Det är inte alltid lätt att vara tre år och ha en massa känslor man inte kan hantera. Pytten har kommit på att han vill välja vem som lägger honom på kvällen men av lämplighetsskäl måste vi ha någon slags tågordning här hemma så vi byter varannan kväll och igår var det min tur.
Pojken var trött, på gränsen till övertrött och kom på att det minsann skulle vara pappa som skötte nattningen.
Tårarna steg i ögonen och raseriet över att inte få bestämma tog överhanden. För en gångs skull drogs jag inte med i hans raseri och lät mig provoceras att bli arg, irriterad och trött, utan jag var rak och fast, det var min tur att lägga honom.
(Han vill gärna byta "läggare" bara för att få ha litet ord med i laget och det går inte, han är tillräckligt bortskämd som det är *ler brett*)
När vi äntligen kommit upp till sovrummet med en svettig, urilsken treåring i hasorna, en treåring som med sin lilla späda kropp försökte spärra min väg genom att slå ut armarna och hålla för dörren *ler än en gång* och tagit fram boken la den lille prinsen sig på min mage och slog armarna om mig, kramade mig samtidigt som han skrek åt mig, grät att jag inte skulle vara där, jag ville inte vara där enligt honom och alla andra saker jag inte ville, skulle, måste, borde osv.
Sen rann sinnet över, han kastade sig upp, stod i sängen och skrek åt mig:
- Gå bort, ditåt!
Medan han pekade mot dörren och hoppade på stället. Visste inte om jag skulle skratta eller fnissa men jag höll mig allvarlig (vet ni vilken bedrift det var, för ungen var så söt och kramgo att jag skulle ha pussat upp honom på stället om han varit tillgänglig för kramar!) och han gick till dörren, demonstrativt slog han i den med all kraft, flera gånger och storgrät.
Sen sprang han ned för trappen och när jag efter nån minut kom ned, hade gråten lagt sig och han kom mot mig, tog mig i handen och vi fick läsa Mamma Mu och Pelle i djungeln, allt under skratt och kramar. Ungen är för underbart söt med sina stora ledsna ögon när han blir arg/ledsen. Vilka vackra ungar jag har, är det som dom säger, vackert barn, likt varken mor eller far? :-)
1 kommentar:
Ja gudars, det kan inte vara lätt att vara liten och vilja så mycket. Märker det tydligt på Sanna också. Ibland blir man urless, men ffa är de ju som du säger, så himla söta, men man vill ju inte göra dem mer upprörda genom att småle åt dem... Tur att han somnade iallafall!
kram!
Skicka en kommentar