Säkert liksom!
Jag insåg min egen litenhet i söndags när jag för andra gången på en vecka fick punktering på ett däck. Mitt ute i ingenting (nåja, det hade ett namn och fyra hus utspridda på långt avstånd) stod jag, en Hyundai Trajet sjusitsigt as till bil, EDS och en tid att passa femton mil därifrån.
Tack och lov kom en kvinna gående i skogsbrynet och kunde springa hem för att hämta maken som kom i en stor SUV för att hjälpa mig. Då kände jag mig inte stor kan jag säga utan väldigt väldigt liten på jorden. Jag var så stark att jag inte ens kunde dra upp domkraften från sin hållare, då är man stark va? Eller ens använda en femkrona för att öppna upp locket där man vevar ned reservdäcket. Ordet kvinnligt hjälplös fick ett ansikte och det var ihopskrynklat, inte alls glatt och charmigt utan skamset.
Men med nytt reservdäck på fick jag åka vidare till närmaste samhälle för att pumpa däckeländet. Men då jag inte heller orkar hålla i luftklockan på macken, fick jag be den snälla kassörskan hjälpa mig. Till männens stora förtjusning vill sägas.
Insåg med all kraft i världen, vad orkar jag om jag inte hade min man som starka muskler hemma? Jag har inte mycket kraft kvar i händerna längre, svagheten har kommit mer och mer under årens lopp och mer värk dessutom, vart det leder vet jag inte.
Nu är maken bortrest under ett par dagar och jag saknar honom redan fast det bara gått några timmar sedan jag skjutsade iväg honom. Han fattas mig. Där jag är mjuk och len är han hård och stark, jag är mjuk i sättet och han är mer kantig. Det passar yppans nu när allt är bra. Ibland retar det naturligtvis mig till vansinne, men allt som oftast är det alldeles, alldeles underbart.
Men ensam i det här fallet är inte stark, inte ett dyft och hon skäms för det även om hon inte kan göra någonting åt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar