Vi har haft "främmen"...

Det är intressant vad internet kan göra. I början av mitt rätt intensiva förhållande/kärleksaffär med nätet, hamnade jag på en sajt för föräldrar. Där fann jag en hel del kompisar och bekanta som genom åren, som nu blivit fler än tio, som visat sig vara riktiga vänner.

Dessa vänner har jag försökt träffa ibland, hålla kontakten med på riktigt s a s, för det liv man lever på internet är ju inte ett riktigt liv, det vet ni väl? (Blinkar med ögonen)

Nå, en av dessa jag mött under åren har just varit här på besök och det är fascinerande att en människa och dess familj kan kännas så familjär och nära trots att man inte träffats mer än någon enstaka gång. Allt är naturligt, allt flyter på och man går omkring i ett slags djupt inandat lugn där man inte behöver ens tänka på vad man borde säga eller inte säga, det är som om man känt varandra i evigheters evighet amen och bara tog vid där man slutade förra gången. Mucho fascinerande!

Vi skulle iaf visa Stockholmarna vad Norrland var, de skulle få sova i Mygghelveteshusbilen (grattis till dem ja, verkligen!) och se Norrland! Hämtade upp i Bastuträsk, men då lilla hjärnan är något överhettad av stress numer, råkade kvinnan köra förbi den diskreta avfarten till järnvägsstationen och fortsätta mot Jörn och Norsjö, vilket inte var rätt. Bara vända och åka tillbaka liksom. Kändes dock lite snopet att sitta där och se ut och undra var Bastuträsk tog vägen när tallskogen började susa förbi igen och inte en skymt av en järnvägsstation fanns.

Nästa genidrag var att på söndagen efter midsommar åka till Varuträsk (här finns säkert en länk till nån hemsida jag kunde ha lagt ut men jag gör inte det som straff för vad som sedan hände..)

Vi blev många! Sonen och flickvännen ville med till Varuträsk och sedan köpa mjukglass i Bergsbyn, så maken fick ta sin bil också. Maken råkar ha en bil gjord av fransmän. Fransmän gör inte bilar, de gör saker man sitter i av plåt! Bilen som vi fortsättningsvis kallar den för, har en liten egenhet nämligen att den ibland åker in i felsäkert läge, det blinkar och skriker Depollution controll faulty (att de ens kan skriva på engelska går över mitt förstånd men det är väl nån språkbegåvad engelsk sak som fått anställning hos Sittochträng) och då går inte bilen köra annat än ungefär 70. En annan liten trevlig egenhet den nu utvecklat under Depollution control faulty är att den lägger av helt.

Med ett litet ljud så dör motorn helt sonika och vips står man i vägrenen med varningsblinkersarna på full effekt. (Det är charmigt med integration, särskilt i bilvärlden, ge mig en Volvo någon?) Detta hände då vid ett flertal tillfällen. Ungefär en halvtimme tog det att köra efter Långåkern till Edelvik, en sträcka på några hundra meter. Tonnisarna satt i den bilen. Vi körde före med Hyndan (tack Gode Gud för min lilla Hynda, mammas lilla följeslagare) och till slut satt vi i skuggan utanför Edelvik och väntade, väntade och väntade.

Jag ringde och föreslog för maken att vi skulle låna en av svärföräldrarnas bilar men icket! Han skulle minsann försöka igen. Och igen. Och igen.

När vi sitter där och väntar (igen) säger min något diplomatiska väninna:

- Harkel, han är lite envis va?

- Nej, han inte envis, han är dum i huvudet, han är tjurskallig! Om man slår upp ordet tjurskalle i Wikipedia kommer hans porträtt upp och det står en rad om att ytterligare kommentarer onödiga.

Vi väntade och väntade. Sedan såg det bättre ut, han kunde köra flera hundra meter med bilfan så vi körde före. Och före. Och väldigt mycket före. När vi hunnit några mil ringer telefonen:

- Hej, var är ni? Vi har varit och bytt bil!

Nähä? Menar du? Så om du hade lyssnat på mig hade vi sparat en timme i restid men det var väl förstås onödigt, det är ju kul provköra en bil som går tre meter innan den stannar, tänkte inte på det.

Mot Sherwoodskogen, förlåt Varuträskgruvan. Väl framme med svettiga barn och kalla tår och frusna överarmar för det blåste nåt överjävulskt, står det på skylten:

"Öppet alla dar 12-18"

Men inte den dan. Alla andra dar utom den dan.

