Nu ska Plorp få nya fotortroser, vilket ska avlasta hans stackars fötter som lutar inåt. Lilla gubben kommer inte att uppskatta det hela men vi ska ha med oss en bilpåse som avledande manövrar. Mamma och pappa har lärt sig att vägen till samarbete med Plorp går via hans mage.
Mamma ska få sin Döner Kebab (hjälp så gott det är) och pappa ska få umgås med mamma och Plorp en hel dag i Umeå, grattis pappa! Ikväll är det styrelsemöte för mig och hockey för Babbin och pappa, storebror och Plorp blir kvar hemma med assistenten. Skönt för alla inblandade parter! Med en vink eller två lämnar jag alltså bygget, NU!
tisdag 26 januari 2010
måndag 25 januari 2010
Sammanfattning.
Sammanfattar livet just nu:
- 26 cm i midjan, dvs att gå på affären är ett äventyr, vem vet när och om jag tappar byxorna offentligt?
- 20.3 kg i viktminskning, det vill säga en hel del. Men hur ser jag ut egentligen? Det är skitsvårt och konstigt att följa med i spegeln, jag fattar inte hur jag ser ut egentligen. Är jag normaltjock nu? Är jag fortfarande en blobb? Vad? Ja, fråga inte mig, jag har ingen kroppsuppfattning längre. Vad jag vet är att huden inte blivit så rynkig som jag trodde, däremot har hela min kroppshydda antagit en viss degartad konsistens. Rumpan är flabbrig, magen är som en bulldeg som går att peta år alla håll förslagsvis samtidigt.
-Ljuset återkommer. Varje dag går åt rätt håll däremot hittar jag inte livsenergin på samma sätt. Det är tröttsamt och jag är ofta på dåligt humör, varför förstår jag inte direkt. Men det har väl med operationen och livet efter den att göra.
- Barnen är friska men hjälp så arbetssamma! Fyraåring pratar hela hela tiden, varje gång han sover är en lisa för öronen. Han har väldigt bestämda åsikter i det mesta och ibland undrar jag om han var apa i sitt förra liv för han sitter banne mig inte stilla en sekund. ;) Tonnis, ja, han är väl i bra skick för stunden och Plorp är på väg in i tonåren tror jag, eller förpubertet vilket känns lika jobbigt.
- 26 cm i midjan, dvs att gå på affären är ett äventyr, vem vet när och om jag tappar byxorna offentligt?
- 20.3 kg i viktminskning, det vill säga en hel del. Men hur ser jag ut egentligen? Det är skitsvårt och konstigt att följa med i spegeln, jag fattar inte hur jag ser ut egentligen. Är jag normaltjock nu? Är jag fortfarande en blobb? Vad? Ja, fråga inte mig, jag har ingen kroppsuppfattning längre. Vad jag vet är att huden inte blivit så rynkig som jag trodde, däremot har hela min kroppshydda antagit en viss degartad konsistens. Rumpan är flabbrig, magen är som en bulldeg som går att peta år alla håll förslagsvis samtidigt.
-Ljuset återkommer. Varje dag går åt rätt håll däremot hittar jag inte livsenergin på samma sätt. Det är tröttsamt och jag är ofta på dåligt humör, varför förstår jag inte direkt. Men det har väl med operationen och livet efter den att göra.
- Barnen är friska men hjälp så arbetssamma! Fyraåring pratar hela hela tiden, varje gång han sover är en lisa för öronen. Han har väldigt bestämda åsikter i det mesta och ibland undrar jag om han var apa i sitt förra liv för han sitter banne mig inte stilla en sekund. ;) Tonnis, ja, han är väl i bra skick för stunden och Plorp är på väg in i tonåren tror jag, eller förpubertet vilket känns lika jobbigt.
fredag 22 januari 2010
Och jag gillar inte ens Mona Sahlin..
Världens debatt har ju blossat upp, om den röda lilla väskan som står bredvid Monas ben. Debatten handlar om huruvida det är rätt som partiledare för ett socialistiskt parti att ha en handväska för 6 000 kronor. Detta retar mig faktiskt. Bry-faktorn för Monas väskor och vad de kostar känns för mig som mycket låg. Mycket låg. Liksom, vad har jag med det att göra? 6 000 kronor är inte värst i världen för en väska om man tror på modebloggarna, det kan ju vara en gåva och ärligt talat, är det inte vad hon säger som spelar roll mer än vad hon äger? Göran Perssons skor var det ingen som lade märke till? Köpte han på COOP-forum eller gick han rent av i märkesbutiker och köpte ECCO eller andra märkesdojjor för män? Jag vet inte och jag bryr mig inte heller. Vem har kollat in Ohlys klocka? Vad är det för märke och vad skulle den kosta?
