Vi har haft "främmen"...

Det är intressant vad internet kan göra. I början av mitt rätt intensiva förhållande/kärleksaffär med nätet, hamnade jag på en sajt för föräldrar. Där fann jag en hel del kompisar och bekanta som genom åren, som nu blivit fler än tio, som visat sig vara riktiga vänner.

Dessa vänner har jag försökt träffa ibland, hålla kontakten med på riktigt s a s, för det liv man lever på internet är ju inte ett riktigt liv, det vet ni väl? (Blinkar med ögonen)

Nå, en av dessa jag mött under åren har just varit här på besök och det är fascinerande att en människa och dess familj kan kännas så familjär och nära trots att man inte träffats mer än någon enstaka gång. Allt är naturligt, allt flyter på och man går omkring i ett slags djupt inandat lugn där man inte behöver ens tänka på vad man borde säga eller inte säga, det är som om man känt varandra i evigheters evighet amen och bara tog vid där man slutade förra gången. Mucho fascinerande!

Vi skulle iaf visa Stockholmarna vad Norrland var, de skulle få sova i Mygghelveteshusbilen (grattis till dem ja, verkligen!) och se Norrland! Hämtade upp i Bastuträsk, men då lilla hjärnan är något överhettad av stress numer, råkade kvinnan köra förbi den diskreta avfarten till järnvägsstationen och fortsätta mot Jörn och Norsjö, vilket inte var rätt. Bara vända och åka tillbaka liksom. Kändes dock lite snopet att sitta där och se ut och undra var Bastuträsk tog vägen när tallskogen började susa förbi igen och inte en skymt av en järnvägsstation fanns.

Nästa genidrag var att på söndagen efter midsommar åka till Varuträsk (här finns säkert en länk till nån hemsida jag kunde ha lagt ut men jag gör inte det som straff för vad som sedan hände..)

Vi blev många! Sonen och flickvännen ville med till Varuträsk och sedan köpa mjukglass i Bergsbyn, så maken fick ta sin bil också. Maken råkar ha en bil gjord av fransmän. Fransmän gör inte bilar, de gör saker man sitter i av plåt! Bilen som vi fortsättningsvis kallar den för, har en liten egenhet nämligen att den ibland åker in i felsäkert läge, det blinkar och skriker Depollution controll faulty (att de ens kan skriva på engelska går över mitt förstånd men det är väl nån språkbegåvad engelsk sak som fått anställning hos Sittochträng) och då går inte bilen köra annat än ungefär 70. En annan liten trevlig egenhet den nu utvecklat under Depollution control faulty är att den lägger av helt.

Med ett litet ljud så dör motorn helt sonika och vips står man i vägrenen med varningsblinkersarna på full effekt. (Det är charmigt med integration, särskilt i bilvärlden, ge mig en Volvo någon?) Detta hände då vid ett flertal tillfällen. Ungefär en halvtimme tog det att köra efter Långåkern till Edelvik, en sträcka på några hundra meter. Tonnisarna satt i den bilen. Vi körde före med Hyndan (tack Gode Gud för min lilla Hynda, mammas lilla följeslagare) och till slut satt vi i skuggan utanför Edelvik och väntade, väntade och väntade.

Jag ringde och föreslog för maken att vi skulle låna en av svärföräldrarnas bilar men icket! Han skulle minsann försöka igen. Och igen. Och igen.

När vi sitter där och väntar (igen) säger min något diplomatiska väninna:

- Harkel, han är lite envis va?

- Nej, han inte envis, han är dum i huvudet, han är tjurskallig! Om man slår upp ordet tjurskalle i Wikipedia kommer hans porträtt upp och det står en rad om att ytterligare kommentarer onödiga.

Vi väntade och väntade. Sedan såg det bättre ut, han kunde köra flera hundra meter med bilfan så vi körde före. Och före. Och väldigt mycket före. När vi hunnit några mil ringer telefonen:

- Hej, var är ni? Vi har varit och bytt bil!

Nähä? Menar du? Så om du hade lyssnat på mig hade vi sparat en timme i restid men det var väl förstås onödigt, det är ju kul provköra en bil som går tre meter innan den stannar, tänkte inte på det.

Mot Sherwoodskogen, förlåt Varuträskgruvan. Väl framme med svettiga barn och kalla tår och frusna överarmar för det blåste nåt överjävulskt, står det på skylten:

"Öppet alla dar 12-18"

Men inte den dan. Alla andra dar utom den dan.

Nåja, mot Bergsbyn då och deras helt makalöst stora mjukglassar. Bara vända bilarna och köra lika lång väg tillbaka och en bit till när bil nr 2 gör en tvärgir in i en parkeringsficka och tonåring 1 vänder sig ut ur bilen.

- Han är åksjuk, förklarar jag.

Sedan åker tonåring nr1 med huvudet ut genom bakrutan som en annan Sankt Bernardshund med håret viftandes i vinden. Såg rätt hejjigt ut om än något underligt.

Kommer fram till Bergsbykiosken:

" Stängt midsommarafton, midsommardagen och söndag"

GAAAAAH!

Då får vi höra att när vi gjorde ett mindre stopp för inhandlande av föda till kvällsmat, hade maken (ve denna idiotiska kärleksmaskin!) köpt en chilipepparburk av allehanda slag för tonnisarna hade tidigare pratat om hur starka chilisar de kunde äta. Tonnisarna hade naturligtvis nappat på den idiotiska idén och i bilen börjat äta CHILI! *tar mig för pannan* Vit och kallsvettig, nästan inte kapabel om att stå på egna ben kommer tonåring nr 1 ut ur bilen, tonåring nr 2 mycket coolare och tonåring nr 3, modell kvinna, hade klarat sig bättre. Nr 3 hade inte ätit nån chili, undrar varför? *älskar min kloka svärdotter*

Nå, kiosken fick sig trogna mjukglassätare under de tre dagar de var här, däremot hade vi lagomt mycket lycka med att ta oss till Bergsbyn och Varuträsk, det var som om energi till det fallerade redan första dagen... Undrar varför?

Stockholmare är trevligt folk. I alla fall vissa. :D