Gammelbyn

de har hittat virus i ryggmärgsvätskan och de måste få bort Tysabrin ur kroppen för den kapslar in viruset i hjärnan och låter inte immunförsvaret jobba som det ska. Vi ska fixa en behandlingsplan på måndag och om han blir sämre, ja, då åker vi akut in till Umeå. Ja, yippeh, nu är det jul igen.. Eller nåt sånt. :(

på bloggen: Bröderna Bus, som handlade om vänskap.

Jag har många vänner vilka jag är verkligt, innerligt tacksam för. De två "äldsta" har funnits i mitt liv i över trettio år och vår vänskap började med bråk. Nu råkar dessa två vara systrar dessutom och den äldsta av dem var på samma stall som jag var och då hon var äldre, var det hon som blev "skötare" till Pamela, min älsklingshäst. Bara en sån sak kan vara skälig grund för världskrig. A kan vi kalla henne för, A:s syster G, avskydde mig därför att jag avskydde hennes syster och idag är vi mer än ler och långhalm. Nu är vi tre systrar. Jag har en köttslig syster om man tittar på blodsband och tre systrar i själen. Det är väl fantastiskt?

Varför håller vår vänskap genom åren?
Jag vet inte. Vi är väldigt olika, egentligen. En är ordentlig, på gränsen till pedantisk i sitt sätt att sköta studier, gå igenom saker, ansvarsfull, trogen och lojal, men i andra fall helt otroligt virrig och stirrig, vilket man inte kan tro när man träffare henne. Den andra hon är mycket noggrann, men flexibel och öppen, stark ledare och en empatisk person med en förmåga att entusiasmera och engagera. Båda är vansinnigt vackra också!

Vi har skilt oss, förälder dött, vi har fött barn, vi har förlorat barn i missfall, varit sjuka, haft svårt sjuka anhöriga och mött livets sol- och skuggsida tillsammans fastän våra liv varit långt ifrån varandra, både distansmässigt men även arbetsmässigt och socialt.
Trots detta finns det något, eller kanske pga just detta, som gör att vi ändå är på samma punkt när vi träffas. När de kommer till mig går de med självklarhet in i mitt skafferi (som om jag hade ett walk-in-skafferi, I wish!) och tar det de vill ha, jag kan göra samma sak hos dem och det känns aldrig bakvänt. Aldrig.
Ibland hörs vi inte på veckor, ja, månader, men fortsätter där vi avslutade trots att livet har stått emellan oss hela tiden. Det är förunderligt.

Men så har vi släppt varandra fria hela tiden. Det är djup kärlek, lojalitet intill döden, de är bara ett telefonsamtal bort, de är där när saker händer och jag har deras förböner och de mina. Det är som om vänskapen ligger på ett djupare plan, inetsat i våra själar och är helt fritt från prestationer, förväntningar och felaktigt förutfattade antaganden om varandra. Kanske är det att vi känner varandras brister, för Gud vet att vi har dem, eller att vi mött varandras förtjänster i stunder när de verkligen behövdes och därför är varandra väl förtrogna? Jag vet inte.
Vänskapen är för mig den djupaste formen av kärlek, om man räknar bort den man känner till sina barn.

Förvissningen om att de finns därute styrker, de älskar när man ser dem och man är helt enkelt fullständigt sammansatt när man träffs. Att inte vara vänner i ett förhållande skulle för mig kännas mycket underligt, för man bör ju vara varandras bästa vänner, vilja varandra det bästa och förutsättningslöst älska den andra parten utan en massa förväntningar tillbaka? Eller?

Sedan finns det cybervänner som ger en lika mycket tillbaka här som jag tror de skulle göra IRL, det är underligt. Att man kan träffa människor som känns som "ens egna" här på nätet.. Det är verkligen en upplevelse. Vad tycker du om vänskap? Vad är vänskap för dig?

Vissa människor vet hur man ska roa sig, jag är en utav dem och min son likaså. I måndags klagade han över huvudvärk och på tisdagsmorgonen kl 5 kom han upp och ville ha starkare värktabletter än Ipren och då ringde jag sjukvårdsupplysningen. (Då var vi inne på 8 1/2 vecka utan Tysabri, MS-bromsmedicinen) De i sin tur talade med neurologjouren i Umeå som i sin tur sa att det var bara komma in, beställ ambulans.
Sjukvårdsupplysningen ringde tillbaka, sa att de beställt ambulans, ni ska till Umeå.
Hamnade i Umeå och massa undersökningar gjordes, man gjorde ett spinalprov för att se ifall det var fråga om virus eller bakterier men inga sådana fanns.

Vår fantastiske MS-läkare tror att när Tysabrianti-kropparna lämnar börjar lämna systemet, försöker inflammationsbärande celler att attackera hjärnan och reta hjärnhinnan. Dvs en form av meningit men utan virus och bakterier, just för Tysabripatienter. Så vi blev liggande i Umeå och nu är vi hemma och avvaktar förbättring. Han har fått Tysabri och nu bör huvudvärken ge med sig. Tack och lov var det inte PML vilket kan vara en farlig biverkan på den här medicinen, så varje symptom från hjärnan måste man vara uppmärksam på helt enkelt.

Nu ska här skickas liten Plorp till skolan, städas i köket och göras adventsfint. Nya dagar kommer och tack och lov innebär inte alla sjukdom! Kram på er där ute!

