Han fattas mig!

Det här är min morfar, en mycket mycket speciell man och en av de män som gjort störst avtryck i mig under den tid jag levt. Han var född 1909, en stor man på många sätt och vis. Han dog för flera år sedan i magcancer, strax innan sin 94-årsdag.
Hur många dagar, år jag varit hos morfar och mormor vet jag inte men det är många. Morfar arbetade inom cementindustrin och varje morgon oavsett väder, cyklade morfar nästan en mil backe upp och backe ned till cementgjuteriet med sin bruna unika-box fastspänd med läderskärp på pakethållaren, sin svarta basker och den bruna nötta skinnjackan på sig. Hur mormor längtade efter att morfar skulle komma hem och jag fick ställa fram lingonsyltburken för morfar hade alltid en sked lingonsylt i mjölken. Mormor som hällde stekflottet över det rimmade fläsket och de stuvade makaronerna.
Morfar var ingen ordets man. När han pratade lyssnade man för det hände inte ofta. Han höll sig alltid a`jour med nyheterna och var skarp som en knivsegg in i döden. Tyvärr fick han inte behålla sin syn intakt men han lyssnade till slut på radion för att kunna hålla reda på vad som hände i världen. Han sa aldrig något ont om någon, varken politiker eller annan person, han kunde säga att de gjort ett dåligt val det kunde han, men han var inte den som kritiserade någon annan.

I morfars värld var kvinnan det man högaktade, det man vårdade och tog hand om. Mormor var morfars ögonsten och jag vet att när mamma var arg på mormor en gång var det första och enda gången hon sett sin pappa arg, för vad man än gjorde var man snäll med mormor! Så det så!
Han växte upp i ett krontorp tillsammans med en hel drös syskon, en bra bit utanför Lycksele. Där såg han vad han tyckte var en stor orättvisa, nämligen att kvinnorna alltid arbetade. De steg upp tidigt, de tog fuse' och sedan gjorde de frukost, tog hand om barnen medan männen for ut i jordbruket eller skogen. Sedan när allt var klart hemma åkte kvinnorna också ut och tog sin del av både jordbrukssysslor och skogssysslor. Många kvinnor lagade mat i skogskojorna och hade allt i hemmet att ta hand om.
Det gillade inte morfar. För när männen kom hem hade de inget att göra än att splinta skor och tälja bitar till krattorna eller annat småjobb, medan kvinnorna lagade mat, vävde, tog hand om barnen och gjorde fuset igen. Han tyckte man skulle vara rädd om kvinnorna.

Därför var han noga med att hjälpa till i hemmet. I det frikyrkliga, sportfixerade Lycksele var en stor och stark man en ovanlig syn ute i trädgården, särskilt när han hängde tvätt. Han fick utstå en hel del spe från andra män som tyckte han var mesig, men morfar gav sig aldrig. Han sa att kvinnan ska man vara rädd om, utan henne har man inte ett lyckligt hem.
Han var den enda man jag sett under min uppväxt som både diskat, hängt tvätt och dammsugat och då var han trettio år äldre än min far!
Morfar var trygghet, morfar var en norrländsk fixstjärna och han saknas mig. Jag längtar efter honom och jag tror han sitter där någonstans i stjärnhimlen idag på Alla Helgons Dag och ser mig och min längtan. Jag tror han håller handen på mormors kind där hon ligger hemma hos sig, i hennes förvirrade värld tror jag de har kontakt och längtar efter varandra. Han fattas mig...

Vi ligger tvåa i tabellen!

http://www.expressen.tv/Sport/Elitserien/1.1755374/har-blir-modos-kris-total

Nu är Ullet så glad så glad! En medioker match i sig men maken och jag fick lite tid tillsammans, även om jag inte kunde äta varken popcorn eller dricka dricka eftersom vi hade glömt kontanter hemma. Tur för maken att han kunde köpa öl på kort i alla fall.
Jag flyter på men har ballat ur några gånger vilket jag skäms för men har fortfarande gått ned fem kilo. Har en veckas flyt kvar och nu är det tungt. Mycket tungt.

Jag rasar! Jag har nagelchock! Det är skakande!!

