Sånt som vi gör i vår familj del 2

Vi har många fina samtalsstunder i vår familj. Ofta i samband med att vi försöker tillföra våra kroppar någon form av näring. I vår familj kallar vi det middag. Dessa middagar infaller mellan 16.30-18.00 varje vardag och vid 17.30-18.00 på helgerna. Som den måltids-Hitler jag är, kräver jag obligatorisk närvaro vid dessa stunder, jag kräver också att man har fötterna på golvet, och använder kniv och gaffel. Om det inte är soppa förstås, då får man gärna äta med händerna. Eller medelst sked.
Vissa som ätit med oss kan känna en viss förvirring vid matbordet. Det är oftast en som inte äter. Vi kallar henne assistent. Hon äter dock på helgerna vilken renderar en del förvirring, och ideliga frågor:
- Hur många är det som ska äta idag? Ska XX äta här idag eller? Kommer XX? Är XX här? Flickvännen då? Är hon här? Ska hon äta?

Medan man tar ut tallrikarna ur skåpet.
Andra förvirringar är vad som händer vid matbordet. Tydligen sitter vissa familjer tysta vid bordet och äter, de går ifrån matbordet och ställer bort sina tallrikar i den urplockade diskmaskinen. Det händer aldrig här.
Här pratar alla i munnen på varandra, vissa ligger på kökssoffan och försöker med osmos dra i sig mjölken med fingrarna, och Plorp skyfflar i sig maten med krokhandens handledslov för han får inte i sig maten lika snabbt som hungern river i magen. I en naiv tro försökte jag få alla att sitta kvar vid matbordet tills alla ätit färdigt men jag har gett upp! Alla springer från bordet snabbast möjligt och för att hedra min egen mors försök till bra middagsmiljö sitter jag ensam kvar vid bordet med den osmosprövande fyraåringen och all disk kvar på bordet.

Fast egentligen var det inte det jag skulle prata om utan om vad vi pratar om i vår familj när vi äter. Även där har jag gett upp. Tonårssonens flickvän är på väg att göra samma sak, ge upp.
Antingen pratar de om sådana hära saker:





Saker som är gjorda av Apple och som kostar dyra pengar men är snyggt. Gärna pratar man om hur de fungerar, när nästa app släpps och vilka appar de ska ha. Jag har ingen aning om någonting, de tar gärna fram sina små apparater och slänger dem på bordet och börjar visa varandra olika finesser. Vi pratar fortfarande om apparater från Apple! Snuskon!





Sedan pratar de sånt här. Fast de säger att det är datorer de pratar om, fast när jag hör och ser vad de gör med datorerna, inser jag att det är det här de menar. Härvor! Teknik är problemlösning hela tiden. Man kan inte nöja sig med att tekniken fungerar utan den måste alltid, alltid förbättras. Flickvännen suckar och jag ser medlidsamt på henne. Men jag är inte alltid ensam i alla fall. För mig är det en tröst. För henne ett livslångt lidande om hon har otur.
Tonårssonen pratar gärna om sånt här:

Eftersom inte är delbart med gäller:



Satsen är sann för eftersom och

Antag att satsen är sann för d.v.s. att . Då gäller:



Den första termen är delbar med enligt antagandet.
Eftersom är ett primtal är samtliga binomialkoefficienter multiplar av och således delbara med . Därmed är satsen sann för och enligt induktionsprincipen är Fermats lilla sats sann för varje positivt heltal .

(Hämtat från internet, för jag somnade efter första p:et när jag skulle skriva själv)

Fermats lilla sats. Han gillar den stora med. Satsen alltså. Boken Fermats gåta är fortfarande den bästa han läst i sitt liv säger han. Fast han läst alla Harry Potter själv och jag hittat på sagor åt honom hela livet, är Fermats gåta det bästa Gud skapat inom bokhistorien. (Lägger på minnet att när Svenska Akademien har en stol ledig att inte rekommendera min son till den platsen!)
Han är inte klok.
Ytterligare bevis på detta kom för ca en halvtimme sedan när det ringde på dörren och Postbilen var här. En stor lastbil. Med sig hade de en gigantisk låda jag fick kvittera ut åt storsonen. Paketet vägde 10 kilo.
10 kilo av vad undrar du då? Ja, gissa det ni? Inte är det snusk i alla fall utan helt normala årsredovisningar från företag! Japp! Helt normalt för en sextonåring. Han ligger och läser årsredovisningar och hetsar upp sig. Helt normalt! En dag var en av flickvännens kompisar här och skulle äta och se teve. Sonen börjar prata om munnen och frågar vilket enzym man har i munnen. Jag svarar sanningsenligt amylas när flickvännen desperat vänder sig mot kompisen och säger:
- Ser du! Det är sånt här de pratar om jämt och ständigt. Vem pratar om enzymer en fredagskväll? Och vem vet vad det är för enzym i munnen? Ser du? De är inte kloka!
Här hade jag vett att rodna trots allt. Jag hade för en gångs skull något att komma med i den annars så teknikvänliga debatt som aldrig avtar i detta hem. Fridens liljor och ikoner mina vänner, fridens liljor!