13 Things PMS Stands For:

1. Pass My Shotgun

2. Psychotic Mood Shift

3. Perpetual Munching Spree

4. Puffy Mid-Section

5. People Make me Sick

6. Provide Me with Sweets

7. Pardon My Sobbing

8. Pimples May Surface

9. Pass My Sweat pants

10. Pissy Mood Syndrome

11. Plainly; Men Suck

12. Pack My Stuff

and my favorite one.

13. Potential Murder Suspect

Ibland får man så bra saker i mailen.... Eller hur det nu var.. Se och, vad ska jag säga, njut?

(bild lånad från: FreeFoto.com, klicka på länken kommer du dit)

Stormen RASAR, det är snöCHOCK! Vi är fullkomligt INSNÖADE, har ställt in alla aktiviteter för det är snöKAOS här! VARNING för snö både här och där, förslagsvis och förhoppningsvis nere på marken men även på taken!

Skämt åsido, snön kommer varje år, i år kom det lite mycket på en gång och det är ett jäkla före att vara ute i men det går. Kunde knappt öppna dörren i morse, det hade drevat snö uppefter den så jag fick lägga hela min tyngd bakom för att trycka upp den. Inte ens hunden ville vara ute. Jag föste ut honom och han vände sig om och stirrade på mig med förorättad min:
- Vad har jag gjort nu då för att förtjäna det här??
Han kröp ihop som en larv, med fötterna tätt ihop och ryggen krökt i en båge, ett hopp ut och vända i luften för att kasta sig in genom dörren. Okej, vem sa att han hade påbrå från Tibet?? Vem? Jag vill ha nån ansvarig! Meshund!

Fick skotta fram trappen och rampen för att få Plorp m bihang till färdtjänstbussen. Storsonen var inte imponerad över att maken inte vaknat och erbjudit sig skottningstjänst, för nästa gång det är mycket snö måste jag väcka sonen för att skotta, sånt ska jag inte hålla på med. Att inte karln min förstår det, tyckte han. En blivande gentleman alltså, sånt värmer ett modershjärta även om jag inte har hjärta att väcka upp honom för att skotta så tidigt på morgonen. Men det var ett fint förslag iaf.. Ha en bra dag, krama varandra i trafiken! Rattmuff på!

Sen ska man fortsätta dela ut den till andra så då gör jag det med glädje dessutom!

Reglerna är som följer:
1. De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.
2. Länka till den bloggen du fick den ifrån
3. Ge den vidare till sju andra bloggare & länka till deras sidor.
4. Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden.

Jag vill ge den till:
* Vimmelmamman
* Fjantan
* -ME-
* Ninnibeth
* Maatkare
* Grindelunda
samt
* Hallongränd

Alla utan inbördes ordning! Ha en god dag i "snökaoset" idag vänner ute i cyberspejs!

1. Dina växter hemma håller sig vid liv, och ingen av dem går att röka.

2. Att ha sex i en 80-säng är helt uteslutet.

3. Du har mer mat än öl i kylen.

4. Klockan 6:00 är det dags gå upp. Förr var det dags att lägga sig vid
samma tidpunkt.

5. Du hör din favoritsång i hissen.

6. Du tittar på vädret på TV.

7. Dina vänner gifter och skiljer sig, istället för 'gängar' och 'dumpar'.

8. Du går från tre månader ledigt om året till fem veckor.

9. Jeans och t-shirt är inte längre att 'klä sig fint'.

10. Det är DU som ringer polisen, när de där &%@# grannungarna inte sänker
volymen på stereon.

11. Äldre familjemedlemmar drar sig inte längre för att dra snuskiga skämt
i din närhet.

12. Du vet precis när ICA stänger, men inte McDonalds.

13. Din bilförsäkring blir billigare, men amorteringen blir högre.

14. Du matar hunden med av experter rekommenderad föda, istället för
gårdagens pizzarester.

15. Du får ont i ryggen av att sova på soffan.

16. Du tar tupplurar på dagen.

17. Middag och bio är hela dejten, istället för bara början på en.

18. En 150-grammare med pommes klockan 3 på morgonen vänder uppochner på
din mage, istället för att lugna den.

19. Du går till apoteket för att köpa Ibuprofen och magsyredämpande,
istället för kondomer och graviditetstest.

20. En 40-kronorsflaska med vin är inte längre 'grymt bra'.

21. Du äter riktig frukost vid frukostdags.

22. 'Fan, jag kan inte dricka på samma sätt som jag gjorde förr...' ersätts
av 'Jag kommer aldrig mer dricka så mycket!'

23. 90 % av tiden du spenderar framför datorn är faktiskt arbetsrelaterat.

24. Du dricker ett par öl innan du går till baren, för att spara pengar.

25. Du gratulerar dina vänner när du får höra att de väntar barn, istället
för att utbrista 'Åfan! Vad har du nu gjort?!?'

Och som bonus...

26. Du går igenom hela listan och försöker desperat hitta en punkt som på
ett eller annat sätt inte stämmer in på dig. Sedan skickar du vidare detta
till alla dina vänner, eftersom du vet att de också kommer ta åt sig av
det. Så nu vet du varför jag skickade detta till dig..( Tillägg: Fick detta via mailen och var tvungen att lägga in det här..)