Jag har varit en frekvent besökare på en stor sajt för föräldrar, i princip sedan de startade och trivts mycket bra med några undantag under några få perioder.
Det är intressant att se hur mycket olikt folk det finns. (Norrländska får man skriva, det vet jag, det har min mamma sagt) Vissa är fullkomligt rabiata inom sina områden, andra låter aldrig tillfället att få nypas lite gå dem förbi och andra är rätt normala. Ja, det finns ju alla sorter minsann och det berikar verkligen även om man ibland sätter sig ned och kikar på skärmen för att fundera på om denna människa är på riktigt, hur de tänker och inte för inte, tänker alls.

Har varit med i en diskussion om naglars vara och inte vara där trådstartaren var upprörd och ifrågasatte hur äckligt det var/är med långa naglar. (Vilket man naturligtvis får tycka vad man vill om) Det som var intressant var att när många hade svarat svarade trådstartaren att det var: Skakande svar!
Skakande svar som hon hade fått.
Okej, skakande svar.
Hur urvattnade är vi i världen 2009 när svar om långa naglar är skakande? Att få ett HIV-besked är skakande, att någon man älskar är död eller döende, att man utrotar djur och levande organismer i snabb hastighet är skakande. Att folk har långa naglar och använder nagelborste och målar sina naglar utan att trilla dit i pest, kolera, död och förintelse, är inte skakande.

Vilken verklighet lever jag i då, funderar jag? Hur ser min verklighetsförankring ut när långa naglar är skakande? Är det en medial nagelchock på gång? Ska vi slå upp rubrikerna och kasta oss över de långnaglade? (De långfingrade kanske?)
Det är ju orimligt av naturen att långa naglar är skakande, för då har man inte riktigt grepp om uttrycket och betydelsen av skakad. Eller så är det skrämmande nog så att man inte har mer att oroa sig för. Det finns inte mer innehåll och substans i livet där för att ha en bredare realitetsuppfattning. Vilket i sig är skakande och skrämmande.
Otäckt kanske, otrevligt, ohygieniskt, fult kanske skulle stämma bättre men skakande? Nej, det kan inte vara skakande svar.

Om jag vore smal idag skulle

Jag köpa någon av dessa fyra kappor. Särskilt den här första vill jag ha, tillsammans med svarta slacks eller en pennkjol, svarta täta strumpbyxor samt snygga stövletter eller rejäla pumps beroende på väder, gärna lite grövre pumps i svart!


Jag är inte för marinblått men jag gillar puffärmen på den här kappan, flamset under hakan kan jag vara utan dock. :)



Den här med pennkjol och stövlar, ja, det hade inte suttit fel.. :) Men det blir min vanliga svarta täckis den här vintern med, men vänta bara tills nästa vinter, då ska jag ha urtjusiga kappor minsann! Urtjusiga!

Svår design?

Under min uppväxt var den enda man jag såg som kunde dra en dammsugare vara min morfar. jag har aldrig sett min egen far dammsuga en enda gång under de år han bodde hemma med oss. När vi gjorde städningen efter honom i hans lägenhet insåg jag att det var något han inte klarade av att göra helt enkelt, dammsuga var inte hans grej.
Nu ser jag män dammsuga, när jag ber dem dammsuga. Underligt att damm och smutsiga golv inte påverkar mina män lika mycket som mig så att när man väl snubblar på meterhöga dammtussar tar fram snabeldraken och drar en vända över golvet. Men det är väl något med designen som gör själva utövandet oergonomiskt och därmed fysiskt skadligt?


En annan sak jag också undrar över är pantning av burkar och flaskor. De jag känner som pantar burkar är mina jämnåriga kvinnor och äldre kvinnor. Om jag ser en man panta burkar i vår by, är det antingen män som är i tillsammans med en kvinna som också pantar, eller unga tonårskillar eller en och annan sk. alkis. Var är den medelålders manlige pantaren? Jag ser dem inte när jag är på affären och jag undrar om det är kulturen här i "Byn" som gör att det är kvinnor som pantar överflödet?
Samma sak med diskborstar. Min morfar var den enda man jag såg i min uppväxt som använde en sådan, han hade stora valkiga händer och ett eget förkläde i vaxduk när han diskade. Min pappa diskade aldrig någonsin. Aldrig. Kanske är det designen där också? De är inte designade för att passa mäns händer och därför får män ont av att diska för hand? Eller är det så att de inte ser eller förstår att man måste handdiska visst gods? Jag är i städtagen och ibland börjar man fundera...

Jag och maken umgås...

