Vi ska inte hjälpa sjuka och gamla!

Nej, absolut inte. *ironisk* Det här gör mig så arg att jag kokar. Det är en mänsklig rättighet att kunna få tillgång till sitt liv, att få tillgång till alla rum i huset, kunna röra sig ut genom dörren och in igen. Att man har rullstol, rollator el liknande ska inte vara ett hinder för att få ett drägligt liv.

När vi ansökte om bostadsanpassning berättade gubben (han hade redan pensionerats från sitt jobb men fortsatte jobba för han tyckte det var så roligt.. roligt att säga nej och djävlas kanske?) att Plorp minsann inte behövde vistas på hela vår tomt, han kunde få en grön inhägnad i mitten av vår tomt fem x fem meter, precis som en hundgård. Hjälpmedelsförrådet skulle stå 20 meter från huset och då jag inte får eller kan skotta om maken är borta brydde han sig inte om.
"Nehej, men då får du väl be om hjälp då?"
Jaha?
Vem ska göra det kl 7 en vardagsmorgon? Min MS-sjuke son eller vad?
Karln var i alla fall inte klok på en punkt. Trots alla intyg från läkare, arbetsterapeut och sjukgymnast ansåg han att hans idéer var bättre. Att ett litet barn skulle sitta inhägnad medan hans syskon sprang runt omkring honom, det var väl ingenting?
Till slut hittade jag en prejudicerande dom från kammarrätten, vilket rörde ett barn med liknande funktionshinder och ett annat sorts staket och det staketet räckte runt hela tomten.
Nu får Plorp vistas på sin egen gård på samma villkor utan att riskera att förolyckas om han springer härifrån och han behöver inte vara instängd som ett djur i bur.

Man ska inte önska olycka på folk men ibland borde folk få uppleva lite trassel i sina liv för att få göra lite nya insikter i livet.

http://www.kvp.se/nyheter/1.1548033/ms-sjuke-michael-fange-i-sitt-hem

Mammas och Pappas tuffing!

Det _här_ är Plorp i ett nötskal. Detta underfundiga leende och småfnissande är Plorp. Det bara är det. Denna lilla gulliga krokfingrade (man ser det på handen att han inte kan öppna fingrarna helt och hållet, detta är dock den bra handen) sötnosen är vårt lilla hjärta, vår ögonsten, vårt liv, vår kärlek, allt vad vi kan få in i våra själar av honom är alltid för litet.
(Sen älskar vi alla andra barn också naturligtvis bäst att tillägga innan någon kommer med några beska kommentarer. *ler*)

Plorp gungar...

Min lilla gullunge ser ni här, Plorp med sin älskade gunga. Han kan gunga i timmar och han vill vara ensam om gungorna, här delas det inte med sig av någonting som man kan vara ensam om. Han ser alltid så allvarlig ut på bilder av någon anledning, konstigt för han skrattar ju alltid.