Stämmer något överens på dig? Ta med dig detta och sätt in det på din blogg.. Alla ska vi bli gamla och en del är det redan. *petar till lösgommen och tar ett stadigt tag i käppen*

Ska man försöka vara lite 80 men misslyckas? Någon som förstår den eller ska den bara "njutas"?

temperaturen är visst hög nämligen, så om det brinner därinne finns det inget att göra. Det är bara stänga av ugnen och hoppas på att temperaturen sjunker och man kan öppna luckan igen. :)

(det är inte tjejen på bilden som har skrivit inlägget... hon får bara symbolisera mitt "blonda" jag idag)

Idag har jag verkligen haft otur i tankegången. Ungefär som om någon lagt in knäck i hjärnvindlingarna och signalerna har svårt att ta sig fram, typ. Har världens bästa ugn som rengör sig själv. Tänkte vara duktig idag och sätta på pyrolysen och rengöra den. Satte in en plåt också eftersom den var smutsig och behövde rengöring. Under tiden jag sätter upp nya gardiner och för en gångs skull orkar något, rengör den lilla ugnen sig själv.
Tar bilen och åker på järnaffären, köper ny vaxduk, hämtar Pytten och kommer hem, då brinner det i ugnen!
Blonda bimbot har inte tänkt på att man bör rengöra plåten _innan_ man sätter på pyrolysen, nu var det rester kvar av gårdagens ugnsstekta potatis i olivolja därinne. Ja, ni förstår kanske?
En liten låga finns inne i den avstängda ugnen, lyser med orange kämpaglöd och jag blir desperat. Ringen maken för att hysteriskt ropa i luren:
- Det brinner i ugnen, det brinner i ugnen!
Han frågar vad han kan göra åt det, ta värdesakerna (sa han faktiskt) och gå ut ur huset. Men vad då? Jag måste ju få stopp på elden. (brann inte särskilt hårt i och för sig men ändå).
Skrek åt honom att hiva sig hem och hjälpa till, han skulle ändå sluta jobba för dagen!
När han kom hem hade elden självslocknat.
Ooops!
Tror ni jag har fått höra detta under kvällen? Nähä?!
" Åh älskling, du är så het ikväll"
" Ja, det beror ju på om vi har nåt hem i morgon, du kanske eldar upp det?"
" XX, göm tändstickorna, mamma kommer!"

Ja, så har det hörts hela kvällen. Tur jag är kvinna och kan älta en oförrätt i evigheter, jag ska fortsätta med det och jag har en sjö att ösa ur! *muhahaa*

Jag drömmer så mycket på nätterna, långa, absurda drömmar och när jag vaknar är jag totalt utpumpad. Nattens huvudrollsinnehavare är ett för mig känt nick på en community jag är inne på, hon XX:as här. :)

"
Jag är skitsur på XX.Först träffs vi i Palma de Mallorca när jag är där med min familj, sen får hon mig hem på efterfest med sin familj, jag vaknar upp i hennes o Mel Gibsons dubbelsäng som visar sig vara en husbåt/pråm med holländare på! Mel Gibson är dessutom 70 år gammal och sminkad som fotomodell på 80-talet! Jag blir lite lätt upprörd när jag då inser att vi är ute på rafting i holländska kanaler och kör racing med husbåten! Jag har bara trosor o en t-sthirt o långkalsonger på mig o människan, XX alltså, vägrar låna mig en mobiltelefon så att jag kan meddela att jag inte är försvunnen!
Sen, till råga på allt, måste jag trängas med alla andra holländare på båten i en naken kö för att ha den veckoliga kallvattentvagningen som alla holländare gör tillsammans i ett stort duschrum. Det var bara att vänja sig sa XX! Det visar sig att pråmen lagt ut under natten o jag är i Holland, min familj kvar på Mallorca.

Lägger in mina kläder i ett plåtskåp för att tvätta mig enlig Mel Gibson/XX-stuket o sen hittar jag bara t-sthirten! Måste ut i Nederländerna (för helt plötsligt är kanalen slut o jag ska färdas till fots.) i bara t-shirt o utan underkläder! Nåja, jag hittar en barngrupp från dagis som springer efter ett zoo som hade gatuuppvisning, o där gömmer jag mig bakom en hårig dvärgelefant men jag får inte följa med in.

Två gamla klasskompisar träffar jag vid kanalövergången men dom är helt puckade (då har XX o Mel Gibson redan tagit sina ungar, som btw bara lekte med handgjorda träleksaker från märkesfirma!, och åkt vidare med sin pråm!) o vägrar låna mig varken mobil el pengar till att ringa för.
Då blir jag jättearg o slår en bitchslap i varje ansikte, sen vaknar jag upp o inser att Plorp för första gången typ i sitt liv sovit till kl 7, han ska med skolskjutsen fem över, det är lite bråttom nu!"

Måste vila nu för att orka sova i natt igen!

En man, kille som kan göra något sånt här är värd min eviga kärlek! Hittade detta via en snirklig väg genom cyberspejs och det är otroligt roligt! *torkar tårarna av skratt* Se dem och älska dem! Jag gör det! What's it not to love there?

Här är de i jämförelse med originalet! *garvar*

hel del roliga bilder jag fått via mailen men då jag bara kan använda makens bärbara dator (och den behöver in på geriatriken eller psykkliniken för den fungerar rätt dåligt, kan tänka mig ortopeden eller helt enkelt ska den på skroten )får det bli en repris från Aff: Vikten av att inte bli bitter!!

"Jag tycker det är viktigt att inte bli bitter.

Jag menar, vad spelar det för roll att syrran idag fick ett dussin röda rosor av sin karl och jag fick leta efter osthyveln till frukost? Eller att brorsan köpte sin f.d flickvän ett hundra röda rosor och jag fick ett ångstrykjärn av mitt ex, om man inte räknar huvudvärken han lämnar efter sig varje gång han ringer som en gåva, då är vi nog uppe i över hundra huvudvärkar.

