Mot barnkalas med språng!

Lillebrors första kalas, i höstas vågade han inte gå men nu vågar han. Det går framåt med tuffheten vill jag säga. :) Mamma tvättade håret dagen till ära för gå omkring med skitigt hår bland folk det gör jag inte. Inte på barnkalas iaf, för man vill inte skrämma de små liven.

Apropå överpyntade julgranar...

Här är Julgrans-Hitlers bidrag till debatten om överpyntade julgranar, men Julgrans-Hitler vill ha dem så här. Kanske t o m lite mer och kanske med extra Allt på, som en bra pizza med andra ord..

Vi gör julgodis jag och Plorp

Att vara beroende..

Att vara beroende av en annan människa kan vara någonting gott. Men ibland är man beroende av andras välvilja och förståelse på ett sätt som gör en utelämnad. Jag ska inte klaga för jag har det bra, vi har mat på bordet och ändå en rätt trygg tillvaro men vi är beroende av att människor runt omkring oss förstår den speciella situation vi lever i, jag personligen behöver folk omkring mig som förstår att jag inte alltid orkar eller kan och när orken tryter, faller in och gör klart eller hjälper mig med det jag inte kan.
Allt skulle vara väl om detta alltid skedde under konsensus, under innerlighet och medmänsklighet men livet är ju ingen autostrada där raksträckorna byter av varandra utan en slingrig kostig i Norrlands inland.

Jag önskar att folk var mindre egoistiska, mindre rigida och framför allt mer flexibla i sitt tänkande, i sitt liv och i sitt sätt att bemöta andra på. Det är vad jag önskar mig. Men då önskningar har en alltför stor tendens att inte slå in, inser jag att jag har bara att bli hårdare, bli mer rigid jag med och skydda mig själv, mina barn och mitt hem. Inte för att jag vill eller egentligen är sådan, utan p g a att världen utanför är hårdare än jag. Jag är inte redo för det men jag måste härda till, bli en Stål-Ullet, en med hjärta av stål och hjärna av glödande kol där allt går ut på att sätta gränser åt höger och vänster för världen gjord av andra hårdingar tvingar en till det.

Supersura Sunk-Subban här!

Anmäler mig till tjänstgöring! Lärde mig den hårda vägen igår att jag inte kan äta ostkrokar som jag gjorde förr. *noterar till selfet* Jag har sällan varit så dålig utan att ha magsjuka vill jag lova. GBP-opererade, ni ska inte äta tre nävar ostkrokar, nöj er med maximalt en näve. Svimfärdig, skakig i benen och kraftigt illamående gick jag till sängs och bäddade för en orolig natt. Vilket är suveränt bra eftersom jag bara ska vara uppe hela dagen idag och följa Storson på sjukhuset och handla julklappar och fara kring som ett torrt skinn hela dagen. Dagen började kl 4.31 *piiip* när jag vaknade och insåg att jag inte kunde sova längre. Nog för att jag var trött men jag vet att senast kl 6 ska jag upp och hoppa så jag låg kvar i den gosiga sängen med en fyraåring klättrande över mig. Varmt och härlig, för att inte tala om knotigt och benigt.

Steg upp kl 6 och tog upp en yrvaken liten Plorp. Han är inte så liten längre inser jag när jag ser honom, han har lagt på sig lite hull nu, bra, men han är så stark! Ingen liten plutt där inte!
Upp och klä, muta med pepparkaka och massor med pussar och kramar fick mamma. *myser inombords* Ut i kylan och vinka adjö, tvärpinka hunden längs grannens tomtkant (förlåt farbror Arne!) och in igen. Upp på övervåningen och väcka de sjusovande två i dubbelsängen och lägga sig ned under täcket för att se morgonteve en stund innan det var dags att äta frukost.
Ställde mig vid bordet för att tvärögna (kika snabbt igenom någonting på norrländska) igenom en tidning och då surnar han jag delar tidning med ihop och börjar duka upp frukosten inuti min tidning! Jamen hallå!!
Supersura sunk-Subban vaknade genast till liv, hon är lättväckt nu för tiden! Sedan retade samma inneboende mig hela frukosten så mitt ph-värde nu är högt över det normala, saltsyrenivå ungefär. Sedan tänkte jag slå in lite julklappar som ska levereras idag medan maken och fyraåringen klädde på sig för jag skulle skjutsa dem till dagis och jobb, och då körde det ihop sig!
Maken skulle ha smakråd, fyraåringen frågade hela tiden:
- Vaddå?
På alla uppmaningar om att ta på sig kläderna. Därför ser han ut som ett ihopkok av en både färgblind och mönsterblind person, det är blårandigt på överdelen, byxorna bruna med dinosauriemönster i senapsgult och med röd/svart-randiga sockar. Tjusigt! Mycket tjusigt. Eller då inte.
Skjutsa och sedan krypa upp i soffan för att skriva det här och nu ska Supersura Sunk-Subban ta sin subbkropp och förflytta den till en spegel, klä sig och kladda lite mascara på fransarna, slå in sista paketet och sedan förflytta sin och Storsonens lekamnar till Umeå Universitetssjukhus och om Sur-Subban har tur, ja, då får hon krama bebis idag. Träffar ni supersura Sunk-Subban idag, var snäll med henne, hon behöver det!

