
Favorit dryck på morgonen: *rodnar* Coke
Rakar du benen: Händer att jag rakar dom tre små stråna som ligger i kors. ;-)
När brukar du gå och lägga dig: 21-22
Är du blyg: Man kan inte tro det men det är jag..*ler*
Vill du hellre ha mail än brev: Älskar brev men det är för sällan man får det nu för tiden.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Jajamensan
Har du spytt offentligt: Måste tyvärr säga ja. ;-)
Vad skulle du göra om du vore kille för en dag: Försöka mig på att förstå dom. *svårare än att lära sig japanska tecken eller nåt sånt*
Använder du stjärnor eller kajal: Stjärnor?? *que?* Kajal svarar jag då
Vem/vilka har betytt mest i ditt liv: Mina vänner A och G samt mina barn och familjen
Är du nöjd med ditt liv: Inte riktigt, det blev inte som jag tänkt mig alls men det funkar ju det också, stundtals..
Om inte, vad vill du ändra på: Vara frisk o ha friska barn?
Är du bortskämd: Det tror jag inte jag kan benämnas som nej. :-)
Utmanar alla som känner sig utmanade! Ge gärna länkar till era svar så jag kan kolla in dom. *nyfiken i en strut tittar ut*
Låt just nu: Avslappningsskivan inne hos Plorp
Om du röker: Icket det minsta!
Beroende av: Cola och inredningsbloggar
Favoritkaraktär(er) i bok: Oj så svårt! Det är nog Pippi Långstrump om man ska se till karaktären speciellt.
Vem behöver du mest just nu: Lugn och fred som storsonen sa när han var liten. Friskhet och en himla massa energi och ork. :-D
Vad tror folk om dig: Dom tror jag är stark och genomskinlig
Stämmer det: Jag är det svagaste som finns och det finns mycket som ingen vet annat än A och G.
Vad säger du för att imponera på någon: Att jag blivit biten av en björn *sant*
Hur imponerar man på dig: Om man är medveten, ömsint och ödmjuk samt med en himla stor portion humor, då är jag impad! *ler*
Brukar du skratta för dig själv? Apsalut!
Vad står det i ditt senast inkomna sms: " Om jag skulle få för mig att bli så tokig att jag..."
Vilken är din favoritmålning?: Den jag fick i fyrtioårspresent. En akvarell av min fd ridlärare som gör helt fantastiska akvareller och oljor av hästar. *bara älskar*
Äger du några converse: Nope
Festar du mycket: *Asg* Nej, maximalt en gång om år.
Är du allergisk i mot något: Dilaudidatropin samt dun.
Vad har du för mobil operatör: Noll koll
Har du haft sex idag: Icke ännu. *flinar*
Nästa mål i ditt liv: Mitt mål är att bli mer hel
Hur svarar du i mobilen: Mitt namn
Vem ringde du senast: Maken
Vad sa den du senast pratade med i telefonen: "Hälsa dom andra så hörs vi när vi kommit hem från London"
Antal sömntimmar inatt: 8
Sov du ensam: nope, son och make i samma säng. *trångt*
Tycker du om din pappa: Svårt att svara på, ja men nej, han är tyvärr död och kan inte försvara sig och därför väljer jag att inte gå mer in på det. *ler*
Brukar du komma i tid: Japp! Nu senast var jag 24 tim tidig för min terapisession, inte illa va? ;-)
När mår du bra: När jag skriver, när jag är ute i trädgården, skogen eller älskar.
När blev du fotad senast: För två veckor sedan
Vanligaste färg på dina kläder: Skithäftiga färger, beige, grå, svart och babyrosa samt lila, jag är så trist att klockorna stannar.*asg*
Vad tycker du om fötter: Mansfötter får mig att grina illa annars är det väl okej, men knotiga karlfötter, nej det är verkligen inga skönhetsobjekt.
Är du smart: Jag är hyfsat intelligent men inte nån matematiker. Klarat mig bra genom skolan och är analytisk och öppen, men jag är inte någon skolad logiker, nej.
Är du aktiv i skolan: Inte numer då jag inte pluggar men när jag var det, så är svaret ja, jag var mkt engagerad i skolan. Skolan är en tillgång för oss inte enbart en skyldighet.
Vem/vilka saknar du just nu: A och G
Favorit dryck på morgonen: *rodnar* Coke
Rakar du benen: Händer att jag rakar dom tre små stråna som ligger i kors. ;-)
När brukar du gå och lägga dig: 21-22
Är du blyg: Man kan inte tro det men det är jag..*ler*
Vill du hellre ha mail än brev: Älskar brev men det är för sällan man får det nu för tiden.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Jajamensan
Har du spytt offentligt: Måste tyvärr säga ja. ;-)
Vad skulle du göra om du vore kille för en dag: Försöka mig på att förstå dom. *svårare än att lära sig japanska tecken eller nåt sånt*
Använder du stjärnor eller kajal: Stjärnor?? *que?* Kajal svarar jag då
Vem/vilka har betytt mest i ditt liv: Mina vänner A och G samt mina barn och familjen
Är du nöjd med ditt liv: Inte riktigt, det blev inte som jag tänkt mig alls men det funkar ju det också, stundtals..
Om inte, vad vill du ändra på: Vara frisk o ha friska barn?
Är du bortskämd: Det tror jag inte jag kan benämnas som nej. :-)
Utmanar alla som känner sig utmanade! Ge gärna länkar till era svar så jag kan kolla in dom. *nyfiken i en strut tittar ut*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)