Idag skulle jag och maken åka in för att bistå den äldsta sonen vid ett möte på skolan. Det är lite jobbigt att klara skolarbetet med MS. Livet är inte alltid kul. Jag hade gått upp tidigt på morgonen för att ordna med Plorp och min mamma var här, lille Pytten tvärvägrade att gå till dagis och allt var så där Svenssonaktigt-myspysigt. Maken hämtade upp söt fru och på färden in till staden säger maken:
- Bilen känns lite konstig, den styr liksom åt alla håll.
Vi kom överens om att bilen förmodligen behövde pumpa däcken, vilket vi skulle göra när vi ändå kom till stan. Maken som driver ett mindre företag hade en telefonkonferens med ett viktigt företag samtidigt som vi körde in, och ca en mil innan vi är framme börjar det låta nåt historiskt skrapande från bakre delen av bilen. Båda tittar på varandra och vi styr in på en busshållplats. Går ut och mycket riktigt, vi har punktering på vänster bakdäck.
Okej!
Inte bra!
Men eftersom bilen är ny finns ett fint nytt sprillans däck i bagageutrymmet. Men för att komma åt det fick jag ta en massa skräp och elände och lägga i baksätet. (Vilket ska visa sig var dumt!)
Maken som dagen till ära hade en fin vit tröja i ull, la sig på asfalten och började ordna med domkraft och liknande. Samtidigt som detta sker, ringer min söta mor och frågar vad hon ska göra med Pytten som vägrar gå på dagis, fortfarande. Jag ber att få ringa upp. Ringer sonen med andan i halsen och ber honom ursäkta oss, för vi ska bara byta däcket för att sedan köra sista milen in till staden.
När bilen är upphissad, fälglocket borttaget stirrar mannen på mig och säger:
- Glömde det... Han suckar lite.
- De här fälgarna är låsta, du ser den här lilla skruv(och så kallade han det för något jag inte ens iddes lägga på minnet) är ett lås som gör att man inte lika lätt ska kunna stjäla fälgar och däck från bilen. Verktygen som behövs för att ta bort däcken är individuella och olika till alla bilar. Var är vårt verktyg?

Jag förstod inte mycket, bara att det här inte var bra.
Vi letade, vi letade i bagaget, i handsfacket, under sätena, i askfatet, i sidofacken, i mellanfacken men denna hylsa eller vad det nu var, fanns inte att finna.
Sagt och gjort, vi ringde makens bröder. Båda två upptagna i samma telefonkonferens som maken avslutat. Nåja, vi ringer makens far för ev. skjuts in till staden. Då är de bortresta.
Vad gör vi?
Ringer och avbokar mötet, maken ringer assistansen via försäkringen. Sagt och gjort, bärningsbilen kommer för att hämta oss. Vi fick då tillfället att för oss umgås på ett ställe inte alla par umgåtts på, nämligen sittandes i sin bil, uppe på ett flak på en bärgningsbil, åkandes baklänges genom trafiken.


Vi övade flitigt vår Kungen och Silvia-vinkning till de bilar som hade höga nöjet att ligga bakom bärgningsbilen. De uppskattade det mycket, det är vi övertygade om.

Hamnade på en bilfirma och efter många om och men, fick vi tag i en hyrbil. Fast först åt vi lunch, ja, jag fuskade. Men nu har jag fortsatt med mitt flytande, jag lovar! Nåja. Makens bror var i vårt garage under tiden och letade efter denna hylsa men utan resultat. Bajs som vi säger här...Vi åkte från staden i hyrbilen och lämnade vår bil med punktering inne på en bakgård till bilfirman.
Hemma gick maken ut och kollade i garaget själv, ingen lycka. De är tre bröder med samma bilsort, nämligen Citroên och ena brodern gick ut för att kolla hur och var hylsnyckeln var i bilen och berättade för maken att den minsann ligger i en liten svart tygväska (ja, då kan minsann karlar ha väska om man kan ha skruv och mutter i den) med en snodd i. Nån text på påsen.
Det kom maken in och berättade för mig.

DÅ drar jag mig till minnes!
En svart liten påse, tung sak, hade jag hivat ifrån bagageutrymmet tillsammans med allt annat skräp som låg i vägen för oss att få ur reservdäcket! Var det kanske den han var ute efter?
Maken stirrade på mig med stora ögon och drog en djup suck och sa:
- Menar du att den fanns i bilen hela tiden?
Han drar sig över håret och backar sakta baklänges.
Jag blinkar flirtigt och går emot honom, lägger armarna runt hans hals och pussar honom på kinden och halsen:
- Du älskar mig! Du älskar mig! Du gör det.. du älskar mig jättejättemycket!

