Tant Gammal ryser!

Tant gick med barn till dagis idag. Tant har tidigare insett att Tant är gammal men när hösten lägrar sig och vintern snart kommen är, då inser Tant att Gammal är Äldst. Först stiger man upp tidigare än någonting annat här i kvarteret, inser att ens hus är rätt trevligt i morgonljus. Men det är lite kyligt om benen så man tar raskt på sig kläder och klär barnet lika raskt, för inte ska man frysa om morgonen. Frukosten är viktig, alla ska ha sig i magen innan de beger sig av, Tant har varit med förr.
Kikar ut genom fönstret och ser att idag minsann är det inte minusgrader ute, alltid något, men för att vara på den säkra sidan ska pannband på, fingervantar, tjockare kappa och se till att barnet har toppeluva för hemska öde om man är utan. På vägen till dagis ser Tant Fjortisen. Fjortisar är ett slags odefinierbart tillstånd alla hamnar i någon gång i livet, vissa efter fyrtio men de flesta innan sjutton! Fjortisarna kommer i skockar ofta, vandrandes på väg mot skolorna, uppsminkade och med något för små kläder.

Tant inser att Tant är glad att Tant är Tant. För dessa små vackra varelser är ju inte påklädda! De cyklar runt i swettiskläder med uppkavlade ärmar, byxorna långt ned på rumpan och stringtrosorna framme. De går insprutade i sina byxor (för hur skulle de annars ha fått på sig dem annat än att ha sprutat in sig i dem?) och jag bara känner hur nylontrosorna skär in i kalasmusen som förmodligen är både rakad och vaxad enligt konstens alla regler och hur urinvägsinfektionerna sitter på tightskanten och gnuggar sina elaka händer och säger: Action!
Jag prisar min för tillfället hårbeklädda muff, för höga härliga, varma inte minst bomullstrosor och min kappa som går över stjärten!
Jag ser framför mig nariga händer där de huttrande blåser in varmluft i ena handen medan andra handen håller i styret alldeles rödfnasiga. Öronen är knallröda och i mitt huvud skrattar öroninflammationerna rått och flyger in och orsakar både det ena och det andra! Mitt modershjärta vill stanna av dem, stryka dem över håret och säga:
- Men lilla vän, du måste ju klä dig!

Jag förtränger automatiskt den kallaste vintermorgonen jag någonsin upplevt när jag gick i åttan, när minusgraderna visade på -47,3° och jag hade några kilometer till skolan. Hur jag hade täckbyxor till det var några hundra meter kvar, att jag gick ned i källaren i ett närbeläget hus för att ta av mig dem så ingen såg att jag hade täckbyxor och sedan tog på mig joggingskorna för att vara tuff, det har jag förträngt och stängt in i huvudets allra mörkaste hörn när jag ser sjukdomar, ledproblem och kalla stjärtar framför mig under mina höstliga morgonpromenader.
Jag förtränger också nylonstrumpor och minus 28°, dans på MB och promenader hem i kylan. Sådant ids jag inte minnas när jag kan gå hem, varm om händer, varm om fötterna och inte minst, varm om stjärten!
Hellre en varm Tant i rumpan än en kall Fjortis i graven liksom..