Ni är min själ, mitt hjärta

Mina tankar, del av min kropp och mitt liv.

Utan er är jag halv, en tredjedel alldeles för liten,
en evighet för lång och ensam.
När ni åker tar ni en bit med er,
jag lämnar en skärva själ i er
medan tårarna rinner utmed mina kinder.

Allt blir så uppenbart, tydligt och lugnt
med er,
äntligen andas, dra djupa andetag fulla
med livgivande syre och bara le.
Ni är mina.

Genom skilsmässor, födslar, en och annan
död,
ätstörningar, förälskelser, jobbyten, skola
och allt annat som är ett liv,
har vi varit ett.

Tre olika men samma.
Varje gång ni åker tar ni en bit av mig med er,
en bit av min själ, en bit av mitt hjärta,
för ni är min själ och mitt hjärta.
Utan er en tredjedel alldeles för liten,
en evighet för lång och ensam.

Tillbaka är vi...

Plorp har förmodligen en övergående inflammation i höften sk Coxitis simplex "förkyld höft". *räcker fram näsduken till den stackars höften och säger: Frääääs*
CRP 12 och återbesök på torsdag om det inte blir bättre, sedan kontakt med ortoped på NUS eftersom detta kan bero på hans felställda ben och överrörliga höftleder. Vidare ska han och äldsta sonen även utredas för EDS- Ehlers Danlos syndrom. Känns helhäftigt! *kanske inte då precis nej...suckar lite*

Men han fick restriktioner att vara så stilla som möjligt och till det skrattar vi gott och säger med utdragna bokstäver och ironi i rösten: L Y C K A T I L L!! ;-)
Fick brev idag från syrran, en luktagottgrej att ha i bilfönstret, en t-shirt med tryck på, den ska fotas och ni få se den, den är bara WONDERBAAAAAR! :-)

Nu bär det iväg på Barnkliniken (igen..)

Tack och lov har vi inte behövt vara där på närapå två mnader men dessförinnan har vi ju varit där nästan varannan vecka. *galghumoristiskt skrattande* Tack och lov två är att Neurologiska kliniken fick vår gunst istället, med en galopperande MS känns Neuro bättre. :)
Men idag är det Plorp som gäller.
Han går fortfarande väldigt illa och haltar kraftigt, det är dags att röntga. Bara han inte har någon fraktur på höften. Han har en väldigt hög smärttröskel och det finns inga tecken på att han ramlat och slagit sig heller, så det är svårt att veta exakt vad det är.
Han har stora svårigheter att gå i trappor, han står nedanför som en hundvalp och ser på oss med stora ögon (han kan ju inte prata) och vill ha hjälp upp. Det gör ont att behöva bära honom upp och ned, att hjälpa honom upp när han ramlar. :-(
Hoppas bara undersökningarna går bra och att han slipper lida och vi slipper hålla fast honom, håll några tummar och tår för oss idag, det kan vi behöva vill jag erkänna! *ler*

Hoppas ni andra har det bra därute, kram och klapp i rumpan på er!!/ Ullet

Jag gillar RIX Morron Zoo!

Min absoluta favorit är Titti, det måste ju erkännas! Hon verkar både pryd och tillsnörpt ibland men sen glimtar hon till och jag är övertygad om att hon är en skärpt tjej i sina bästa år och med sin bitande mun *grr* och snygga intellekt, måste hon vara min favorit helt enkelt. Satt i bilen en gång och lyssnade på när dom spelade upp ett gammalt klipp från ett program, det handlade om bröllop. Jag var tvungen att stanna bilen efter vägkanten för jag såg inte att köra vidare. Det var bröllopet som Gud glömde helt enkelt, bruden var askalas och hennes sida släkten var inte särskilt nyktra dom heller och man får hoppas de levde happily ever after trots allt. Gå in på den här länken, sök efter datumet 2007-06-28 och få dig ett skratt att förlänga antingen käften eller livet med, det är hysteriskt roligt!

Titti(vars bild kommer från den länk som finns i hennes namn)
de intelligenta och sansade människornas röst i etern!

Trettio års vänskap

Jag är priviligerad i massor, jag har två mycket nära vänner sedan trettio år tillbaka, t o m mer än det och det är fantastiskt!

