Här var det länge sedan det hände något..

Det har hänt mycket sedan jag sist skrev, vet inte ens om någon läser här inne längre heller.. Men jag plitar ned någonting i alla fall, kanske bara för min egen skull, vad vet jag. Jag har gått ned 45 kilo i vikt nu sedan operationen. Härligt! Jag har blivit av med 1,5 kg på magen i ren lös hud och ytterligare en operation ska göras för att få bort allt det andra lösa kring magen och rygg. En cirkumferent bukplastik alltså, runt hela kroppen. Aj!
En livmoder fattigare är jag också men då den gamla inte skulle göra några mer arbeten och dessutom hade två vidhängande stora myom (muskelknutor) var det lika bra säga ajöss med den!

Vi har hunnit med lite semester, ordna assistans på Plorps skoltid, försöka hitta en ny assistent för all tid kan vi inte fylla upp själva här hemma. Varit i Stockholm, träffat en nätvän jag känt i snart elva-tolv år men aldrig sett IRL, sett Öland från sin regnigaste sida och äntligen sett mina två bästa vänner för första gången sedan viktnedgången och Madonnakonserten för två år sedan. Det var underbart!
Mindre underbart var att i onsdags morse sjönk Plorp ihop i fåtöljen, gick in i medvetslöshet och började sedan krampa. Genomgång av hans historia och beteendeproblematik visar på att han haft epilepsi under en längre period men inte med kramper. Nu ska han medicineras och vi lära oss att leva med den sjukdomen med. Säg en diagnos och vi har den.. typ. :) Funderar fortfarande på att trycka upp overaller till familjen med trycket: Sponsrad av VLL.. (Västerbottens Läns Landsting).
Maken tycker det är en fånig idé. Jag tycker den är lysande. Jag ska försöka fortsätta hitta den slingriga väg någon större kraft än mig tycker att jag ska gå, det är ett evigt arbete men någon ska göra det och det blev visst jag. Lillebror växer och frodas, Storebror funderar på att flytta hemifrån och jag står mitt i och funderar: Var det här livet?

Och det var det visst..

Dag 16: Min första kyss

Ja hej bara, nu ska här bli privat nämligen. *harklar mig och rodnar litet* En kyss och en puss är ju lite olika saker i min värld så ska vi ta en kyss blir det en kyss med öppen mun och den vet jag exakt när jag fick på ett mycket oväntat sätt.
Pussen skedde i en snögrotta när jag var nio år gammal och pussade Stig som gick i min klass och som jag var väldans förälskad i.
När jag var femton år var jag med i FBU-Frivillig Befäls Utbildning. Min bästa kompis vid det tillfället hade sin pojkvän med där och det blev till ett fritt val på högstadiet och jag gick med. Pappa hade varit med där och i Hemvärnet så steget blev inte långt för mig heller. Vi var två tjejer, egentligen fick tjejer bara vara Lottor för vi fick inte bära vapen på den tiden (vilket var tur i mitt fall, jag hade nog skadeskjutit både en och annan) men vi blev ena jäklar på walkie talkie och samband överhuvudtaget. En vinterhelg skulle vi ha vinterövning och ligga i tält, ha nattöverfall och träning i att kasta granater samt avståndsbedömning och laga mat etc. Jättekul, jag har alltid haft lätt att få killkompisar och där fanns det en hel del sådana nämligen!

Jobbigt nog var han som jag var störtförälskad i där också, lång och ståtlig i mina ögon med sina 197 cm över havet. (Jag är som sagt var 161,5 cm över mattkanten så ni kan förstå hur roligt det skulle ha sett ut om vi varit tillsammans?) Hans kompis, även en av mina roligaste och bästaste killkompisar, var med där, också han en stor och ståtlig karl på över 190 (Vad är det med mig och långa karlar?) men han var furir och vårt befäl där under övningen.
På natten låg jag och föremålet för min ömma låga och pratade under timmar och timmar, utomhus var det många minusgrader, många under -17 stycken nämligen. Det planerade eldöverfallet kom, de äldre herrarna i Hemvärnet kom och började panga på som attan när jag blev kommenderad att följa med befälet (den långe kompisen alltså) ut i skogen för han skulle ha någon form av översyn över överfallet och då skulle jag sköta sambandet där med min lilla walkie talkie.
Det var kolandes mörkt, ljusen från eldöverfallet syntes lagom mycket där vi stod på en liten upphöjning och de lösa skotten ekade runt omkring oss. Han, låt oss kalla honom Putte (han läser här ibland har jag förstått ;)), tog plats mot sin automatkarbin med rumpan och drog mig till sig och gav mig den första kyss jag någonsin fått. Japp och jajamensan, så såg jag det på den tiden det begav sig (strax efter skattskrivningen i Betlehem och strax innan andra världskriget)

Hur det gick sen? Jag var inte med på något eldöverfall, det blev ingenting mellan mig och Putte eller hans långa kompis Hasse förrän många år efteråt och även då hade jag huvudet bortkopplat för jag gjorde verkligen allt fel den gången med. (Har inte så lätt att förstå mig på subtila signaler och att nån är verkligt intresserad, här behövs tunga artillerier för att få Ullet på fall! :D) Men det är en senare historia, den här är från sent 80-tal... Fridens liljor vänner, fridens liljor!