Jag är övertygad om att han gör det. *vinkar som Silvia åt er alla*

I motviktens namn ska jag berätta sånt som vi inte

gör i vår familj. Så här är det:
Saker vi _inte gör_ i vår familj del 1:

I vår familj finns en djup och innerlig rädsla för motion. Motion kan ge det otäcka och för oss mycket mycket okända tillståndet kondition. Fruktansvärda öden kan ges den som ger efter för träningsguden och musklers spända tillstånd.
Därför kör vi med minsta motståndets lag. Kan Storsonen rabbla de tre delarna i gravitationen kan han däremot inte rabbla muskelgrupper och kardiovaskulär träning. Men det kommer inte att behövas i hans dunkla lya inredd med diverse teknikaliteter och datorer samt en mycket bekväm säng.
Man skulle kunna tro att han tillhör kategorin, minus skägget då,

men där tar ni fel. Han tillhör snarare, av någon anledning enbart Gud vet, den här kategorin:

Spinkiset! Vi vuxna tillhör kategori 1. Alla barn kategori 2. Om det beror på en slags protest mot hur kategori 1 beter sig, ser ut eller om det bara är en lycklig genetisk slump, ja, det spekulerar vi vilt i när vi vill ha en spännande lördagkväll.
Spink 1 får ibland äta ren näringsdryck för att komma upp i vikt, vi försöker med motion men då vissa neurologiska tillkortakommanden som den lilla bisaken att han har MS-Multipel Skleros och är kroniskt uttröttad gjorde att hans motions och träningskarriär tog slut innan den ens hade börjat.
Spink 2, också kallad Plorp äter som tre ponnies, en kossa och hans mor! Ändå platsar han i kategori 2. Han kan ju inte gå utan endast springa (något som förmodligen förts över via generna då denna förmåga inte innefattar hans föräldrar utan kom i dubbel dos hos honom) vilket gör att förbrukningen av intag utav föda är tre gånger det normala. I forntiden, eller det andra kallar småbarnstiden, fick detta rejäla konsekvenser vid olika sjukdomar. Han gick ned i vikt, var urspinkig i jämförelse med enbart spinkig, och sedan tog det sex månader att få upp honom i vikt för att nästa förkylning tog ett halvt kilo och holmgången var ett faktum.
Spink 2 börjar dock växa till sig och nästan närma sig normal kroppshydda!

Spink 3, är spinkig för han har inte tid att stoppa in maten i munnen, för om han gör det går han miste om att kunna prata samtidigt, eller så kan man gå miste om att röra på sig (detta äckliga lilla ord) vilket vore fruktansvärt! Därför skyndar han sig att äta så mycket han kan på så kort tid som möjligt eller låta bli att äta för då hinner man prata desto mer.
Jag undrar fortfarande var han fått den egenskapen ifrån. Jag menar, den kommer inte från mig, jag har min talförmåga intakt och maken har ingen sedan födseln. Ungefär, i alla fall i jämförelse med talföra personer i min närhet. Som typ jag.

Men motion sysslar vi inte med. Kanske vi går till brevlådan, ut med hunden men sånt som ger rosiga kinder, hjärtklappning och sådant. Ja, det är med fördel lagt till lördagkvällar efter barnen har gått och lagt sig, men utomhus och regelbundet? Nej, sånt sysslar vi inte med i vår familj, vad tar ni oss för?

Sånt som vi gör i vår familj del 2

Vi har många fina samtalsstunder i vår familj. Ofta i samband med att vi försöker tillföra våra kroppar någon form av näring. I vår familj kallar vi det middag. Dessa middagar infaller mellan 16.30-18.00 varje vardag och vid 17.30-18.00 på helgerna. Som den måltids-Hitler jag är, kräver jag obligatorisk närvaro vid dessa stunder, jag kräver också att man har fötterna på golvet, och använder kniv och gaffel. Om det inte är soppa förstås, då får man gärna äta med händerna. Eller medelst sked.
Vissa som ätit med oss kan känna en viss förvirring vid matbordet. Det är oftast en som inte äter. Vi kallar henne assistent. Hon äter dock på helgerna vilken renderar en del förvirring, och ideliga frågor:
- Hur många är det som ska äta idag? Ska XX äta här idag eller? Kommer XX? Är XX här? Flickvännen då? Är hon här? Ska hon äta?