Nej, det gäller att inte bli bitter och nedstämd, att inte låta gamla saker ta överhanden. Det har ingen betydelse att makens nattygsbordslåda är full av ens små kort, kärleksbrev och minneslappar och en och annan handgjord liten ängel i cernit som du kärleksfullt dekorerat med hjärtan och stjärnor, och att det i din låda ligger ett gammalt kort av en pojkvän, du och dina barn, omaka örhängen och öronploppar.
Jag har alltid sagt det, man ska inte räkna på saker som sovmornar, pengar, egentid, utrymmen i garderober, det göööör ingenting att maken har två garderober och jag bara en och att mina kläder ligger i travar därinne, jag är inte småaktig! Inte ett dugg!

Som sagt var, jag är inte alls bitter över att mina väninnor har glassiga jobb och jag ska ha sjukpension, nejhej, inte ett dugg, eller att min kompis har två egna hästar och en massa konst hemma och jag köper mina tavlor på Rusta, jag menar, inte ska man vara så ytlig heller!
Nej, jag är inte bitter över att ena kompisen ser ut som 24 och jag som 93 1/2, det är fint ändå!
Nej, jag tycker det är viktigt att gå vidare och glömma, gå vidare i livet, inte låta gamla saker stå ivägen för ens utveckling. Som dom där snygga tjejerna som fortfarande är smala och snygga, att man inte fick det där vackraste paketet på julklappsutdelningen i femman eller att den amerikanska utbytesstudenten inte såg en, nej, jag tänker aldrig på sånt gammalt och låter det påverka mig.
Jag är så nöjd och belåten med allt, det är viktigt att släppa det gamla som sagt var och inte bli bitter på saker i livet.. Nej, just det.. *nickar*"

Lägga ut en bild av någonting jag ritat. Maken sitter med i en ideell förening för att värna om vår hembygd och jag blev ombedd att rita en vardagshjälte. Här är hon! Bilden är ritad med blyerts och sedan är konturerna ifyllda med tuschpenna. Dock är den inte på något sätt arbetad med i nåt program för datorn, så ha överseende för vissa skavanker. Jag har inte haft ork och tid att jobba mer med henne men är i det stora hela rätt nöjd ändå! Skryter? Ja, med glädje. Har knappt tecknat på flera år så det är trevligt att göra det igen.

Kom in genom dörren med andan i halsen från skolan och sprang tillbaka. Nu är det spännande minsann, när kommer svaren på antikroppsproverna?
Lovad höra av mig så fort de hör av sig från NUS..

Du som är kunnig i det mesta vad gäller Photshop o sånt, kan du göra mig en tjänst?

jag medger det men när det pingar till i min mailbox blir jag lite nyfiken. Går in och hittar en orderbekräftelse från nåt som heter Trycktorget som tackar för min beställning. Trycktorget? Jag? Nu har jag gjort något jag inte kommer ihåg, är det första jag tänker. Sen ser jag att beställaren är jag men betalaren är min svägerska! Ohhhh, härliga öde! En överraskning!

Vad det är? Går inte att fastställa tyvärr men jag jobbar på det, jag jobbar på det! Svar kommer i bloggen senare. Om jag inte dött av nyfikenhet eller som storsonen sa när han var kring fem år:
- Mamma och jag har inget tålamod, vi har bara inte det.

Hrmpf! Tala för dig själv unge!

Kanske dör är lite att ta i men svimmar lite kanske jag gör. I så fall blir det en väldigt snygg svimning naturligtvis men ändå. Fick tips här om Rustas späjsiga pumlor och surfar in på deras hemsida och hittar det här! Förstår ni vad det gör med en julnörd som samlar pumlor med motiv? Fattar ni? Barnen kommer att gå utan kläder, skinkan förskingras och bli till en julgransgirlang och förmodligen få maken vara utan julsnaps också för här ska handlas!

Lite korkad är jag ju, men skyller det på min uppväxt, Tjernobyl, hårfärg, whatever, som lägger ut detta till allmän beskådan men visst är det underbart? Vissa kan jag vara utan, som tåg och sånt (fanns sånt också) samt tennisskon härunder, eller är det en fotbollssko? (Sa den fanatiska anti-sportaren förvirrat)

Hur många förpackningar av varje sort behöver man, jag är mest förälskad i balettskorna, ängeln, svampen, snögubben och öppen spisen jag. Tio förpackningar allt som allt av dessa tre sorters samlingar tillsammans? Blir det bra tror ni? I vilken del av julbudgeten kan jag gömma dem tror ni? Sen lovar jag att nästa tre inlägg i bloggen ska vara pumelfria! Jag lovar. Scoutheder!

Illvilliga själar har talat om för mig att ordet Pumla är hemmagjort, att det är ett typiskt norrländskt ord och därför inte finns. Jag kan härmed berätta att ordet julpumla faktiskt finns, så det så, HO HO!!
Se här bara: http://hem.bredband.net/pumlan/main.htm
Inte alls ovanligt! Det känner ni väl att ordet pumla ligger så fint och sött i munnen, bättre än julgranskula i handblåst glas, vem orkar säga det utan köper i plast istället? Nej, pumla är som saffransbullar, knäck och söta mandelmassenassar, pussar av små barn och doftande glögg, inte sterila Åhlens-provrum i lysrörsbelysning! Smaka på ordet; pumla... Puuuuuumla.. *njuter*

blogg har jag här: http://innerstainre.blogspot.com. Vill du ha tillgång till den får du lämna mailadress i kommentarsfältet i detta inlägg! Ibland kan man inte lägga ut allt man vill för att det finns dom som läser som kan ta illa vid sig eller det man inte vill alla ska veta..

Kram!

Inte? Jamen se då kommer den här. (Skrattar gott!)

