Här skulle en bild av en enslig väg i det inre av Västerbotten

passat bra men eftersom jag inte äger en sådan bild och inte vågar sno en av vem som helst så överlåter jag till er att göra er en bild av detta, okej?

Veckan som gått har varit i besvikelsens tecken. Jag har behövt hjälp med förberedelser inför advent men det har varit sisådär med den hjälpen. Däremot tyckte maken att vi hade tid att åka upp till stugan i Hemavan och det var inte direkt vad fru Ullet hade i tankarna men efter en del lock och pock gick jag med på det. Fast jag åkte inte upp med glädje eftersom hemma låg smutstvätten och skrek på mig, ljusstakarna grät förtvivlat och dammråttorna de skrattade hysteriskt eftersom de fick husera fritt hemma utan oss men jag ville inte vara en glädjedödare..

Till mina mäns försvar kan jag säga att de skött fjällfärden med bravur, jag har inte behövt lyfta så många fingrar alls under helgen som gått vilket är bra då maken är på arbetsresa i fyra dagar i veckan och jag är ensam hemma med alla barnen. Nå det går det med.
Fast notan för resan blev hög vill jag lova. Så här såg det ut:
Vi har ca 40 mil upp till stugan, vi kör över Lycksele (min hemstad) och vidare uppför Blå Vägen och alla småbyar som ligger där. I Umgransele lägger bilen av! En ny bil bara får allmänt tuppjuck och datoreländet som styr bilen skriker åt oss: DEPOLLUTION CONTROL FAULTY!
Vi kan köra men vi kan inte gasa, vi kan inte köra om och drar oss så sakta mot Storuman och en Citroên-handlare där. Maken berättar att detta inte är första gången och att förra gången detta skedde fanns inget fel utan bara en glapp kabel, man fick nollställa datorskrället och sedan gick bilen som en kråksång igen.
Citroên-handlaren var bortrest men som med alla norrlänningar i princip, fick vi tag på honom i telefon och han var mycket hjälpsam, om än inte så pratsam. Jag kan berätta att det är skillnad på pratsamhet på en Stensele-bo och en Skellefte-bo! För att inte tala om en Stockholmare.

Nå, vi hamnade till sist bakom brandstationen i Storuman och fick en snäll kille att hjälpa oss att nollställa eländet. En extra timme gick åt. Faktura skickad! Vi pustade ut och fortsatte upp för att strax efter Storuman några mil norröver, uppleva samma sak igen. DEPOLLUTION CONTROL FAULTY!!
Shit!
Nåja, bilj&€#%"& gick ju köra om än inte så snabbt och till slut kom vi upp till stugan. Där hade vi inget vatten!
Efter några timmar in på lördagens morgon kom vattnet för att försvinna under natten när temperaturen sjönk en hel del men det hör till charmen med vinterstuga i fjällen.
MEN!! Nu kommer menet...
När vattnet försvann i morse skulle maken gå upp till bäcken för att kontrollera att allt var okej när hans kropp av någon förunderlig anledning får för sig att lägga av, det vill säga hans ena ben säger: PANG och han är halt! Packa sig in i bilen och sticka från byn var svaret på allt detta. Vi hinner strax utanför Hemavan när bilen lägger av helt och hållet. Vi styr in på en parkeringsplats, stänger bilen och vips fungerar den igen. Jag bara älskar teknik helt enkelt för det blir så billigt.

Vi hinner ytterligare några mil, nedanför Tärnaby nu och temperaturen är -14° och tempen i bilen ca 100° för termostaten var helt kajko och då säger Storsonen som sitter i baksätet med Pytten:
- Oj nu spyr han!
Jag hinner bara vända mig om och ser kaskader av kräks komma ur fyraåringens mun.
Bara in på nästa parkeringsficka och ut med ungen som dessutom lyckats kräka ned den långhåriga hundens ena sida. Mums är bara förnamnet!
Torka sätet och bilbarnstolen från en åksjuk liten killes spyor och rulla hunden i snön (kom inte och säg att vi inte har arbetsuppgifter till alla i bilen!!) och sakta går det upp för oss att bilen måste in på rekonditionering för den ser förjävlig ut!
Stackars barn får stå ute i kylan och byta om delar av klädseln, och in i bilen igen. Vi har 30 mil kvar!
Äntligen somnar barnet och vaknar först efter Storuman och ska då ha en banan. Bananen har på grund av den felaktiga termostaten, läs bastuaggregatet, blivit mos och helt oätlig, barnet tjuter i baksätet och vi fruktar ytterligare kräkskaskader men klarar oss undan med bara andan i halsen!
I Lycksele är barnet jättehungrig, vi satsar på Frasses och inmundigar en del mat och barnet säger då:
- Oj nu kom det lite till!
Torka mera, ut i mörka natten på icke allmän väg utan gatlysen och försöka sanera vad som saneras kan. Mums 2!
Han är seg och slemmig i halsen och inte magsjuk utan är pigg och fräsch, klart fall av åksjuka och hosta helt enkelt. Vägen är krokig och eländig, isgata och vi kryper fram i 50, inser att vi med vår tur och denna dagens elände lär resan på 13,4 mil ta minst tre timmar för vi planerade för både en avåkning och ett byte av bildäck. Men vi hann hem, helskinnade men med:
* En verkstadsräkning att räkna med
* En beställning av ny verkstadstid (och jag får ha en skruttig bil som knappt tar sig fram under fyra dar när maken är bortrest oh vad jag ser framemot det!! *himlar med ögonen*)
* En rekonditionering av nyligt nämnda bil
* Fyra tvättmaskiner kräktvätt
* En nedspydd hund modell golvmopp

Men en trevlig tur till stugan blev det säger frun till Halte Gunnar för han kan inte gå längre! Men kul var det. Och dyrt i slutändan...