Medan man tar ut tallrikarna ur skåpet.
Andra förvirringar är vad som händer vid matbordet. Tydligen sitter vissa familjer tysta vid bordet och äter, de går ifrån matbordet och ställer bort sina tallrikar i den urplockade diskmaskinen. Det händer aldrig här.
Här pratar alla i munnen på varandra, vissa ligger på kökssoffan och försöker med osmos dra i sig mjölken med fingrarna, och Plorp skyfflar i sig maten med krokhandens handledslov för han får inte i sig maten lika snabbt som hungern river i magen. I en naiv tro försökte jag få alla att sitta kvar vid matbordet tills alla ätit färdigt men jag har gett upp! Alla springer från bordet snabbast möjligt och för att hedra min egen mors försök till bra middagsmiljö sitter jag ensam kvar vid bordet med den osmosprövande fyraåringen och all disk kvar på bordet.

Fast egentligen var det inte det jag skulle prata om utan om vad vi pratar om i vår familj när vi äter. Även där har jag gett upp. Tonårssonens flickvän är på väg att göra samma sak, ge upp.
Antingen pratar de om sådana hära saker:





Saker som är gjorda av Apple och som kostar dyra pengar men är snyggt. Gärna pratar man om hur de fungerar, när nästa app släpps och vilka appar de ska ha. Jag har ingen aning om någonting, de tar gärna fram sina små apparater och slänger dem på bordet och börjar visa varandra olika finesser. Vi pratar fortfarande om apparater från Apple! Snuskon!





Sedan pratar de sånt här. Fast de säger att det är datorer de pratar om, fast när jag hör och ser vad de gör med datorerna, inser jag att det är det här de menar. Härvor! Teknik är problemlösning hela tiden. Man kan inte nöja sig med att tekniken fungerar utan den måste alltid, alltid förbättras. Flickvännen suckar och jag ser medlidsamt på henne. Men jag är inte alltid ensam i alla fall. För mig är det en tröst. För henne ett livslångt lidande om hon har otur.
Tonårssonen pratar gärna om sånt här:

Eftersom inte är delbart med gäller:



Satsen är sann för eftersom och

Antag att satsen är sann för d.v.s. att . Då gäller:



Den första termen är delbar med enligt antagandet.
Eftersom är ett primtal är samtliga binomialkoefficienter multiplar av och således delbara med . Därmed är satsen sann för och enligt induktionsprincipen är Fermats lilla sats sann för varje positivt heltal .

(Hämtat från internet, för jag somnade efter första p:et när jag skulle skriva själv)

Fermats lilla sats. Han gillar den stora med. Satsen alltså. Boken Fermats gåta är fortfarande den bästa han läst i sitt liv säger han. Fast han läst alla Harry Potter själv och jag hittat på sagor åt honom hela livet, är Fermats gåta det bästa Gud skapat inom bokhistorien. (Lägger på minnet att när Svenska Akademien har en stol ledig att inte rekommendera min son till den platsen!)
Han är inte klok.
Ytterligare bevis på detta kom för ca en halvtimme sedan när det ringde på dörren och Postbilen var här. En stor lastbil. Med sig hade de en gigantisk låda jag fick kvittera ut åt storsonen. Paketet vägde 10 kilo.
10 kilo av vad undrar du då? Ja, gissa det ni? Inte är det snusk i alla fall utan helt normala årsredovisningar från företag! Japp! Helt normalt för en sextonåring. Han ligger och läser årsredovisningar och hetsar upp sig. Helt normalt! En dag var en av flickvännens kompisar här och skulle äta och se teve. Sonen börjar prata om munnen och frågar vilket enzym man har i munnen. Jag svarar sanningsenligt amylas när flickvännen desperat vänder sig mot kompisen och säger:
- Ser du! Det är sånt här de pratar om jämt och ständigt. Vem pratar om enzymer en fredagskväll? Och vem vet vad det är för enzym i munnen? Ser du? De är inte kloka!
Här hade jag vett att rodna trots allt. Jag hade för en gångs skull något att komma med i den annars så teknikvänliga debatt som aldrig avtar i detta hem. Fridens liljor och ikoner mina vänner, fridens liljor!