Trillade över en tävling om ursköna tofflor!

Jag brukar sällan vara med i sådana här tävlingar men den här kunde jag inte låta bli! Ser ni inte hur sköna de ser ut att vara? *vill ha* Perfekt för en som just nu lider av svårartad kyla, värk i fötterna men också hälsporre. Gå in här: fashionhaggan och delta du också! Lycka till!

Mammahjärtat, mammahjärtat...

Idag fick jag höra något som gjorde mig övermåttan stolt! Storsonen tycker inte direkt om uppmärksamhet och stå längst fram och prata inför folk är inte något han direkt anmäler sig som frivillig till. Idag på skolans fysiklektion skulle de prata om rörelseenergi (det här talet/formeln är något som rörs sig om rörelseenergi, be mig inte förklara för jag har snott uträkningen här på internet!) och en i klassen hade förklarat något om små bilar kontra stora bilar och vem som hade mest rörelseenergi. När killen hade förklarat frågade fysikläraren om det var någon annan som hade något att tillföra. Min son hade inte hållit med i resonemanget utan greppat pennan och ställt sig självmant framme vid tavlan och börjat en uträkning likt den som står här ovanför. Högt och ljudligt hade han förklarat varför den lilla bilen och den stora bilen hade olika rörelseenergi och till slut ringat in sista siffrorna och vänt sig om fortfarande med pennan i högsta hugg och lett.
Läraren hade varit mycket nöjd med hans föreläsning och klassen spontant applåderat till hans forcerade och snabba räknande. Läraren erbjöd klassen en lättare förklaring till Storsonens uträkning för det var inte det allra lättaste. Det roliga tycker jag, är att Storsonen är så här, en professor Kalkyl och då jag vet hur smart han är men inte vågat ställa sig framme och visa hur mycket han faktiskt kan, tycker jag han var himla strong! Vilken kille!

Killen var mäkta stolt själv över att han, utan att ens reagera vågat ställa sig där framme och berätta. Sedan förstod inte jag heller direkt vad det var han menade eller hur det fungerar men det är av underordnad betydelse, för det var övertygelsens triumf över känslan som är själva grejen. Sen är fysik och matematik skittrist för en estet som jag, men sonens vinst över sig själv gör mammahjärtat mört och varmt. Mört och varmt.

13.7 eller fjorton kilo borta!

Min första målvikt är avklarad! Jag har gått ned och nått en magisk siffra vilket gör mig jätteglad. Däremot vet jag inte vilken målvikt jag ska ha efter det här? Fem kilo till? Tio? Men det känns inte riktigt engagerat från min sida, det var ju hit jag skulle först och främst, alla andra kilon känns både onåbara men också oviktiga. Detta fast jag har ännu mer att gå ned. Ganska mycket mer.
Men det både känns och syns numer. Kläder men också i mina rörelser, jag kan gå mer obehindrat, jag har fortfarande samma värk i ben och fötter men jag går snabbare vilket i sig inte är någon markör eftersom jag enligt maken har samma hastighet på min gång som en snigel, en död sådan. Nu kanske jag rör mig i en hastighet jämförbar med en komatös snigel, alltid något.
Apropå maken, han ligger i något. Värk i kropp och mage, feber och allmänt rätt risig. Frågan är bara vad och om han ska in på veterinärkliniken för att avlivas! Eller så ger jag honom en kopp te och en smekning på pannan? Jag vet inte, men då jag är pms och irritation i en och samma förpackning (köp en få två haggor för samma pengar!) kanske veterinärkliniken ligger närmare tillhands. Snällhet seems not to be tha' shit just nu.
Kanske är det det faktum att jag äter som en pippibird och man tar visst upp 30% av näringen i det lilla man äter, inte underligt att man blir en vandrande surhög. Sedan använder man inte maten eller godiset längre på samma sätt, jag sätter mig inte ned och tröstäter en bit pepparkaksdeg när jag är sur eller en påse lösviktsgodis utan jag låter nog känslorna komma en bit upp till ytan och det är jobbigt, för alla. Men vigselringarna kommer på utan problem numer. Bra, nu är jag upptagen igen!

Sitter med en klump i halsen..

Har ett tjafs med Förnedringskassan om en sjukperiod i mars-juli 2009. För att godkänna den perioden vill de ha ut mina journaler.
Inte vilka journaler som helst utan de journaler som är från min terapi. Jag har sedan Plorp föddes 1999/2000 gått i terapi och gör så fortfarande när behovet finns, för att hantera den stress och den depression och sorg som hans födelse gav upphov till. Att jag 2003 själv fick diagnosen Ehlers-Danlos syndrom spädde ytterligare på behovet av att få prata för att inte tala om när Storsonen fick MS-Multipel Skleros, ja, då var behovet akut av att få hjälp.
Nu kommer den hjälpen via Psykkliniken och FK ska ha ut journalerna därifrån. Så där spontant känns det mindre utlämnande att sitta naken på torget i rusningstid än att delge mina innersta tankar och behov med en myndighetsperson.
Finns ingenting jag skäms för, jag har inte några mörka hemliga sidor om att yxmörda, lemlästa eller göra fula saker med barn, men det är mina tankar, min ångest, min sorg som ska läsas för att se om jag är/varit tillräckligt "sjuk". Det känns inte okej.
Läkarintyg finns och en lång sjukskrivningsperiod före det och det rör sig om några ynka små månader i jämförelse med de ÅR jag varit sjukskriven men att jag inte låter dem läsa journalerna kommer att användas emot mig i bedömningen helt klart.