Nåja, mot Bergsbyn då och deras helt makalöst stora mjukglassar. Bara vända bilarna och köra lika lång väg tillbaka och en bit till när bil nr 2 gör en tvärgir in i en parkeringsficka och tonåring 1 vänder sig ut ur bilen.

- Han är åksjuk, förklarar jag.

Sedan åker tonåring nr1 med huvudet ut genom bakrutan som en annan Sankt Bernardshund med håret viftandes i vinden. Såg rätt hejjigt ut om än något underligt.

Kommer fram till Bergsbykiosken:

" Stängt midsommarafton, midsommardagen och söndag"

GAAAAAH!

Då får vi höra att när vi gjorde ett mindre stopp för inhandlande av föda till kvällsmat, hade maken (ve denna idiotiska kärleksmaskin!) köpt en chilipepparburk av allehanda slag för tonnisarna hade tidigare pratat om hur starka chilisar de kunde äta. Tonnisarna hade naturligtvis nappat på den idiotiska idén och i bilen börjat äta CHILI! *tar mig för pannan* Vit och kallsvettig, nästan inte kapabel om att stå på egna ben kommer tonåring nr 1 ut ur bilen, tonåring nr 2 mycket coolare och tonåring nr 3, modell kvinna, hade klarat sig bättre. Nr 3 hade inte ätit nån chili, undrar varför? *älskar min kloka svärdotter*

Nå, kiosken fick sig trogna mjukglassätare under de tre dagar de var här, däremot hade vi lagomt mycket lycka med att ta oss till Bergsbyn och Varuträsk, det var som om energi till det fallerade redan första dagen... Undrar varför?

Stockholmare är trevligt folk. I alla fall vissa. :D

Midsommarafton... i regi av Alfred Hitchcock

Jag sitter med gårdagens midsommarfirande i öppet minne, en av de roligaste, mest harmoniska och för all del varmaste midsomrar sedan jag och min make blev tillsammans för snart femton år sedan. God mat, trevliga människor, vackert väder och en helt otrolig miljö (Tack A&U för fint värdskap!)
Vi var jag och maken samt lille pratkvarnen Lillebror, som genast charmade alla tonårsflickor på festen (de övriga hade stora barn, vi hade små!) och vi skulle sova över i husbilen. Himla praktiskt! Allt på samma ställe, för det fanns inte elektricitet där i stugan annars. Kylskåp, spis, ja you name it, we got it i vår husbil liksom, lovely.
Kvällen blev sen och vi skulle äntligen gå och lägga oss. Tyvärr bor vi i Mygghelvetet på jorden och innan vi gick och lade oss vid ett-tiden stod jag och maken ett tag och slog ihjäl en sådär trettio, fyrtio stycken. Som viktig bakgrundsinformation till det jag nu ska skriva måste jag berätta att min make tillhör kategorin " Rabiat mygg/flughatare" och varje gång det blir sommar fascineras jag storligen över hans stenåldersinstinkter: DÖDAAAAAA!

Man går och lägger sig, ser lite teve, mumsar ned sig under täcket och stoppar in öronplopparna, sluter ögonen och låter friden komma över en tills man en minut innan John Blund kommer vakna av att maken tänder sänglampan! Blicken är helt galen och han väser fram:
- Det är en mygga här!
Ja? Och? Vi bor i Norrland, upptäckt det först nu?

Han tar sänglampan, räcker den till mig och säger:
- Lys här! Var är den, var är den?
Jag:
- Jag skiter i myggjäveln, gå och lägg dig!
- Jag kan inte sova.
- Det är en mygga, inte en bataljon afrikanska gerillasoldater. Nog klarar du en mygga, eller?
Det gör han inte.
Vi tillbringar då en absurd stund ihop med att jag leker strålkastare och han springer runt i rummet och jagar den stackars myggan. Det här är för att ni ska förstå allvaret i det som skedde igår.

Nåja. Vi gick till sängs, trötta som gnuer alla tre och jag lurar ihop mig i täcket för det var rysligt kallt därinne tyckte jag. Hinner sova några timmar när jag blir väckt av maken som står i t-shirt och kalsonger, håret på ända och säger galet:
- Vakna Ullet, vakna! Det är hundratals mygg här, var kommer de ifrån?