Sånt som vi gör i vår familj del 1

Jag tänkte få berätta om små charmiga saker vi gör i vår familj. Inte främst de charmigaste " jag tappar sockar där jag står och gick-charmgrejorna" utan de andra riktigt charmiga sakerna. I vår familj är tvättstugan eller Beirut-under bombningarna som den också kallas för, centrum för nästan allas intressen. Av olika anledningar förstås. Storsonen för att den gör hans älskade kläder snygga och då han gärna vill ha nytvättade kläder, gärna varje dag ny stass, är tvättstugan hans andra hem. Maken för att den får honom att umgås med sina innersta mest ursprungliga stenålderskänslor, nämligen raseriet! Inget kan få igång en man på morgonen som att leta efter sockar som är omaka! Leta kalsonger i den morgonkyliga luften, naken, strax efter en lång varm dusch. Sådant gör en till en bättre människa, det är jag övertygad om. Lillebror han älskar tvättstugan för den stora högen med rentvätt som ligger i väntan på vikning. Gärna kan man ta några små härliga grodhopp rakt in i den och skutta runt medan mamma sitter på det kalla
golvet och försöker vika den samma.

Plorp han älskar tvättstugan för maskineriet. För den vackra designen och för vattnet. För att man kan ha av och på apparajten med ett enkelt handgrepp och sedan fascinerat stå och kika in i trumman på vattnet som står stilla därinne. Vi tvättar också allehanda ting. Ibland och oftast är det kläder, kalsipper, trosor, en och annan handduk, även byxor och tröjor kan få sig en tvätt ibland. Madrassöverdrag, madrasskydd och en och annan matta fixar vår trogna apparajt. Men Plorp är gränsöverskridande. Han ser något tvättbart i det mesta. Duplo är en favorit. Även hinkar, ja, varför inte prova några av mammas likörglas som står på diskbänken i väntan på diskmaskinen? Det är bara tanken som sätter gränser tycker han. Mamma tycker verkligen inte likadant. Verkligen inte. Särskilt inte efter de numer f.d likörglasen. Sköljmedelsflaskan är en favorit. Vi använder sällan sköljmedel då vi har astmatiker hemma men det hindrar inte Plorp från att lägga vantarna på den och stoppa in den i tvättmaskinen gång efter annan.



Mamma hon tvättar det mesta med. Hon kan stå och stirra sent en vardagskväll in i trumman med tom blick för all den svarta tvätten har fått en vit, lite luddig yta. En yta som bryts av med genomskinliga gelegryn som dekorerar tvätten-överallt. Hysteriskt mycket-överallt! Förmodligen är det en sådan gång ytterligare ett hårstrå på hennes huvud blivit vitt och det är mycket hår och det är mycket vitt och just nu är det färgat, rött! Att tvätta blöjor i sista tvätten på kvällen, den tvätt som ska in i torktumlaren för att köras klart medan vi sover och bara hämtas på morgonen av förväntningsfulla medmänniskor, är inte bra. Vi kan vara överens om det, inte bra! Det kan ta upp till fyra tvättar att tvätta bort resterna av en blöja. Jag vill bara meddela det när ni tycker att ni borde tvätta en blöja eller två.
Men det är sånt vi gör i vår familj, helt naturligt och helt underbart gemensamt.

En PMS-häxas dagbok

Jag har skrivit en krönika inne på Barnsidan.se som jag idag blev påmind om. Den är rätt kul kan jag tycka så jag länkar dit och säger:
-Trevlig läsning och Gubben! Det är snart den tiden i månaden igen..

Säger hon med ett brett leende och börjar plocka bland frukostflingorna igen..

Barnsidan.se/pms-häxans dagbok.

"Tar fram stora anteckningsblocket"

Ibland hittar man rejält intressanta artiklar på nätet. Har botaniserat lite i veckans rubriker och serverar här en klick godbitar, vässa blyerspennorna och ta fram stora anteckningsblocket:

"De har inte sex längre"
Herregud, så intressant! Ett par från en dokusåpa från USA som inte längre har sex. Nåt nytt under solen? Vilka är de? Varför är deras sexliv så intressant? Har de utrustning vi vanliga dödliga inte har? Har de ett sexliv värt att dokumenteras och visas upp i media? Vad är det speciella? Jag vill veta, för det här var onekligen veckans bästa och mest intressanta artikel.