De är nu uppe och hälsar på mig med sina barn, två hundar och en massa gott humör. Lovely! Ibland skrattar vi åt gamla minnen så att vi närapå kissar ned oss, kör av vägen och får barnen att säga åt oss att vara tysta, ibland kramas vi när vi är ledsna. Igår var det festivaldags, Pytten följde med och fick sig en vacker bl delfinballong. Han är lycklig!
Plorpens höft är inte bättre direkt och om den inte förbättrar sig snart måste vi nog in och röntga. *ser inte framemot* Maken drog hem ett jättejobb för företaget och det föranledde lite champagne. Nu ska jag shoppa skor! :)

Jamen GAAAAAH!

Jag kunde inte ha gjort det bättre själv! *flinar och blinkar lite busigt*

Kreativ matematik!

(bild från: http://www.math.kent.edu/~sather/ugcolloq.html)

Inom svenskan får man vara kreativ, att hitta på egna ord och stavelser, meningar och andra fyndigheter ses som innovativt och för all del kreativt. Samma gäller bild, musik och andra ämnen, egna initiativ ses som ytterst positivt. Inte inom matematiken!
Jag har alltid haft svårt för matematikens: Det bara ÄÄÄÄÄR så. Vaddå bara är så?
"Matematik är en rak vetenskap". Vaddå rak?
Jag räknar och räknar och aldrig får jag det till ett och samma tal någon gång, utan jag kör med kreativ matematik, det är lite hipp som haver här med slutsummorna, men det uppskattas inte alls i matematikkretsar. Dom känns lite inskränkta dom där matematikerna.

El hoppo et skutto del Diablo

Ibland får jag flashbacks från barndomen. Det kan vara en lukt som framkallar bilder jag sedan länge glömt bort. Vissa gånger är det någon som nämner nåt och vips kommer det upp saker på den inre bildskärmen. Igår när jag låg och såg på tv och El-Gigantens nya reklamfilm kom upp såg jag vår gamla tvättstuga framför mig.
Minns ni sjuttiotalet? Allt var i murrigt grönt, orange, brunt och gärna betsat trä eller gul furu.(Behöver jag här nämna min gåshud och mina magparoxysmer?*döljer kväljningarna skickligt*) På toaletterna hade man mörkt blå toastolar, orangea bidéer och knalliga golv. Apparater var gärna orange de med, samma sak med El hoppo et skutto del Diablo.
( El hoppo et skutto del Diablo var vår tvättmaskin, icke ännu saligt insomnad utan vid full vigör i en källare nära dig. )

Under sjuttiotalets början flyttade vi från lägenhet till villa och därför inköptes denna "sak" för att tvätta vår smutsiga byk. En toppmatad Cylinda (rätta mig om jag har fel mamsen!) en fyrkantig sak som levde högan jävul (enligt min numer rätt så döda fader).
Denna apparat får El-Gigantens reklam att te sig som mycket timid och oskyldig. Först började den med ett oskuldsfullt svischande ljud, som blev snabbare och snabbare, gick över till ett svoschande som sedan snabbt blev ett hysteriskt dunkande mot tvättstugegolvet. Likt en full jenkadansare hoppade den två steg framåt, skakade åt sidan, studsade bakåt ett steg och två hopp framåt under ideliga rysningar, skakningar och spastiska ryckningar. Smeknamnet blev "Den hoppande djävulen".
Den bar sitt namn med heder ska jag säga er!
Att försöka sitta på den medans den centrifugerade var svårare än att hålla sig kvar på en bockande ponny och alla som provat det förstår snabbt hur eländigt det var. Det var nog aldrig fråga om att ha sex på tvättmaskinen för innan man hade fått "in" den hade man nog skuttat en halvmeter upp i luften för att landa på ett helt annat ställe, förslagsvis på den som försökte stoppa "in" den. Jag hoppas och tror att den maskinen aldrig varit med om dylika äventyr, det skulle nog ha riskerat även den modigastes hälsa.
Däremot tvättade och tvättar den otroligt bra och rent, därför tillbringar den sina sista år i livet i min mors källare (du vet aldrig var hon bor och om den hoppande djävulen kommer nära dig....) under ordnade former. Än så länge har den inte lyckats ta sig upp för trapporna och dörren är reglad både uppe och nere (dom säger att det har att göra med småbarn och smala källartrappor men jag är inte så säker på det jag och blinkar konspiratoriskt mot er) så ännu får den finnas till utan att bli avlivad.

