Hon stod där och tittade

Kanske skulle de fem urdruckna glasen självmant gå in i köket och stoppa sig i diskmaskinen? Den ursprungna blöjan som låg nedanför tv-bänken hoppa ned i soppåsen och alla kvarglömda kläder själva lägga sig i smutstvätten och sedan stoppa sig själv i tvättmaskinen?
Alla högar med papper, leksaker, sladdar och kvarglömda saker som tangerade en triljon i hennes ögon och ändå satt hon där och kunde inte få ett grepp om läget. Så här såg det ut och så här hade det sett ut under all tid hon levat där och ibland hoppades hon att hennes optimism skulle ge vika för en mer krass och realistisk syn men inte.
Fortfarande fanns där en lust, en vilja att förändra, att det skulle gå att få en förbättring. Att ansvaret skulle delas och att alla i hushållet ville ta sin del av plocket, av städet, att även de skulle vilja ha det snyggt omkring sig. Fast kära nån, klart alla ville ha det snyggt omkring sig de ville bara inte vara den som gjorde det. Visst kunde de andra lägga manken till ibland och röja men inte spontant. Hon hade läst i en kvinnotidning om hur hypnos hade hjälpt en kvinna stå ut i röran, men hon skulle vilja hypnotisera dem hon bodde med för att ens ta bort disken från bordet. Eller borden rättare sagt.
Hur skulle hon hinna allt detta på den korta stund hon hade på sig? Alla saker som låg på spridda platser runt om i huset, de skulle hitta hem igen på några timmar, golv behövde skuras och kläder vikas. Allt medan hennes arbete staplades på hög och låg i hennes bakhuvud som en gnagande visshet om att allt inte var som det skulle. Vad skulle hända om hon lät bli? Hon hade provat det med men med den erfarenheten att det blev hundra gånger mer att göra den gång hon för omgivningens och barnens skull var tvungen att agera. Vilket gjorde att hon lät bli att ignorera, och det var ju bra, för barnens skull. Men optimismen fanns där. Hon trodde det kunde bli bättre, de kunde arbeta tillsammans. Nå en acceptabel nivå på plocket, det var ju inte så att hon begärde en steril och pedantisk miljö utan bara en acceptabel, bortplockad miljö där man kunde hitta sina saker och där var sak hade sin plats med några få undantag för leksaker på golvet, tidningar på bord och åtminstone en urskurad toalettstol en gång i veckan.
Kanske borde hon gråta? Fast det hade hon redan gjort och varje gång man grät försvann tid till arbete. Tid som inte kunde gå förlorad. Hon måste reda upp det här. Hon kavlade upp ärmarna och satte handen ned i vattnet och vred om trasan. Snart är det jul!