http://www.expressen.se/noje/fredag/1.1727148/dokusapa-paret-har-inte-sex

Den här är också bra: "Anna Anka ger upp sitt svenska medborgarskap!"
Men notera människor, notera! Egentligen ligger det under min värdighet att ens kommentera Ankans bedrifter och utsvävningar i media, men det här är väl verkligen högvilt! Känner ni inte att ni fått ta del av ngt stort, rejält, något som kan förändra ert liv ordentligt? Jaså? Inte. Konstigt. Mitt liv är då förändrat för evigt, jag kan inte gå omkring som den människa jag tidigare var, utan nu måste jag kontemplera, tänka efter. Gör ändringar. Livet kan inte bli detsamma, jag visste det!

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article5884810.ab


Nej, jag kan inte längre.. Nu känner jag att jag måste ta det lugnt efter att ha fått så mycket livsomvälvande nyheter serverat för mig.

Om man skulle gifta om sig?

Då skulle jag satsa på lite färg. Kanske en djupt röd färg som framhäver allt det röda i min hy och som får mig att se ut som en alkoholiserad tomte, fattas bara den stora näsan? Eller som får min hy att glänsa rodnande och se helt fantastisk ut, med en ton av blått i? Rött är en svår färg på mig. Mycket svår. Sedan vill man ju gärna ha en klänning som man inte behöver se ut som om man har ryggskott i, det vore ju otrevligt minsann. Jag vill ha en klänning som gör något bra för min kropp, inte tvärtom. Man är ju inte direkt oskuld längre och kritvitt blir inte bra heller, men rött kan väl vara passionerat bra?
Den här blev jag förtjust i, vilket schvung i klänningen och vilka former man får i den. Kanske man borde ta gubben i örat och säga att man minsann behöver ett nytt giftermål om man ska stanna i det här äktenskapet? Några kilo ner och sedan ser man ut som hundra dollar? Man kan förtränga den bistra verkligheten att ens överarmar ser ut som något en flygplanstekniker får våta drömmar om, för när man viftar med armarna rör de sig som flygplansvingar, flaps check, flaps down... *ser gäddhängen fladdra för vinden när man går uppför kyrkgången* Fast blir det någon annan gång, då ska det ske ute i naturen. Då blir det Helly Hansen och raggsockar, en hel drös med filtar och en solnedgång. Eller så skiter vi i det som Alfred sa till Lina och lägger pengarna på nåt nyttigare. Typ räkningar och sånt.

Vem ska bära din historia?

När du spattigt springer förbi mig ser jag i ögonvrån ditt lilla ärr på halsen. Jag grips av en underlig känsla av vemod. Sorg.
Ärret påminner mig om hur ditt liv ska se ut i framtiden. Vem ska bära din historia när jag inte är där? Du kan det inte och vem kommer att vara intresserad av den?
När du blir gammal (hoppas jag) och flickorna inom åldringsvården ser detta lilla ärr på halsen, kan ingen påminna dem om vad det var som hände. Det finns inga barn som kommer att stå bredvid din säng och berätta om pappa och hur pappa fick en sten eller en sticka i halsen som farbror doktorn fick ta bort en gång.
Inga barn ska bära din historia, som ni ska bära min lilla vän. Du kommer inte att själv kunna det och jag kommer inte att finnas där för att berätta den heller.

Vem ska dra fingret efter din hals, fastna där och fråga vad du har gjort? Kanske du inte skulle ha brytt dig alls heller även om livet hade varit det liv man tar förgivet, men jag hade vetat att du förstått din historia, jag hade vetat att det jag berättat för dig om gammelmorfars styrka, om morfars FN-historia, om mormors rostade klockor och dina bröders påhitt och din egen födelse hade funnits där, djupt inuti dig och du hade kunnat bära din historia med dig. Föra den vidare till dina barn, barnbarn och någon hade varit intresserad av att få höra den.
Vem kommer att föra sitt finger längs din hals och undra vem du var när du var barn? Ska du gå vidare historielös och försvinna sedan som om du aldrig funnits? Där endast vi finns som upplevt dig och som aldrig glömmer dig? Den tanken fyller mig med vemod och en stor sorg. För allt det du är glömmer jag aldrig och jag vill att du ska vara lika odödlig i andras sinnen som du är i mitt. Vem ska bära din historia när jag inte kan längre? Vem kommer att vilja höra den?