Är det för att Mona, gud förbjude, är kvinna och den dubbla skammen ska påföras? Jag vet inte men har man inte mer att kritisera henne för än en väska, ja, då kan man låta bli. Och jag gillar inte ens Mona Sahlin men här tycker jag rent synd om henne, för en väskas skull.
lördag 16 januari 2010
Konsten att natta en fyraåring..
Alla saker kräver sin person, att natta en fyraåring kräver en skicklig människa, någon som med berått mod vågar tänja alla gränser och som oförtröttad kliver några steg utanför den vedertagna föräldrastigen.
Jag nattar ofta fyraåringar.
Bara att få fram budskapet till en egensinnad, självsäker och inte fullt så samarbetsvillig fyraåring kräver mod och styrka.
-" Nu Babbin är det dags att gå till sängs, tänkt vad kul, vilken bok ska vi läsa?"
Sägs med fördel ljust, insmickrande och gärna lismande.
Möts ofta med en stor gapande mun som blåser ditt hår bakåtslickat som värsta stekaren och med orden:
-" Näääää, ja' vill iiiiiinteeeeeee! Jaaaaaa' är inte tjöööööööött!"
Efter ett antal diskussioner och den stadigt fungerande:
-"Okej, då får du väl stanna här, då går mamma upp och läser sagan/boken själv"
kommer fyraåringen efter och tänderna borstas, nattkisset och ta av sig alla kläderna. Punkt ett är utförd. Sagoläsning med en varm fyraåring på armen med små knubbiga ben och knotiga knän lagda över ens egna ben är ingen uppoffring snarare en belöning för foglossningar, avslag och nattvak tidigare i livet, det är bara inse, det blir inte bättre i livet än så.
Sedan börjar utmaningen på riktigt. Hemliga agenter, brandmän och andra yrkeskategorier göre sig icke besvär för svårare än att få en fyraåring att sova finns inte.
Man ligger och pratar en stund, snackar ihop sig om dagens vedermödor, dagis, lite puss och gos och sedan släcks lampan. Runda mjuka barnarmar läggs om halsen på mamma och man säger Go'natt. Allt väl..
Små andetag utbyts i små snarkningar, inte direkt diskreta sådana, men det indikerar att sömnen kommit på besök. John Blund hälsar på med sovstoftet och Mamma börjar tänka på refrängen. Det är nu det gäller.
Nu ska man ta sig ut ur sovrummet utan att den djupt sovande fyraåringen vaknar, att snarkningarna byts ut mot:
-" Vart ska du mamma, du får inte gå nånstans"
Sagt med sömning och ljus röst.
Varje liten rörelse man företar sig föranleder en kraftig reaktion hos fyraåringen, armarna kastas runt halsen och med djup intensitet trycks ansiktet in mot halsen på barnet och kudden, svårigheterna att andas är påtagliga och man inser, sover inte barnet på fyra minuter ungefär kommer syresättningen hos dig att sjunka till en farligt låg nivå och det lär vara du som ligger stilla hädanefter. I en grav nära dig...
Snarkningarna blir lugnare och lugnare och erfarenheten säger dig att nu närmar sig barnet djupsömn. Du rör dig igen, försiktigt frigör du en arm från din hals (nu kan du börja andas igen!) och andas lugnt och fridfullt, allt för att inte misstänkliggöra att du faktiskt är vaken och tänker smyga därifrån.
Minuterna går och du känner:
-"Jamen ja, det här går ju strålande!"
Av någon anledning denna kväll har barnet ett extra sjätte, sjunde sinne och vet att din största önskan är att få gå ned, ta lite vuxentid framför På Spåret för fyraåringen kastar sig som en drunknande kring en livboj runt din hals. Samma halvt kvävande procedur upprepas, du ligger intryckt i fyraåringens halsgrop och har en varm och svettig liten arm kring din hals.