Tack och lov har jag en urgullig kvinna jag pratar med, hon sa bestämt nej till att lämna ut journalerna och att hon skulle ringa och prata med handläggaren. Oavsett utfall, tack för det försvaret!
En annan oroshärd är assistansersättningen sedan 2006. I senvintras kom det fram att vi varit berättigad till mer assistansersättning (arbete jag/vi utfört utan att få ersättning för det) men att kommunen inte betalt ut det till oss eftersom de schemalagt mig på för få timmar. Detta rör sig om många hundratalstimmar. Många!
Enligt Brukarstödscentra kan kommunen eftersöka dessa pengar men då krävs det att de gör det. Kommunen är inte alls intresserad av detta. Nu har maken pratat med FK om detta och handläggaren hade aldrig sett på maken, hon var förstummad! Det rör sig ibland om 110 tim/månad!!
Timmar som är gjorda men då jag inte schemalagts inte vetat om att jag ska ha dessa timmar eller att maken skulle ha dem. Maken är på krigsstigen och han är inte lätt att ha att tas med när han sätter den sidan till. Tack och lov!
Nu vill jag lämna er med en dikt jag läst för länge sedan men fann på nätet igen idag. Att stilla begrunda över för er som likt mig och många andra, fått barn med mycket speciella behov.

En annorlunda händelse.

En ängel kom till herren Gud

och förde fram ett viktigt bud;

Ett mänskobarn skall födas snart

ett speciellt och underbart

Det barnet är av sådan sort

som inte lär sig lätt och fort

Mem sitter allvarsam och vek

och ser på andras stoj och lek

I skaparns tanke helt perfekt

för världen ter han sig defekt

Och vad han tänker – vad han vet

är hans egen hemlighet

Där behövs en Mor och Far

som gränslös tröst och omsorg har

Och som fömår att hålla kär

ett barn som mycket bräckligt är

Att få det barnet i sin vård

det ären gåva och en nåd

I tro och kärlek växer den

som anförtros den uppgiften

Så Herre välj med omsorg dem

som kan den lille ge ett hem

Där allt man hoppas allt man tror

och nåd och frid och värme bor.

Dagens goda råd

Kommer från indianerna:
" För att döma någon, skall du gå i dennes mockasiner i hundra mil"

Något att stilla begrunda eller tänka på i dagar som dessa..

Jag har läst en bok...

Inte vilken bok som helst som det brukar bli, förslagsvis tantsnusk som går in genom ögonen och ut genom röven för det är ju bara skräp egentligen. (Tänk hur man satt och diskuterade kiosklitteratur på Kulturarbetarlinjen och dissade den, för att som vibränd trebarnsmamma tycka det är helt okej litteratur för man orkar inte ta in annat eller för att ens läsa något till slut som man inte vet slutar lyckligt.)
Men förra året gav jag min syster en paketkalender istället för en vanlig julklapp och hon måste ha tyckt om den, för i år fick jag en paketkalender av henne. Den är fylld med luktagott för det luktar gott nere i påsen och jag har fått både duschkräm och fotscrub hitintills. Nå, bra med detta men igår fick jag en bok i ena paketet. Syrran är gymnasielärare i bl a engelska och denna läser de där och jag fick denna i paketet.
När jag läste baksidan och såg att flickan blev både våldtagen och mördad och att den rörde trasiga familjer, ja, då tänkte jag:
-Oh no! Inte mer tragik, det pallar jag inte! Vad som helst men inte tragik. Sedan lade jag mig för att vila och herrejistanes, jag kunde inte sluta läsa. Låg långt in på gårdagsnatten och sträckläste för den är himla bra denna bok!
Bara känslan av att för en gångs skull orka språket rätt bra, att kunna ta in gjorde mig glad. Det har varit tungt att inte känna igen sig, att inte orka på samma sätt som innan man gick in i väggen och sorgen blev en del av en, detta blev en upplevelse.
Jag ska se filmen när den kommer, det ska jag.

Trots ett bestialiskt mord och en våldtäkt på en underårig, är det här en bok fylld av kärlek, omtanke, vilja att måna om andra och om hopp. Författaren har ett roligt, intressant och målande språk som gör denna bok mycket läsvärd. Har du inte läst den, läs den! Ge bort den i julklapp och få någon annan att reagera som jag, först med bestörtning och sedan med värme i hjärtat! Köp, låna, läs är min slogan för dagen! Gärna NU!