Festen håller i sig, ännu..

Jag är himlarns trött och slut efter helgens bravader att det är nästan svårt att hålla upp armarna. :) Men kul hade jag.
En del av hemlisen är att några vill ha med mig i ett pedagogiskt arbete med början nästa år eventuellt och eftersom dit är det långt och jag fortsatt sjukskriven ett tag till, får vi se hur jag börjar komma mig framåt. Önskar bara jag hittade igen gnistan ni vet. The sparkle in the eye..

Syrran ska till London i sommar, själv ska jag måla en fjällstuga, gissa vem som ska ha roligast på sin semester? *räknar inte med att det blir jag* I övrigt hoppas jag på sol och glada miner på midsommar! Häpp! *knäpper med fingrarna och hoppar till lite käckt*

Ouuuiiiiiih!!

Jag fick ett hemligt samtal idag från en gammal, nåja, gammal och gammal, kollega som letat upp mig via olika kanaler och gav mig ett erbjudande jag inte kunde säga nej till. Än kan jag inte säga nåt men det är otroligt fascinerande men också en möjlighet för framtiden. JAAAAA! *svimmar av upphetsning*

Only for a short while! Ullet 40 år, a la the 80's!

!!!!!!!Kortet har tagits omhand av lämpliga myndigheter för landets säkerhets skull!!!!!!!!

Have I to say more? *Nudge, nudge*

Tack vänner och släktingar för mitt fantastiska 40-årsfirande!

Jag kan och kunde inte vara mer nöjd med min fest och med alla fina presenter jag fått! Ni förgyllde verkligen festen med er närvaro och kul att så många kunde komma! Jag är rätt trött ska ni veta, kroppen är som en klump (ja, en annan sorts klump än den vanliga klumpen *asg*) och veckan ska gå åt till rekreation hade jag tänkt mig.
Provade den vackra vattenspridaren igår (man kan köra vattenspridare i småregn också, det bevisade jag igår minsann) och den är väldigt vacker. Folk kommer att undra vad det är jag har för något på gården. *glad* Popcornsmaskinen är invigd, den tredje *hostar diskret* i ordningen. Vi får hoppas den här håller en stund.. :-)

Hoppas ni kom er hem hela och oskadda, att ni fick äta er mätta och att ni hade lika trevligt som jag, även om jag spelade ukulele för er. Nu ska jag träna ordentligt så nästa gång vi ses ska jag spela Lille Katt på ukulele för er. Vad sa ni? Hade ni mycket att göra framöver? Skulle ni inte kunna komma på väldigt länge sa ni? Men varför då? *blinkar och håller kärt i min babyrosa ukulele*
Änglagrisen står och vädrar i morgonluften, mitt armband är på och jag ska försöka finna en vacker kedja till mitt medeltida halssmycke, fatet ska stå i köket och den rosa champagnen är uppdrucken, pengarna jag fick ska snart upphandlas i form av rosor på Plantagen i Umeå. Syrran, jag tror vi träffs nästa vecka va? *blinkar*

I kväll kommer Plorp hem och han är efterlängtad! Mycket!
Tack älsklingar för att ni kom och för att ni är ni, jag älskar er väldigt mycket! Mycket!

Det finns ett par viktiga saker i livet att leva efter

Mamma har alltid haft en massa regler när det gäller hur man uppför sig, det har nog präglat mig mer än jag förstått många gånger.

Det första är att aldrig göra mot någon annan det man själv inte vill bli utsatt för. Den gyllene regeln och ett tips bättre än något. Om jag inte vill bli avstulen saker ska jag inte stjäla heller, och vill jag inte bli slagen ska jag inte heller slå någon annan.

Andra är att inte missunna någon dess lycka för man vet ingenting om dennes sorger. Bakom fasaderna vi bär finns det öden som vi inte har en aning om, där livet kanske varit djävligt jobbigt eller på annat sätt behöver denna person detta underbara som den är med om. Bara att glädjas åt det!