När tiden arbetat för dig och du upprepat detta ungefär tio gånger är det oftast läge att faktiskt försöka ta dig från sängen.
Ena benet ställs ned på golvet. Barnet andas fortfarande lugnt. Med ena armen lyfter du försiktigt upp armen och lägger den på barnets sida. Allt lugnt. Nu är du halvt frigjord. Fortfarande med lugn andning som för att simulera att du faktiskt ligger där och sover bredvid. Andra benet ställs ned på golvet, medan du fortfarande ligger på rygg med överkroppen och på barnets arm med huvudet.
Sedan försöker man med elegansen och gracen av en flytande sirap rinna ned med överkroppen över sängkanten och göra en vridrörelse för att komma med ansiktet uppåt i eventuellt stående form, vilket inte visar sig vara så enkelt för det genererar ofrivillig rörelse från barnet i fråga, och du inser att du måste rinna ned på golvet i knästående. Mission Impossible känns inte långt borta. Efter en stund står du i alla fall knästående på golvet framför din säng och andas ut. Jämarns, nu är du inte på gång att bli fasthållen och halvt strypt men barnet rör oroväckande på sig, och eftersom golvet knakar påtagligt väljer du att inte ställa dig upp, för har du otur får du göra om hela proceduren igen med strypning och meddelst ålning ta dig ur sängen. Därför väljer du att vända dig om, på knästående och du hoppas ingen ser dig, krypa ut ur sovrummet på alla fyra. Diskret, tyst och med insikten om att det var länge sedan du kröp på alla fyra och att knotiga fyrtioåriga knän inte är gjorda för sena krypningar på ditt eget sovrumsgolv försöker du smyga dig ut ur ditt sovrum. Hunden blir glad, herregud matte försöker vara med mig! Medan du kryper ut ur sovrummet i mörkret sticker hunden gladeligen nosen i röven på dig och viftar glatt på svansen, verkligen övertygad om att det här är bland det roligaste som hänt honom på hela dagen förutom köttbullarna till middagen då. Väl ute i hallen står du stilla på alla fyra, drar igen dörren försiktigt och väntar. Lyssnar. Hör att snarkningarna fortsätter och först då vågar du dig upp på två ben igen, likt en tjuv om natten smyger du dig längs väggarna och mörkret ned till vuxenlivet för att fyrtio minuter efteråt inse att du måste gå och lägga dig för det var alldeles för jobbigt att lägga barn. I kväll också...
Jag nattar ofta fyraåringar.
Bara att få fram budskapet till en egensinnad, självsäker och inte fullt så samarbetsvillig fyraåring kräver mod och styrka.
-" Nu Babbin är det dags att gå till sängs, tänkt vad kul, vilken bok ska vi läsa?"
Sägs med fördel ljust, insmickrande och gärna lismande.
Möts ofta med en stor gapande mun som blåser ditt hår bakåtslickat som värsta stekaren och med orden:
-" Näääää, ja' vill iiiiiinteeeeeee! Jaaaaaa' är inte tjöööööööött!"
Efter ett antal diskussioner och den stadigt fungerande:
-"Okej, då får du väl stanna här, då går mamma upp och läser sagan/boken själv"
kommer fyraåringen efter och tänderna borstas, nattkisset och ta av sig alla kläderna. Punkt ett är utförd. Sagoläsning med en varm fyraåring på armen med små knubbiga ben och knotiga knän lagda över ens egna ben är ingen uppoffring snarare en belöning för foglossningar, avslag och nattvak tidigare i livet, det är bara inse, det blir inte bättre i livet än så.
Sedan börjar utmaningen på riktigt. Hemliga agenter, brandmän och andra yrkeskategorier göre sig icke besvär för svårare än att få en fyraåring att sova finns inte.
Man ligger och pratar en stund, snackar ihop sig om dagens vedermödor, dagis, lite puss och gos och sedan släcks lampan. Runda mjuka barnarmar läggs om halsen på mamma och man säger Go'natt. Allt väl..
Små andetag utbyts i små snarkningar, inte direkt diskreta sådana, men det indikerar att sömnen kommit på besök. John Blund hälsar på med sovstoftet och Mamma börjar tänka på refrängen. Det är nu det gäller.
Nu ska man ta sig ut ur sovrummet utan att den djupt sovande fyraåringen vaknar, att snarkningarna byts ut mot:
-" Vart ska du mamma, du får inte gå nånstans"
Sagt med sömning och ljus röst.