Dag 15: Mina drömmar

Drömmen var att kunna använda mina kunskaper i teckning och målning, att måla på heltid eller designa kläder. Under tonåren sydde jag mina egna kläder till min mammas stora förtjusning eller förskräckelse. Exakt vad av de alternativen som var mest förekommande, jag tror på det sistnämnda men jag kan ha fel, hon visade hur som helst stor tilltro eftersom jag fick gå ut med skapelserna bland vettigt folk. Men inte var det alltid det mest välsydda vill jag lova. Men som jag sa tidigare var min mor mycket praktiskt lagd och jag en rätt lydig flicka, så jag satsade inte på kläddesignen. Jag var också rätt rädd för att misslyckas.
Då var drömmen om Afrika bättre. Den drömmen bär jag fortfarande med mig, att kunna hjälpa till, göra något utan själviskhet och egennytta. Men att dra med sig en Plorp till Afrika när han inte klarar sig själv, det är inte görligt.

En annan dröm var det stora kråkslottet där folk skulle vandra in och ut i, fullt med djur och barn, en atelje att bara måla och pyssla i. Den drömmen är väl den dröm som är närmast dagens sanning för ett stort hus har jag, flera barn har jag och flera husdjur också men inte på det sätt jag hade tänkt mig det hela. Huset skulle stå bredvid vattnet, bredvid havet och jag skulle kunna sitta i en skyddad liten vik och se det stora vattnet, lyssna på tystnaden och fåglarna, känna vindens salta tårar i mitt ansikte och drömma mig bort.

Vilka drömmar har jag idag då? Jag vet inte. Jag känner mig inte drömmande längre. Har jag några drömmar? Att önska att mina barn inte ska dö före mig känns mer som något man är rädd för snarare än en dröm. För vad lämnar jag då efter mig? Ett barn som behöver mig mer än någonting annat i världen, utelämnad till människor betalda att ta hand om honom? Sedan är det tyvärr så att de med grava funktionshinder sällan blir väldigt gamla, vilket gör att min dröm/önskan mer eller mindre är utopisk och mer bottnad i rädsla än i ett glatt drömmande. Så har jag några drömmar? Nej, jag har nog inte det längre. Vad ska jag drömma om? Bli snyggare? Tror inte det är möjligt vid 42 års ålder, man har nog gjort sitt å utseendets vägnar. Smalare? Ja, kanske det men när magen blir borttagen vill jag nog inte bli smalare, det räcker som det är. Jag vill orka mer men vet att det inte är möjligt, jag är sjuk helt enkelt.
Inte menat att vara negativ för jag känner mig inte negativ utan mer bara konstaterande. Det är som det är bara. Så drömmarna får vara det jag drömde om förut, det ouppnåeliga i dagsläget är bara önskningar om hälsa och framtidstro. Det vill jag gärna drömma om..

Dag 14: Vad hade jag på mig idag.

Jag gick ut starkt igår. Började dagen med en t-shirt och fleecebyxor. Samt polarsockar i rött. Till den ensemblen traskade jag omkring i ljust lila fluffiga tofflor modell något för stora. (Se så, slicka er om mungiporna vi vill inte ha fukt i tangentborden nu inte!) Ovanpå t-shirten fanns en tjockare tröja i grått och under både t-shirt och tjocktröja fanns frihäng dvs ingen behå! Mumsigt. Lägg till en dos otvättat oborstat hår, så kan ni förstå vidden av den fria moderna kreation av svensk tant jag ville förmedla. Sedan samlade jag mig och klev ned i badet, fullt med lukta gott och rakade benen för att sedan förvandlas till:
Nej, riktigt så såg jag inte ut.. Men nästan.

Nej! Inte så här heller. Förstår ni konceptet?
Just det, jag blev en Lady in Red. För första gången sedan julen 1992 när jag var klädd i röda tajts, en röd storskjorta och en bebis i magen klättrade jag in i en röd kreation. Bara det är värt en applåd! Hittade en snygg klänning på klädaffären här, röd överdel, med lite insvängt under brösten (mucho snyggo!) och en figursydd kjol med lite puff samt en meshtop med snirklar på och holkärmar. Läcker! Hade hört att röda klänningar är sånt som män lägger märke till och jag tänkte få min mans uppmärksamhet men han gick hellre och drack öl på hockeyn än umgås med mig och han hade inte ens på sig giftasringen igår så jag tror jag återgår till fleeceoverallen, det funkar ändå inte med rött.