Mamma, stundtals inte riktigt klok på en punkt men söt ändå (kanske just därför? *blinkar*) har ett bra ordspråk som kommer från min gammelmormor: Kärlekens pris är sorgen. Att om man älskar måste man också sörja någon gång, så rätt, så rätt. Det gör sorgen lättare att bära i hjärtat.

Det är viktigt att göra bra saker för andra, det kostar ingenting att göra nåt för någon annan om denna person mår bra av det, du vinner mest på det själv. Idag fick jag se något annat praktiseras av en människa i min närhet, där det hade kostat så litet att göra någon glad men det var viktigare att göra sig själv tillfreds och visa att man var högre stående. Sånt gör mig bara så bedrövad, nedstämd och det känns inte alls bra. Nej, det känns inte alls bra men man lär sig nya saker hela tiden, alla saker är inte trevliga och inte alls roliga. Det är visst så att man hellre för att göra andra glada ska man se till att man själv inte behöver lägga ned tid på andra människor och göra dom glada. Trist!

Att synliggöra funktionshindrade barn och ungdomar

För ett tag sedan bloggade jag om hur Plorp hade blivit utstirrad i en JYSK-butik av en okänd kvinna. Igår var jag på en av dom mest underbara skolavslutningar som tänkas kan, nämligen den som träningsskolan har varje år. Jag och många med mig blir lika tagna varje gång det är avslutning, en upplevelse jag önskar er alla faktiskt för roligare kan man inte ha.
Tänk er en liten kyrka, halvfylld med föräldrar och närstående, assistenter och skolpersonal. I ena bänkraden sitter en handfull funktionshindrade barn med varierande svåra funktionshinder (autister i detta fall) och har hjärtligt roligt. Ja, även autister kan ha roligt. :-)
Här får man vara precis som man är, här sjunger alla, hellre än bra många gånger och alla är lika imponerade trots att det inte är Luciano Pavarotti som tar ton. De spelar trummor, keyboard (hejja A som spelade både keyboard och trumset!!) och det sjungs solo så väggmålningarna krullar sig på väggarna men med en sån oförställd glädje, en sån inlevelse att tårarna svämmar över på en och föräldrar och personal fotograferar i vild förtvivlan för att dokumentera allt som sker.

Skulle det gå i en "vanlig" skola, där det gäller att inte sticka ut, där man ska vara på ett visst sätt för att inte nån ska skratta åt en och göra sig löjlig över hur bra eller dålig man är. Får man sjunga solo på avslutningen om man sjunger hellre än bra i en "vanlig" skola? Jag har aldrig varit med om annat än att det är dom riktigt duktiga som får sjunga, vi andra sitter i bänkarna och försöker hinna med i psalmboken. Nej, här är alla välkomna att göra det dom tycker om, oavsett vad dom kan tänkas prestera så får de göra det av hjärtans lust. Alla barnen uppmärksammas på ett eller annat sätt och det är underbart att se en hel bänkrad med barn och "fröknar" ställa sig upp och hoppa, klappa händer, sjunga med fingrarna, en ren hjärtefröjd.De dansade i kyrkan, rockade loss hand i hand med varsin "fröken" (bara kvinnor där, därför vågar jag skriva fröknar..;-)) till Jailhouse Rock. Helt otroligt skönt! Nu är det sommar!



Den här bilden hittade jag hos Beas Barnslikheter (tack Bea för att du hade den i din blogg!) och jag fastnade för den. Hur synliggör vi barn med funktionshinder? Alla vet vi att dom finns där men syns dom? Finns dom lika mycket som dom barn vars tillvaro är lite mer komplicerad. Jag rekommenderar ett besök på sidan, för den har många fina illustrationer med inriktning på barn med funktionshinder. Inte enbart fysiologiska funktionshinder tack och lov, här är det någon som tänkt till! Härligt! Se denna bilds inzoomningar, om barnen som har olika hjälpmedel, de är inte lätta att se men de finns där och är precis som i vanliga livet, närvarande men inte övertagande av den egna personen. En lisa för oss föräldrar som har barn som inte har autobahn i livet. Länken dit? Den här: Children in the picture.