* Ordna tandläkartid till Pytten

* Fixa läkarintyg ang Plorp och handikapparkeringstillstånd (vilket jäkla ord va?)

* Skriva ansökan om handikapparkeringen

* Vårdbidragsansökan ännu ej skriven, igår nämnde en kär vän (mamman på väg) att detta med att ge Plorp mat varannan till var tredje timme är också ett merjobb. Det hade jag inte tänkt på! Dags att leta igen dietistintyget alltså!

* Skicka in timmarna på jobbet, jag glömmer alltid, alltid bort det. Tror det beror på att jag jobbar i hemmet med mitt barn och därför känns det inte som ett arbete. Har lovat mig själv att bli bättre på att skriva upp timmarna i almanackan!

* Skriva till försäkringsbolaget angående MS:en.

* Gå på banken. Not to self, muy importante!

* Baka mjuk pepparkaka av filresterna.

Allt behöver inte göras idag men är det mest akuta på min lista just nu, förutom att få hunden att sluta bajsa i badrummet=äckligt! Annars kommer det att bli vovvefrikassé eller vovvefilé till helgen! ;)

Frågade mig sonen igår.
Vad säger man? Att jag är livrädd? Att jag hela tiden oroar mig? Att det känns som om ett straff men ändå inte mitt för det är ju inte min sjukdom? Att jag följer all utveckling inom medicinområdet och bland de som är sjuka. Jag kan säga att upplevelsen av MS är skild beroende på om det är en som jobbar inom neurologin som säger något eller om det är någon som lider av sjukdomen själv.
Hur förklarar man kärleken till ett barn så det går att förstå sorgen men även den stora ömhet och omtanke som finns i den kärleken när barnet blir allvarligt sjukt?

Hur kan jag berätta utan att göra honom illa? Utan ge honom min ångest? Jag försökte men vet inte hur jag lyckades.

Jag är en rätt luttrad individ vad gäller förstoppning, skitprat och andra äckliga kroppsavsöndringar men en äldre herre i vår bekantskapskrets har fått mig att känna rent obehag inför tanken på andras kroppsliga avsöndringar för där finns inga som helst hämningar i vad man berättar eller inte berättar.
Scenario ett:
Ni sitter i herrens och hans frus soffa, lite mysigt småpratandes när han börjar berätta om hur sällan han får gå på toaletten. Här börjar du få något lätt desperat i blicken för att kolla var utgången är. Utläggen om doktorernas inkompetens i avföringsfallen blir vida och breda, du börjar läsa förstrött och hoppas att din make lättare kan sätta sig in i herrns avföringsvanor. Alla tips och huskurer som kan tänkas finnas på klotet har han provat och nu vet han inte för sig hur han ska göra med sin tröga mage. Helt plötsligt utbrister karln rakt ut i luften:
- Nu kom det en körare!
Jag hoppas då att jorden antingen öppnar sig för mig att sjunka ned genom eller att herrn i fråga själv sjunker ned genom nåt hål eller hämtas upp av utomjordingar.

Scenario två:
Efter en stund trevligt småprat om annat än förstoppning, går karln ut ur rummet och kommer tillbaka med alla sina förstoppningsmediciner! Lägger dom på bordet och börjar grundligt gå igenom deras verkningsgrader, effektivitet och ineffektivitet. Här läser jag ännu grundligare en annan tidning om rasuppfödning av suspekta hundar jag inte ens tycker om, allt med en iver som skulle kunnat få självaste Ingmar Bergman att ta mig till sitt sköte. Eller barm..
En ljudlig rap och utlägg om hur ont han har, var exakt i magen "ontet" sitter, hur jobbigt detta är gör att vi alldeles strax är på väg ut genom dörren.
Som sagt var, jag kan prata skit när som helst men jag har ingen lust att i princip få andras konsistens, problematik eller liknande lagt på min tallrik vid en social sammankomst. Som att diskutera spyor till julbordet ungefär. Lika motbjudande.

Så när Modern ringde frågade jag henne om hon hade jämn och fin avföring. Hon fnös och sa att om hon hade problem med det så inte skulle hon då prata med mig om det.
Skönt. Det var bara det jag ville höra!

Ska skriva sju allmängiltiga och knäppa saker om mig själv. Nåja, då börjar jag:

* Jag plockar gärna upp saker med mina fötter. Mindre jobbigt än att böja sig ned..

* Avskyr att ha något på fötterna, tar ofta och gärna av mig sockarna, vid familjesammankomster ser våra äkta hälfter hur jag, mamma och syrran sitter vid köksbordet och alla tre har en hög med sockar under våra stolar.

* Är livrädd för spindlar, krokodiler och otäcka insekter med sugsnablar!

* Hade en vaktfisk, guldfisk, med namnet Balder. På mitt studentrum fanns en handmålad skylt med "Varning för Balder"!

* Har skrivit grunden till en musikal och uppträtt i den samma med solosång.

* Min matematiska förmåga är usel medan min språkliga desto bättre. Är en sucker för att läsa saker segnälkab.

* Har ingen tävlingsådra alls vilket gör mig helt otroligt trist att spela spel med. :) Om man inte är en femtioårig karl som skäller på min lillasyster för att hon vinner i Pictionary och ritar för bra! :D

Utmanar: Ninnibeth, Maatkare, Jikå, Julia och Grindelunda

Favorit land: Spanien och Frankrike. Har iofs aldrig varit i så många andra länder utomlands men det är där jag alltid känt en slags direkt hemmastaddhet (finns säkert inte ens nåt sånt ord men då får jag väl hitta på det då!)