Dag 13: Denna veckan...

Denna vecka har väl varit relativt lugn. Igår kom Plorp hem med full gas påskruvad, järnet runt huset, in i köket, springa från vägg till vägg, runt runt runt och sedan en sväng till köksbordet och ned med ljuslyktan, trilla lite på golvet, snubbla och falla.
Lite möten och lite matlagning, städning och massor med o-stökning, lite kärlek och en del galenskap. Brände av ett halvt proppskåp på den tämligen verbale femåringen som en kväll höll på att driva mig till vansinne med sin tjurskalle (vem han nu ärvt det av, för både jag och hans far har våra kvar!) och till slut rann bägaren över. En pepparkaksdeg blev gjord och uppäten (vart åker all pepparkaksdeg egentligen i den här familjen och nej, jag vill inte veta! :D) och idag görs det en ny för bakning i helgen. I morgon ishockey (jippeh!) och sedan julbord med makens firma och jag hoppas jag får klämma lite på maken i barnfritt tillstånd (för klämma med barnens tillstånd verkar inte gå för sig alls eftersom tonåringar är så känsliga av sig). Denna veckan alltså. Inget särskilt förutom de vanliga sakerna som driver mig halvt och helt till vanvett. Som det ska då med andra ord.

Dag 12. Min handväska.

I min handväska.. Jag använder sällan handväska. Jag pular ned allt jag kan tänkas behöva i jack och kappfickor. Har jag en finns halva skrottippen där, öppna tuggummipaket, gamla kvitton, nåt halvruttet äpple, börs, smink, tandborste, tamponger. Men som sagt var, börs och nycklar i min ficka, då finns det mindre att tappa bort för jag lägger bort handväskan och ovan att ha handväska om jag är, glömmer jag den och sedan blir det till att åka runt överallt där vi varit för att leta. Leta är inget jag tycker om, därför stoppar jag grejorna i fickorna istället.

Dag 08 Ett ögonblick

Inspirerad av en annan blogg om vad man kunde ta upp under inlägget Ett ögonblick, vände jag tillbaka och tänkte ge er ett ögonblick från min hjärna. Ett ögonblick.
Jag skulle vilja ge er ett ordspråk som fastnat i mitt huvud under åren som gått: Missunna aldrig någon dess lycka ty du vet ingenting om dennes sorger.

I omgivningens ögon kan saker te sig väldigt fina, kanske rentav avundsvärda men i själva verket är det inte alls så enkelt. Vi tenderar att se saker från vår egen lilla vrå i världen och den vrån är inte alltid helt sann annat än i våra egna ögon. I forum på forum läser man inlägg av människor med åsikter om hur andra människor lever. Fullt mänskligt i och för sig men också djupt tragiskt eftersom vi väljer att bedöma utifrån hur vi själva väljer att leva. Utifrån det perspektivet blir den sk sanningen nedsolkad av vår egna förutfattade meningar om sakers tillstånd. Vi har åsikter om den sjukskrivne för att den minsann går på affären och handlar eller solar solarium, sitter på ett fik någon gång, för vi skulle aldrig göra så, är man sjuk ligger man i sängen där med basta! Eller så ser vi den nyblivne änkemannen som går ut på krogen två veckor efter sin frus bortgång i cancer och vi svär os och förbannelse över att hon inte får vila i frid! Ska han redan nu börja spana på andra kvinnor? Vad vi inte ser är att han redan sörjt, att hans stora jobb varit och att nu när döden kom faktiskt är fri för första gången på mycket länge.
Den sjukskrivne kanske är djupt deprimerad och behöver träffa någon och vågar sig ut för första gången på länge, må hända är det den första gång hon går ut utan panikångest och en lugnande i kroppen.

Tjocka mamman som tar ett hastigt tag i sitt barn på affären och fräser samtidigt som hon lägger en 200 gr chokladkaka på rullbandet kanske har blivit provocerad av en treåring i tre veckor samtidigt som hon ska hem och ringa hemtjänsten om sin dementa mamma, hennes alkoholiserade pappa ringer femton gånger varje natt och stör hennes sömn och hennes make är otrogen med hennes bästa väninna.
Vi vet inte. I detta ögonblick tror vi att sanningen vi ser är den enda raka, den sanning vi skapat inom oss och därför missunnar vi andra dess lycka fastän vi ingenting vet om deras sorger. Vi vet verkligen inte. Därför tycker jag det är skönt när mina förutfattade meningar spricker som ett troll i solsken. När det jag trodde var rätt egentligen bara är en av mina sanningar som minsann inte var mycket till sanning.