Killing us softly 3

Tänkvärt och skrämmande, för det ligger så mycket i detta att man får krypningar under skinnet. Gjord av Jean Kilborne som gjort Killing us softly 1, 2 och nu 3. Hur mår vi i vår syn på oss själva speglade av media? Trivs du med din kropp? Ser du ut som en modell? Hur mycket påverkas du av rådande skönhetsideal och kan du känna att du inte räcker till? Vågar du berätta om din oförmåga och tillkortakommande? Jag vågar!

Fäjsbook är en fantastisk företeelse på min ära.

Stup i kvarten får jag meddelanden i min inbox att jag har flirtar på gång i Zoosk (vad det är har jag ingen aning om) och jag ratas (läses på engelska tack! *fnyser indignerat*) efter hur sexig jag är. Himlars öde, dom har ju ingen aning om hur sexig jag är mer än mitt kort och där ser jag ut som om jag nyss varit på väckelsemöte ju! *himlar med ögonen och tar på mig nätstrumporna* Tycker det är ett himla kul fenomen i alla fall. Nu ska jag återgå till röjet, det är myyyyycket röj i denna familj kan jag säga och det gör jag medans jag skäms, jag är ingen duktig husfru.. *rodnar*

Talar som Yoda min treåring gör

Tillvaron är stundtals helt absurd. Pytten, snart tre år, talar som Yoda.
- Ha den jag vill.
- Den jag ha.
- Köpa den mamma jag vill.
- Den jag tycka om.
- Visst mamma, vi behöva den?

Eller alla roliga böjningar:
På affären där han for runt som en virvelvind och till slut tog jag mig ett riktigt snack med pojken i fråga.
- Du! Du ska hålla dig hos mamma, du får inte springa runt och plocka i allting, har du förstått det?
- Jag har redan förståeet det mamma!
Ett kex, flera kexar, ett hus, flera husor, många husor har vi. (Huset är stort och det är många då) Det är så härligt att höra honom leka med språket!
Nu ringde städfirman, det kommerhit två stycken och städar efter lunch, nu måste jag grovröja! Chipp och tjing!

Det skiter sig, det skiter sig...

Okej, maken bortrest tre dagar i den stressigaste veckan det här decenniet, okej, det kan jag leva med. Assistenten ringer sig sjuk idag, kanske kan leva med det också. Städfirman jag tänkte leja för att storstäda huset innan kalaset är fullbokad denna vecka så jag får vackert städa alldeles själv, det kan jag leva med också. Jag kan leva med att jag blir av med min terapitid idag för att jag är ensamstående gräsänka eller nåt sånt och att jag är fet, ful och gammal är nåt jag lever med hela tiden men jag blir alldeles tokig av att allt detta händer samtidigt! Det kan jag inte leva med! Sen har nån snott bilen också, den står inte kvar på stora parkeringen längre.

Ajuste, jag har tagit den därifrån för att parkera den på uppfarten. Kom inte ihåg. I övrigt en rätt regnig dag och ingen tårta eller lakrits i sikte. *deppar ihop eller åker på kiosken och inhandlar lite knark till en sockerabstinent*

Vad är det med tomma förpackningar som gör mina män tokiga?

Jag vill ju inte erkänna detta egentligen men jag måste vara korkad. Ja, på gränsen till helt vettlös å huvudets vägnar för jag förstår verkligen inte tjusningen med tomma förpackningar. Jag har haft son i femton år nu, man sedan tretton år tillbaka och innan dess ett ägandeskap på närmare fem år och alla dessa tre män jag har/har haft, har någon konstig fetisch för tomma förpackningar.
Idag försöker jag vara effektiv, gå igenom badrummet, kasta gamla saker och stöka till lite för i helgen kommer det släktingar på besök och ska sova över, huset kommer att fyllas av vänner och bekanta och det vore trevligt om det inte såg ut som hej-kom-och-hjälp-mig. (Vilket i och för sig är rättvisande men det vill jag förstås inte erkänna.)
Vad hittar jag i makens del av badrummet? Inte mindre än tre tomma förpackningar raklödder, tomma förpackningar till rakblad, en rollon med tre ml svettluktsborttagare i botten osv. I sonens del (som för övrigt har en förkärlek att ställa sina grejor på min hylla *grymtar*) finns tomma rollon:ar, tvättkräm mm. Vad är det med tomma förpackningar? Gör dom ont att kasta? Är det psykiskt påfrestande, behöver de terapi eller ska jag bara sucka och fortsätta ta bort skiten när den svämmar över badrummet? Inte underligt att det ser ut som skit hemma hos oss! *rynkar näsan och ser sur ut*
Innehåller dom någon hemlig ingrediens man hoppas få den sista slurken av eller vad är det med tomma tuber, förpackningar och sprayburkar som får en att vilja hålla fast vid dom ytterligare en stund.