Favorit stad: Paris, det måste ha varit en stad jag levt i för länge sedan om jag trott på reinkarnation! En fullkomlig underbar stad trots smutsen och helt oförståeliga skyltar.

Bästa naturupplevelse: Nästan alla naturupplevelser är dom bästa känns det som. Men en solig sommardag på en tallhed i Lycksele, nära Umeälven, med fikakorg, vår gamla sommarstuga i en vik, alkottar och bad. Att sedan sitta på stranden och kyssas för första gången är heller ingen otäck upplevelse.

Favorit hotell i Sverige: Clarion på Ringvägen Stockholm. Jag skulle kunna tänka mig Gyllene Uttern också, men där har jag bara varit in och kikat. Det höll på att bli bröllop där.

Favorit hotell utanför Sverige: Hotel Saint Christophe i Paris. Kanske inget för alla men för mig en total drömö.

Favorit restaurang i Sverige: Stekhus Vega i Skellefteå, där man vägrar steka köttet som en skosula!

Favorit restaurang utanför Sverige: Uppe på gatan i Latinska kvarteren i Paris finns ett litet spanskt ställe som ser mer ut som en igenbommad restaurang, Pepes hette den, och den är både mysig men har mat som man kan döda för!

Ställe dit man kan “fly” ( Escape destination): Tallheden i hemstaden Lycksele, eller vilken avlägsen sandstrand nära vattnet men långt från trafiken.

Dit jag aldrig mer vill åka till: Haparanda och Kemi med min pappa. Tack och lov är han död för jag har varit där, sett en död präst under ett glasgolv, hört min bror prutta, mamma få mens och sedan packa ihop tältet mitt i natten och vara hemma morgonen efter vi åkte! Fullt trauma!

Dit jag vill åka NU! Frankrike!

Bästa shopping: Ingen aning, numer håller jag inte reda på sånt.

Bästa nattliv: Är du tokig i exakt hela huvudet? Är jag någonstans utan mina barn passar jag på att sova, inte rumla omkring! Vill komma hem mer utvilad än när jag for. :D

Packnings tips: Mediciner! Parlör och en fullpackad necessär!

Resetips: Alla papper samt karta.

Vad finns i “carry-on” väskan: Pocketbok, Cola och börsen, gärna nån godbit också!

Jag utmanar: ME, Maria N, Grindelunda, Maatkare och Mamman på väg!

Jag erkänner, jag är julnörd! Jag har julpumlor (för det heter pumlor naturligtvis!) som borde slängas men som sparas bara för att dom finns, jag är fullkomligt julsentimental på det där äckliga viset. (Känns som att erkänna att man petar näsan och äter snorkråkor typ..) När det närmar sig jul surfar jag runt och hittar dessa julpumlor, bara att äta upp med ögonen. Sverige? Tror inte det, de fanns med ett undantag, på denna adress: Carrollgardens

Lilla tekannan, hur bedårande får man vara på en skala?

Julpumla med julros, jag vill verkligen ha dom här, också ska jag väl tillägga.

Samlar man på änglar är denna en given favorit..

Den här gick direkt till mitt hjärta då jag saknar min morfar så mycket stundtals.

för länge sedan med en massa mönster och beskrivningar på julsaker, sockar, mössor etc, utklippta ur tidningar och ihopsydda. Nu vet jag inte vad jag ska göra med dem. Ska jag spara i högen med mönster jag readn har och hoppas på a) antikvitetsvärde (många av dem är från 70-talet b) att jag kommer att använda dem någon gång. Vad tror ni? Det är en försvarlig lunta med mönster från ex. Allers, Saxons, Året Runt mm. Kan det tänkas ha något värde? Vaxduksmappen ingår inte. ;)

själva inlägget, inte hela bloggen ju!

få av mig tror jag men då hon läser bloggen och jag inte vet hur man lösenordsskyddar den, så får informationen vara, om ingen kan hjälpa mig vill säga. *blinkar snällt*

Jag vet inte vad det är som är fel här hemma med resterande del av den talande och för den delen, läsförståeliga skara män jag lever med. Förmodligen är det med detta som med allt annat, världskrig, borttappade sockar, dåligt resultat på prov, bilen startar inte och det snöar ute, det är naturligtvis mitt fel. Men nu då det är mitt fel måste jag få fråga er vad det kan tänkas vara som är svårförståeligt för två stycken bevisligen mycket intelligenta män/karlar/killar.
Saken är den att jag upprepar ett mantra varje dag och vi har alla tre kommit överens om samma sak (de kan upprepa mantrat efter mig men jag tror de har svårt med förståelsen av själva innebörden av mantrat) nämligen:

"DEN SOM ÄR SIST FRÅN MATBORDET PLOCKAR BORT FRUKOSTEN!"

Det är något i den meningen som är i princip helt omöjligt att fatta. Vad är det? Är det satsindelningen? Är det nåt ord som står på fel ställe? Är det fel språk, ska jag ta det på koreanska (vilket påminner mig om förrgårnattens dröm när jag var på flykt undan den koreanska maffian iklädd flygvärdinnekappa och åkte hiss, men det är en annan historia det!) eller är det min röst som gör det? Är denna mening helt omöjlig att fatta för en normalbegåvad människa? Är den det? Här låter jag som Sverker Olofsson: SKA DET VA SÅ HÄR? SKA DET??

Så, kom med era bästa förslag om vad det är jag bör ändra på. Om jag struntar i att plocka bort den klagar folk på Bregottets äckliga konsistens och varför jag kastat bort skinkan och osten ser plastig ut.. Hjälp en tant helt enkelt!

