Jag måste ju tillhöra de osedvanligt begåvade människorna som kan slarva bort en nyckel jag inte ens använt, eller hur var nu det här?
Morgonen har gått åt till att leta makens bilnyckel som jag inte haft och som vi inte hittade till makens förtvivlan. Däremot så fick jag ta lite av min energi och ge den till just hans projekt vilket retade mig nåt alldeles otroligt.
Varför är det så viktigt att hjälpa andra hela tiden, att ens eget får stå tillbaka?
Någonstans har vi inte kommit en millimeter närmare jämlikhet och att allas aktiviteter och handlingar är lika mycket värda, för vad blir resultatet om jag vägrar?
Jo, en stensur gubbe som är på dåligt humör en hel dag..
Nu hittade vi inte nyckeln utan han tog min bil. Jo grattis till mig som skulle ha den idag. *sitter hemma och rullar tummarna och försöker hitta tillbaka till energin jag tappade i morse när jag letade*
3 kommentarer:
Men tänk, det där känner jag igen. Alltså inte just att man letar efter en bilnyckel, även om det väl också har hänt, men att jag ska släppa ALLT om det är något som min man saknar och egentligen är det nog mitt fel också, att det inte hittas. Om jag däremot saknar något, så får jag väl leta efter det själv. Samma sak om han ska iväg på nåt. Då ska jag engagera mig till max i både utseende och packning. Tror du han gör det för mig?
Nä, vi är nog inte så jämställda.
Jag tror jag kvalar in jag med. Jag har haft en såndär nyckelbricka på min knippa och sen jag skaffade den har jag inte tappat knippan. Men häromdan skulle jag fästa på en ny nyckel och ett par timmar senare inser jag att jag tappat...brickan!! Alla nycklar är kvar, men just hittebrickan är borta. :p
Usch va frustrerande.
Men undrar om det ligger i de kvinnliga generna? För det verkar ändå vara ganska typiskt kvinnligt att vi står tillbaka till förmån för att hjälpa andra.
Men du... du e ju bäst, bara så du vet.
*kram*
Skicka en kommentar