Min första spontana reaktion:
- Dö karl, dö.
Nästa:
- Har du fylledilerium eller har du blivit galen på riktigt?
Han står då och slår i luften med händerna, han viftar och stirrar vilt omkring sig. Jag fattar ingenting, han har då slagit på lyset i taket, dragit bort förhängena för framrutan så det är nästan lika ljust inne i bilen som utanför och jag tror han blivit knäpp på alldeles allvar! Kissar och lyssnar förstrött på hans utläggningar som går i stilen:
- Vad gör vi? Vad gör vi? Det är hundratals, hundratals. Förstår du, jag är alldeles sönderbiten!
Jag:
- Ska vi åka hem eller?
(Något less och kvinnlig överseende med vad hon trodde var en överkänslighetsgrej från hans sida, tills jag nykissad ställer mig upp, tar ur öronproppar och lyssnar! Helvete!

Inuti i bilen, vars framruta någon, läs maken, glömt veva upp innan vi lade oss, fanns hundratals hundratals myggor! Ljudet var öronbedövande likt vuvuzelorna på Fotbolls-VM inuti bilen på riktigt. Omkring mig och maken och en nyvaken, trött och gråtande Lillebror, inar dessa blodsugande små insekter. Vi börjar slå omkring oss efter att ha vevat upp rutan, nyvakna men med adrenalinet pumpande i oss! Blodet blir små röda prickar i husbilstaket och efter en kort stund ser jag in i förarhytten och inser: Slaget är förlorat!
Vänder mig till maken som försöker få Lillebror att ligga ned och linda in sig i täcket för att undvika att bli så svårt biten. (Nej, jag överdriver inte, det var svart av mygg därinne!)
Körde ut maken att veva ned stödbenen på bilen, klockan är då halv fyra, och vi backar sakta ut från ängen bakom stugan, jag kör nykter som jag var, och glider iväg.
Vi försökte vifta ut de allra allra värsta svärmarna strax innan.

Grusvägar är ju inte det mest smidiga att köra stora husbils-as på, och det började skumpa nåt alldeles otroligt. Sommarnattsmorgonen är vacker och småfåglarna kvillrade som om deras sista dag var på gång men husbilen kändes som om den hade fyrkantiga däck. Jamen, ytterdörren var ju öppen. Stanna, stänga ytterdörren ordentligt och fortsätta.
Fortfarande fyrkantiga däck! Bilen går fan inte köra och vi står mitt ute i ingenting, klockan är efter fyra och vad gör vi?
Maken skuttar ut i kalsipperna och lägger sig ned under bilen och utbrister!
- Du kan inte tro det här! Kom ut och fota!
Ut ur bilen med mobiltelefonen i högsta hugg och lägger mig ned bakom höger bakdäck och är tvungen att utbrista i gapskratt! Mitt i eländet där vi sticker som tjuvar i natten utan att väcka vårt värdfolk med en husbil som låter som en dieseltraktor i den ljuva sommarnatten, har vi råkat köra på en stor sten som kilat fast sig mellan de två bakdäcken. (Dubbla backdäck på varje hjulpar)
Ge mig oddsen för den ni!

Så jag krypkör de sista kilometrarna hem med en stor sten inkilad i däcken, klonk, klonk, och strax efter fem når vi hemmet. Hysteriskt skrattande och uppgivna, myggbitna och röda, kliandes och trötta som en flock uppätna gnuer.
När jag satt i förarhytten och myggorna svärmade och ljudet var öronbedövande, kom det över mig:
Alfred Hitchcocks Fåglarna, precis så fast vår film hette Myggorna. Fullt fullt av blodsugande mygg, svart av mygg och mitt därinne satt jag. Bad en stilla bön om att inte farbror Polisen skulle vara i vårt samhälle när vi körde hemåt, för hur skulle jag iförd långkalsonger, makens sockar som når mig strax under knäna och en over-size t-shirt och ballerinaskor, kunna på ett trovärdigt sätt kunna förklara varför jag krypkörde en husbil som klonkade och som när man öppnade dörren fick ett helt gäng mygg utflygandes? Jag tror inte jag kunnat göra det utan att gapflabba och därmed ordna mig själv nykterhetskontroll. Tack och lov hade de dragit ned poliskontrollandet, till allas vår belåtenhet. Nu ska vi ut och bända bort storsten från däck. Men vilken midsommarafton! På alla de vis, helt i regi av Sir Hitchcock.

Har iaf konstaterat: Tur jag inte ska syssla med hjärnkirurgi idag, jag tror inte hjärnkirurgi är nåt jag ska syssla med en dag som denna! *trött* Trevlig fortsättning på midsommaren!