Tyvärr är väl svaret att det är helt gränslöst! Läste inne på Vimmelmammans blogg (någon här som inte läser henne nu?) om att folk kommenterat och tyckt att hon tyckte synd om sig själv, att hon såg negativt på saker mm.
Jag sitter och skakar på huvudet. Vilka människor det finns..

Är vi så bortskämda med att ha ett liv som flyter på att det blir för otäckt när verkligheten bankar på vår dörr? Jag tog upp trygghetsvaccinering tidigare och det ligger lite i det tycker jag. Visst är det jobbigt att läsa och se människor lida, men lidandet försvinner inte för att vi blundar.
Att sticka huvudet i sanden innebär inte att vi är utan risk att ramla dit själva. Maken och jag diskuterar det här gång efter annan då jag inte har problem med att se det han kallar elände, men han tycker det är verkligt otäckt och mår dåligt av det.
Kanske är det faktumet att jag levt med en svårt skadad lillebror, fick hudcancer vid tjugo års ålder utan att ha solat särskilt mycket och gick på efterkontroller i tio år, eller att jag nu har två barn med allvarliga diagnoser och oviss framtid som gör att jag inte känner varken avsky, motvilja eller bara "jobbighet" inför svåra saker.
Barn som dör, jag gråter som sjutton, människor som lider gör mig ledsen, det är inte fråga om att jag inte reagerar men jag tycker inte det är jobbigt att välja att läsa om sånt därför att det kan vara min realitet i en framtid.

Det jobbiga försvinner inte för att jag blundar och tycker det är obehagligt. Det är obehagligt med lidande människor, för det kommer en så nära, man blir rädd och man är rädd för dom känslor detta väcker i en, tror jag då.
Det är fruktansvärt att människor dör i ung ålder, det är hemskt att barn ska behöva gå igenom svåra sjukdomar och bli handikappade för livet, men i detta finns också ett slags hopp. (Avdelningen skumma kommentarer kanske?) Att vi lever hela tiden fram till den dagen hjärtat slutar slå eller hjärnan slutar fungera helt och totalt. Livet är så värdefullt trots det hemska vi är med om. Varje dag har vi ett slags överlevnadstest och vi fortsätter leva, med andra förutsättningar visserligen men vi fortsätter älska, äta mat, vi andas, stiger upp (en del kan ju av naturliga anledningar inte stiga upp) och vi när ett hopp om att bli friska, att få fortsätta leva.
Överlevnadsinstinkten är stark, den övergår allt och jag önskar alla ett gott liv men jag vet att livet inte är så. Livet är skitorättvist! Det är jävulskt, det är hemskt men det är i alla fall det liv vi har och att inte se andras liv även om de är sköra, obehagliga (ungefär som att vi stänger ögonen för dem som är mindre bemedlade än vad vi är och sitter på gatan tiggande) och sjuka, och genom att se, genom att följa erfar vi flera saker.

Vi inser livets skörhet, kanske upplever vi upptäckten av vårt eget liv i belysningen av andras? Vi kan känna tacksamhet i vissa fall, men vi kan också känna samhörighet att vi inte är ensam därute med svåra saker att tackla. Vi kan lära oss av andra hur de tacklar svårigheter, lära oss saker om oss själva som vi inte kunde ha upptäckt utan att få insyn i andras liv.

Därför tackar jag Vimmelmamman för att hon på ett starkt, personligt och lagom utelämnande sätt låter oss bloggläsare följa hennes strapatser. Jag är tacksam över att få den insynen, att få känna med henne och att det finns, i denna stundtals mycket ytliga bloggosfär, ett djup och ett allvar i livet där ingen av oss är förskonade.
Jag hoppas vid allt jag tror på och med allt jag har att hon ska klara av sin sjukdom och komma ut hel på andra sidan!

Vaknade av en varm liten hand som sökte mina fingrar för att pilla litegrann på nagelbanden, och sedan teaterviska i mitt öra: Mamma, du är en bebis, stiga upp! Maken låg i halvvaket tillstånd och strök med foten över mitt ben och morgonen var underbar tills jag kom ut i hallen och hittar bajskorv nummer 1! Hund modell rätt billig kom ovetandes förbi och såg helt oskyldig ut. In i badrummet för att hitta bajskorv nummer 2 med hund då modell rätt jättegratis, innehavandes samma oskyldiga min. Surt sa jag! Maken grymtade mest bara ett: Vad var det jag sa om att skaffa hund..
Det var i alla fall som jag tolkade hans grymtningar till och som kvinna tar jag mig rätten att ha fritt tolkningsföreträde kring min mans grymtningar..

Efter en synnerligen knepig frukost, läsandes en tidning där de glömt ett par sidor (japp, vi har bara tv-sidorna för fyran och femman idag..) och en Pytte som absolut, helt klart och tydligt inte skulle äta sin frukost utan min, var det dags för att gå på dagis. Vi bor inte i ett fabriksområde, det finns ingen tung trafik, det är ett litet samhälle och det är en klar, ljus, härlig höstdag när treåringen får för sig att han utanpå vintermössan absolut ska ha sina Peltor-hörselkåpor samt en rosa plastslev i ena näven för man vet aldrig när man måste måla på vägen till dagis.
Det såg rätt roligt ut kan jag tänka mig och denna synnerligt intressanta morgon kanske är föraningen om en synnerligt intressant dag, hoppas bara den är bra, dagen alltså! God morgon vänner i cyberspejs!

