När du spattigt springer förbi mig ser jag i ögonvrån ditt lilla ärr på halsen. Jag grips av en underlig känsla av vemod. Sorg.
Ärret påminner mig om hur ditt liv ska se ut i framtiden. Vem ska bära din historia när jag inte är där? Du kan det inte och vem kommer att vara intresserad av den?
När du blir gammal (hoppas jag) och flickorna inom åldringsvården ser detta lilla ärr på halsen, kan ingen påminna dem om vad det var som hände. Det finns inga barn som kommer att stå bredvid din säng och berätta om pappa och hur pappa fick en sten eller en sticka i halsen som farbror doktorn fick ta bort en gång.
Inga barn ska bära din historia, som ni ska bära min lilla vän. Du kommer inte att själv kunna det och jag kommer inte att finnas där för att berätta den heller.
Vem ska dra fingret efter din hals, fastna där och fråga vad du har gjort? Kanske du inte skulle ha brytt dig alls heller även om livet hade varit det liv man tar förgivet, men jag hade vetat att du förstått din historia, jag hade vetat att det jag berättat för dig om gammelmorfars styrka, om morfars FN-historia, om mormors rostade klockor och dina bröders påhitt och din egen födelse hade funnits där, djupt inuti dig och du hade kunnat bära din historia med dig. Föra den vidare till dina barn, barnbarn och någon hade varit intresserad av att få höra den.
Vem kommer att föra sitt finger längs din hals och undra vem du var när du var barn? Ska du gå vidare historielös och försvinna sedan som om du aldrig funnits? Där endast vi finns som upplevt dig och som aldrig glömmer dig? Den tanken fyller mig med vemod och en stor sorg. För allt det du är glömmer jag aldrig och jag vill att du ska vara lika odödlig i andras sinnen som du är i mitt. Vem ska bära din historia när jag inte kan längre? Vem kommer att vilja höra den?
9 kommentarer:
Nu fick du mig att gråta Ullet.
Tårarna rinner och jag känner så för alla andra barn som inte kan berätta sin historia. Jag saknar ord och vet inte vad jag ska säga. Men en sak vet jag, hans historia lever i många människor tackvare att DU är hans mamma och att du delar med dig. Tack för att jag fick ta del av detta. Kramar om er
Neeeje!
Man måste inte vara som alla andra för att lämna spår. Alla själar gör ringar på vattenytan och att just ni fick honom är ingen som helst slump, han kom dit han kom för att det är ni som hjälper honom att göra avtryck! Han påverkar alla som träffar honom och förändrar dom. Det är omöjligt att inte lämna spår. Ju! <3 Massor med kramar och tröst.
Så fint skrivet Ullet.
Jag vill tipsa dig om Metodboken,den håller vi på med nu till våra brukare.Där kan du skriva ner allt gällande Plorp.
Kram Skånetjej
Säger som en del av de andra DU lämnar ju hans spår och berättar hans historia. Men jag förstår att tankarna kommer ibland. Han är så fin din lilla Plorp. Vilket underbart leende.
Vad fint att du delar med dig av honom och dina tankar.
Men du bär din historia med dig. I alla minnen du kan berätta, i alla dina kroppsliga ärr du har, de själsliga. Han kan inte föra det vidare, han kan inte berätta sina minnen eller på annat sätt föra sig själv vidare. Vi kan det genom att vi berättar om honom men _hans_ egen historia, den som finns inuti honom och som är hans självupplevda, den kommer ingen att få ta del av för att han inte kan berätta. För att han inte kommer att ha några barn, för att han inte kommer att få ha en kärlek på samma sätt som vi har och som vi tar förgiven.. :)
Kära vän, kom ihåg att han har syskon som älskar sin bror och som kommer att fortsätta att göra det även när du är borta. Som säkert får barn och alla dom tillsammans kommer att berätta historien om Plorp!! Kram!!
Så himla fint skrivet! Och väldigt fina tankar!
Kramar till dig! Förstår hur du menar och visst är det sorgligt, men som tur är så finns det iallafall många omkring Plorp som kan berätta. Han kommer ju förhoppningsvis att bli farbror till några barn som kan fråga och som har pappor som kan berätta...
Skicka en kommentar