Varje liten rörelse man företar sig föranleder en kraftig reaktion hos fyraåringen, armarna kastas runt halsen och med djup intensitet trycks ansiktet in mot halsen på barnet och kudden, svårigheterna att andas är påtagliga och man inser, sover inte barnet på fyra minuter ungefär kommer syresättningen hos dig att sjunka till en farligt låg nivå och det lär vara du som ligger stilla hädanefter. I en grav nära dig...
Snarkningarna blir lugnare och lugnare och erfarenheten säger dig att nu närmar sig barnet djupsömn. Du rör dig igen, försiktigt frigör du en arm från din hals (nu kan du börja andas igen!) och andas lugnt och fridfullt, allt för att inte misstänkliggöra att du faktiskt är vaken och tänker smyga därifrån.
Minuterna går och du känner:
-"Jamen ja, det här går ju strålande!"
Av någon anledning denna kväll har barnet ett extra sjätte, sjunde sinne och vet att din största önskan är att få gå ned, ta lite vuxentid framför På Spåret för fyraåringen kastar sig som en drunknande kring en livboj runt din hals. Samma halvt kvävande procedur upprepas, du ligger intryckt i fyraåringens halsgrop och har en varm och svettig liten arm kring din hals.
När tiden arbetat för dig och du upprepat detta ungefär tio gånger är det oftast läge att faktiskt försöka ta dig från sängen.
Ena benet ställs ned på golvet. Barnet andas fortfarande lugnt. Med ena armen lyfter du försiktigt upp armen och lägger den på barnets sida. Allt lugnt. Nu är du halvt frigjord. Fortfarande med lugn andning som för att simulera att du faktiskt ligger där och sover bredvid. Andra benet ställs ned på golvet, medan du fortfarande ligger på rygg med överkroppen och på barnets arm med huvudet.
Sedan försöker man med elegansen och gracen av en flytande sirap rinna ned med överkroppen över sängkanten och göra en vridrörelse för att komma med ansiktet uppåt i eventuellt stående form, vilket inte visar sig vara så enkelt för det genererar ofrivillig rörelse från barnet i fråga, och du inser att du måste rinna ned på golvet i knästående. Mission Impossible känns inte långt borta. Efter en stund står du i alla fall knästående på golvet framför din säng och andas ut. Jämarns, nu är du inte på gång att bli fasthållen och halvt strypt men barnet rör oroväckande på sig, och eftersom golvet knakar påtagligt väljer du att inte ställa dig upp, för har du otur får du göra om hela proceduren igen med strypning och meddelst ålning ta dig ur sängen. Därför väljer du att vända dig om, på knästående och du hoppas ingen ser dig, krypa ut ur sovrummet på alla fyra. Diskret, tyst och med insikten om att det var länge sedan du kröp på alla fyra och att knotiga fyrtioåriga knän inte är gjorda för sena krypningar på ditt eget sovrumsgolv försöker du smyga dig ut ur ditt sovrum. Hunden blir glad, herregud matte försöker vara med mig! Medan du kryper ut ur sovrummet i mörkret sticker hunden gladeligen nosen i röven på dig och viftar glatt på svansen, verkligen övertygad om att det här är bland det roligaste som hänt honom på hela dagen förutom köttbullarna till middagen då. Väl ute i hallen står du stilla på alla fyra, drar igen dörren försiktigt och väntar. Lyssnar. Hör att snarkningarna fortsätter och först då vågar du dig upp på två ben igen, likt en tjuv om natten smyger du dig längs väggarna och mörkret ned till vuxenlivet för att fyrtio minuter efteråt inse att du måste gå och lägga dig för det var alldeles för jobbigt att lägga barn. I kväll också...
onsdag 13 januari 2010
Fick en sådan trevlig inbjudan igår
De ringde från Vindelns trädgårdssällskap och frågade om jag kunde komma och föreläsa om pelargoner på deras årsmöte och se, det kan jag! Oj vad roligt det ska bli. :) Hoppas jag hinner få fram åtminstone någon enstaka stickling annars får det vara utan sticklingar faktiskt. Det är ju inte direkt säsong.
onsdag 6 januari 2010
Datakrasch..
