Mammahjärtat, mammahjärtat...

Idag fick jag höra något som gjorde mig övermåttan stolt! Storsonen tycker inte direkt om uppmärksamhet och stå längst fram och prata inför folk är inte något han direkt anmäler sig som frivillig till. Idag på skolans fysiklektion skulle de prata om rörelseenergi (det här talet/formeln är något som rörs sig om rörelseenergi, be mig inte förklara för jag har snott uträkningen här på internet!) och en i klassen hade förklarat något om små bilar kontra stora bilar och vem som hade mest rörelseenergi. När killen hade förklarat frågade fysikläraren om det var någon annan som hade något att tillföra. Min son hade inte hållit med i resonemanget utan greppat pennan och ställt sig självmant framme vid tavlan och börjat en uträkning likt den som står här ovanför. Högt och ljudligt hade han förklarat varför den lilla bilen och den stora bilen hade olika rörelseenergi och till slut ringat in sista siffrorna och vänt sig om fortfarande med pennan i högsta hugg och lett.
Läraren hade varit mycket nöjd med hans föreläsning och klassen spontant applåderat till hans forcerade och snabba räknande. Läraren erbjöd klassen en lättare förklaring till Storsonens uträkning för det var inte det allra lättaste. Det roliga tycker jag, är att Storsonen är så här, en professor Kalkyl och då jag vet hur smart han är men inte vågat ställa sig framme och visa hur mycket han faktiskt kan, tycker jag han var himla strong! Vilken kille!

Killen var mäkta stolt själv över att han, utan att ens reagera vågat ställa sig där framme och berätta. Sedan förstod inte jag heller direkt vad det var han menade eller hur det fungerar men det är av underordnad betydelse, för det var övertygelsens triumf över känslan som är själva grejen. Sen är fysik och matematik skittrist för en estet som jag, men sonens vinst över sig själv gör mammahjärtat mört och varmt. Mört och varmt.