Ööööh det va' nåt jag skulle ööh, berätta men öööh, jag kommer inte öööh, ihåg vad.. *funderar*

I en människa ryms ju både små och stora saker, allting pratar man kanske inte om högt och brett, andra saker är man mer öppen med. Själv pratar jag bara löst om mina minnesproblem sedan jag fick Plorp och då gick in i en utmattningsdepression som jag trodde mig ha kommit mer eller mindre ut ur när MS:en kom i vårt liv och klubbade ned mig igen. Egentligen var jag nog inte riktigt rusk då heller men jag blev inte akut bättre om man säger så.

Folk ser en ju bara de dagar man är "bra" och fungerar någorlunda, de andra dagarna, när man ligger pall stilla syns inte och klart att folk funderar varför man är "hemma" då. Internet är skitbra, för då får man "umgås" när man vill, hur man vill och när man är kan. Umgänget är rätt kravfritt vilket är bra när man är lite lös i skallen. *blinkar*
Irriterande är det dock när man som jag varit en person som haft i det närmaste fotografiskt minne, komma ihåg var på en sida en viss mening fanns och komma ihåg namn, personnummer och ord hur lätt som helst, och bli en fullkomlig idiot på saker som är helt naturliga för andra att ha i minnet.
Hur skulle jag vara på en arbetsplats? Jag kan se det framför mig när jag kommer till ett kontor, sträcker fram handen och säger:
- " Hej, jag heter Ullet och jag är legitimerat datapucko och nu har jag dåligt minne också, har du mycket tålamod?"
Personen kommer först att le överseende, försäkra mig om att såååå himla dålig kan jag väl ändå inte vara och invagga sig själv i falsk trygghet. Det skulle den aldrig ha gjort.
Dag ett:
" Där är på-knappen, där är av-knappen, sen ska du lägga papperen i den här högen när du skrivit klart*
Människan pekar fint på en trave papper. Jag tittar noga, gör som jag är tillsagd och allt funkar bra.
Dag två:
Jag stirrar på datorn, känner inte igen ett smack, måste fråga vad det var för knapp jag skulle trycka på. Får ytterligare en förevisning om hur jobbet ska skötas, jag gör det och det funkar bra.
Dag tre:
Jag stirrar på datorn. Var det knappen där bak som startade skiten eller var det den där framme? Vad är det för mockagrunk på den där tangenten, var det ingenting med den eller minns jag fel, jag måste fråga. Jag frågar, människan ler ansträngt och visar än en gång. Jag utför arbetet med glädje men förstår inte riktigt vad allt är eller vad människan heter.
Dag fyra:
Trycker på den främre knappen. Datorn tjuter, larmet går och det visar sig att jag stängt av routern, servern eller nåt annat som är helt omöjligt att göra om man inte är en hacker. Jag har satt mig på fel ställe. Mer ansträngt leende från människan, som sätter mig vänligt men något irriterat på mitt ställe och visar mig hur jag ska göra. Telefonen ringer, akututryckning, ett av barnen sjuka, jag inser att jag inte kommer ihåg var jag är. Frågar den som sitter bakom vad adressen är till arbetsplatsen. (Jag ser inte att dom i smyg greppar en pärm för att slå ihjäl mig med när jag inte ser..)
Dag fem:
Chefen kommer in och vill tala med mig. Kanske jag borde göra nåt annat istället? Min spontana fråga blir då, vad? Gör jag något? *ler stort*

Ja, ungefär så skulle det bli. Här hemma går allt under namnet kalaspuff/kalaspuffarna eller nåt annat hemsnickrat ord.
" Lägg den i kylnippret så ska jag tjockhålla den där.. *ordet glömt*"
Kan betyda allt mellan:
- Gå och lägg dig
- Älskar dig
- Jag vill inte ha fiskbullar till lunch
När man kommer in på vårdcentralen akut med ena pojken, en stor glasburk i en plastpåse, som dessutom är fylld med morgonspink och läkarsekreteraren säger:
- Hur var ditt personnummer?
Man står med påsen höjd i vädret, ler fånigt och inser:
- Jag har inte den blekaste aning!
Inte en siffra kommer till en, inte en. Grått ingenting lurvar runt i skallen och det är tomt. Helt plötsligt kommer jag på:
- DU! Jag fyller år på lördag om två veckor, hjälper det dig?
Hon skrattar till och säger vänligt att det gör det inte alls. Hon inser och säger att det måste ju vara på sextiotalet och först då faller poletten ned och man rabblar nuffret utan problem.

Vän av ordning säger då åt mig att skaffa en ordentlig almanacka, vilket jag redan har och för in saker i. Problemet ligger i att när det blir mycket i almanackan är det som om huvudet sorterar bort siffror och lägger till, det flyttas om och trots att jag kollar femtioelva gånger samma sak, så blir det fel. Otroligt frustrerande för jag lägger mig verkligen vinn om att inte göra fel och blir mycket ledsen när det blir fel och tokigt trots allt.
Tack och lov har jag gott lokalsinne och bra motorik, i alla fall i det stora hela, så jag klarar mig rätt bra ändå men att huvudet lägger av känns bittert ibland. Hjärnstress sägs det vara och stressad kan jag lugnt kalla mig, det syns inte utanpå men känns inuti. Alltid på väg, alltid på spänn och redo för nästa grej, nästa sak att komma ihåg. Barnen och barnens behov kommer först, det funkar, jag vet mediciner, läkare, sjukdomar, anamneser, var lokaler ligger, vem som gjorde vad men mitt eget personnummer, ja, det är som en saga någonstans i bakhuvudet.

Få se nu, vad var det nu jag skulle berätta om? *lägger pannan i djupa veck*