Har haft en datadöd här hemma. Lilla bärbara Silver dog datadöden och det har varit ett evigt sjåande med att få den stackaren att komma tillbaka till ett någorlunda normalt liv. Djupt traumatiskt och sorgligt har det varit men nu är denna lilla ögonsten tillbaka i arbete.
Igår firade jag en stor dag, igår hade jag för första gången kommit ned 18 kg sedan i mitten av oktober. Härligt! Målet är att till i maj åtminstone ha gått ned 20 kg vilket jag verkar klara om jag inte går in på en platå och står stilla i några månader. Men det ska vi inte hoppas på, jag hoppas på minus 25 till den 12 maj 2010, det är min högsta önskan just nu. Den som lever får se.
Maskinerna i vår familj har haft en otäck dragning till allvarlig sjukdom eller i värsta fall död. Torktumlaren har haft ett högt, nästan ohörbart men ack så enerverande metalliskt skrikande ljud för sig. Maken tog isär skiten och lagade, och ljudet blev ännu högre och ännu mer enerverande men det dova skrällande ljudet var borta. Lite fett på nåt hjul gjorde att vi fortfarande kan använda vår lilla överlevnadsmaskin med all tvätt vi kör per vecka är en torktumlare ett måste.
Diskmaskinens pump stod bara och pumpade och man fick slå ett lätt slag mot väggen av den för att pumpen skulle sluta gå. Det borde ha varit en liten föraning tycker jag men ingen av oss förstod vidden. Så en kväll satt den Ömma Modern i köket och samtidigt som undulaterna pickade frön hörde hon ett rinnande ljud som knappt gick att urskilja från undulaternas fröklickande, jo mycket riktigt. Under diskmaskinen rann en snabb rännil av smutsigt vatten och då blev det fart på Fadern. Uppsamling av vatten och snabb återupplivning av minnena från tidigare Vattenskador på köket (tre stycken under 7 års tid) fick oss att andas snabbt och titta med ångest på det rostfria eländet i köket. Efter en dags idogt skruvande i apparajten fick vi beskedet, värmeväxlaren är död och är skjuten med flera hål i sig. Frid över dess minne!
Vi har lagat den med nån grå sörja som står emot fukt och väta för att undvika att köpa en ny maskin eller ny värmeväxlare för några tusen. Nåja, dagen efter detta dog datorn. Borde vi förstå något?
Igår firade jag en stor dag, igår hade jag för första gången kommit ned 18 kg sedan i mitten av oktober. Härligt! Målet är att till i maj åtminstone ha gått ned 20 kg vilket jag verkar klara om jag inte går in på en platå och står stilla i några månader. Men det ska vi inte hoppas på, jag hoppas på minus 25 till den 12 maj 2010, det är min högsta önskan just nu. Den som lever får se.
Maskinerna i vår familj har haft en otäck dragning till allvarlig sjukdom eller i värsta fall död. Torktumlaren har haft ett högt, nästan ohörbart men ack så enerverande metalliskt skrikande ljud för sig. Maken tog isär skiten och lagade, och ljudet blev ännu högre och ännu mer enerverande men det dova skrällande ljudet var borta. Lite fett på nåt hjul gjorde att vi fortfarande kan använda vår lilla överlevnadsmaskin med all tvätt vi kör per vecka är en torktumlare ett måste.
Diskmaskinens pump stod bara och pumpade och man fick slå ett lätt slag mot väggen av den för att pumpen skulle sluta gå. Det borde ha varit en liten föraning tycker jag men ingen av oss förstod vidden. Så en kväll satt den Ömma Modern i köket och samtidigt som undulaterna pickade frön hörde hon ett rinnande ljud som knappt gick att urskilja från undulaternas fröklickande, jo mycket riktigt. Under diskmaskinen rann en snabb rännil av smutsigt vatten och då blev det fart på Fadern. Uppsamling av vatten och snabb återupplivning av minnena från tidigare Vattenskador på köket (tre stycken under 7 års tid) fick oss att andas snabbt och titta med ångest på det rostfria eländet i köket. Efter en dags idogt skruvande i apparajten fick vi beskedet, värmeväxlaren är död och är skjuten med flera hål i sig. Frid över dess minne!
Vi har lagat den med nån grå sörja som står emot fukt och väta för att undvika att köpa en ny maskin eller ny värmeväxlare för några tusen. Nåja, dagen efter detta dog datorn. Borde vi förstå något?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)