Ibland så händer det, inte Trisslottsvinst men andra vinster! Har känt mig rätt isolerad ett tag, det har varit långt mellan de roliga sakerna och tätt mellan trista, förutsägbara och tradiga saker. Men idag var det en annorlunda dag! Först hann jag med en sovmorgon och om jag inte varit så himla självdisciplinerad *harkel, host, krax, spottar svarta grodor ur munnen* skulle jag nog ha sovit fortfarande. Steg upp och hann städa litet och sånt där kokelijox, då telefonen ringde och en kompis ville tvärtitta förbi med sin lilla pojke, sedan kom en annan kompis till mig på besök för att snacka autism, hur kul som helst (det är ju inte kul med autism direkt, inte så man ligger på golvet och skrattar sig fördärvad, men kul att träffa henne) och en som arbetat som Plorps assistent ringde och ville höra med oss hur det var och om vi kunde träffas någon gång! Vilken dag alltså! Idel tacksamhetsgrejor med andra ord.

En mindre sak att känna tacksägelse för är exets telefonsamtal, en vecka försenat, och då ringer han MIG på dagtid, inte pojken! Jag fattar inte någonting. Jo, det gör jag men jag vill inte att det ska vara så. Ett himla rabalder om att han minsann inte behövde ringa sin son för sonen kunde ringa honom. Jag undrar ibland om det fattas något riktigt väsentligt på spridda ställen där? Att vara nere och må dåligt i sin sjukdom är här inga hinder för att orka hålla sitt liv, sin skola, sin flickvän och sedan se till att ens kontakt med pappa funkar! Pappa ska väl inte dra hela lasset heller bara för att han är vuxen, eller?
Mamman skulle kunna begå små och större våldshandlingar om hon visste att det hjälpte och om hon vore våldsamt lagd, men nu är hon ju inte det så han slipper bli nedskuren i småbitar av en osthyvel. Skämtar alltså! Skämt skämt kanske men ändå ett skämt.

Sen är frågan, varför finns inga roliga smileys till MSN för Mac? Jag bara frågar. Någon har missat nåt, typ. Typ mig. Synd.

Kolla in den här tjejens (spenatmamman) recycling-objekt! Hon har tagit gamla kläder och sytt om dom till något nytt, hur coolt som helst. Jag har haft samma funderingar länge nu men som med det mesta jag gör fortsätter det bara bli funderingar. Kika in på hennes blogg här. Visst är det eländigt att vi kastar funktionsdugliga kläder när vi plättlätt kan sy om dom till fungerande kläder? Jag ska ta mig i den berömda kragen och göra nåt åt alla pojkkläder som ligger till ingen nytta här och skräpar i väntan på den stora städningen eller nåt liknande.

För första gången i mitt och makens liv har jag glömt en födelsedag, nämligen hans! Till mitt försvar ska sägas att ajg var hos tandläkaren igår och var tvungen ta stark förmedicinering m Stesolid och var allmänt gaggig hela dagen. Historien bakom medicineringen är att jag har en nervskada i höger nederkäke efter en misslyckad borttagning av en visdomstand. (kan förklara vissa bortfall i min visdom iofs ;)) Nervskadan yttrar sig i att halva tungan inte har fullständig smak, pirrningar och spänningar som om bedövningen är på väg att släppa men inte släpper (det har jag hela dagarna i min tunga alltså) och delar av min kind på höger sida är känslolös men att det finns smärttillstånd i min käke när man ex måste borra el slipa en tand där nere. Det går att bedöva tanden om man är på en speciell klinik och det kostar mer pengar men är också besvärligt, därför fick jag Stesolid för att vara lite groggy och bättre klara av att dom var i min tand och grejade. (Pustar ut efter en lång utläggning om min tandvårdshistoria..)

Maken glömmer aldrig min därför att jag inte tillåter honom göra det men han glömmer ju själv bort sin födelsedag och tycker jag ska komma ihåg den. Skratta kan man göra åt skiten! Nåja, ikväll ska han firas med tårta, Pytten tycker han ska ha en gul tårta. Vi får se om det inte blir en prinsesstårta istället.

Vi såg Simon och Thomas igår, och de var mycket upprörda över att kvinnan i programmet sparat gamla kalendrar. Jag kan berätta fasor långt bortom deras fantasi jag!

(Bild från TV3)

Riktigt så illa som det här är det inte i vårt förråd, inte alls (förresten, bilden kommer en stat i USA där man kan läsa om hoarding, intressant läsning mina vänner) men visst finns där saker som kanske bäst skulle förpassas till tippen vad vet jag. Jag har i alla fall gjort en överenskommelse med min bästa vän att om jag dör före henne finns det vissa saker som hon ska "ta" hand om, nämligen det jag nu ska erkänna.
Jag har sparat nästan alla gamla kollegieblock sedan jag fyllde 18 år! Japp, dom ligger nedpackade i lådor i förrådet, för att där finns det dikter, gamla ofärdiga brev till vänner, kompisar och före detta pojkvänner. En slags livshistoria. Det är klotter, det är sammanräkningar av utgifter kontra inkomster, anteckningar från universitetet m.m.

Så där ja! Men nån halmgris har jag inte. Än....

lördag 29 november 2008

fredag 28 november 2008

måndag 24 november 2008

torsdag 20 november 2008

onsdag 19 november 2008

tisdag 18 november 2008

fredag 14 november 2008

torsdag 13 november 2008

onsdag 12 november 2008

tisdag 11 november 2008

måndag 10 november 2008

söndag 9 november 2008

lördag 8 november 2008

fredag 7 november 2008

torsdag 6 november 2008

onsdag 5 november 2008

tisdag 4 november 2008