Kan nämna att en hink med lock med för skräp avsedd plats står 60 centimeter bakom handfatet så ren kraftlöshet, snabbt påkommen strax efter tömmandet av en burk raklödder tror jag inte på. :-)

Dom övriga fem tecknen på att man blivit äldre

6. Alla inom tjänstesektorn har blivit så unga! Läkare, brandmän, poliser, lärare mfl. Bara spolingar och unga tjejer hela bunten, inte en kotte i vanlig ålder! Hur ung får man vara när man blir antagen till läkarlinjen, 15?

7. Ens partner börjar se ut som en farbror. Vad man inte inser är att man matchar fint som den tant man börjar vara.

8. Klädsmaken förändras. "Men herregud, kappan är ju bara fem år gammal, klart jag kan ha den ett år till" eller " Ja, men det är en väldigt klassisk färg, beige ja..". Man har samma mode som man hade när man var ung och det ser inte hälften så bra ut som det gjorde då.

9. Man börjar längta efter saker som försvunnit, som X15 och X17, surisar som verkligen var sura, Starlet som Starlet var när Starlet var Starlet, se gamla filmer och program som var populära när man själv var 17 år. Med suktande blick sitter man och ser på glassarna från GB:s nostalgilista och man inser att Boccia är ute ur rullarna sedan länge. Alltför länge.

10. Ens barn börjar fundera på vad dom ska göra när dom blir stora, på riktigt alltså. Det är inte längre brandman och militär utan forskare, resa en stund eller göra annat som man själv hade som drömmar. Inte ens drömmarna är ens egna längre.

Saker man bara måste göra!

Ibland kommer det för mig idéer om att jag bara måste göra saker. De pockar och pockar på mig och inte förrän jag gjort dom blir jag av med idéerna. Ofta rör det andra människor, det finns saker jag vill säga dom och innan dom blir sagda får jag inte ro.
Ett exempel är tandsköterskan som ringde oss ang. Plorp tidigare i vår. Hon hade en sådan fantastisk röst och jag ville hon skulle veta det. Kanske alla som hon pratar med säger till henne detta, tänkte jag, men jag ville ändå absolut säga det.
Hon blev otroligt glad, det hade hon aldrig hört förut. Det hördes på rösten hur glad hon blev och det kostade så litet.
Ibland är det att det är nån liten pensionär jag känner att jag bara måste prata med (ja, ni hör ju hur tokig jag är egentligen, sånt här kanske man inte ska erkänna eller? *blinkar*) eller något annat.
Vissa gånger är det en liten sak jag ser som jag måste ge bort, eller nåt kort jag måste skicka till någon, eller en bok eller liknande som jag måste ge bort eller låna ut.
Sist i raden av såna tokigheter är att jag läste en blogg som hade samma namn som några perenner jag drog upp förra året. Jag mailade henne och sa som det var, att jag ville skicka några sådana plantor åt henne om hon ville ha dom. Hon har inte hört av sig ännu. *skrattar* Hon undrar nog vilken tokstolle jag är men då får det vara så, tanken var i alla fall snällt tänkt. OM du läser detta ska du veta att min tanke var genuin! Kände för att ge dig dom helt enkelt, inget mer och inget mindre. *ler stort*

Gör något ovanligt gott nästa vecka, nåt litet bara men nåt extra som kanske inte är så vanligt för dig men som gör andra gott, kanske vi kan ändra saker och ting på vår jord!

Allvarligt! Vad är hypen egentligen med fotbollen?

Tror någon på fullaste allvar att vi kan göra någonting märkbart i fotbolls-EM? Allvarligt? I media verkar det som om vi minst är på väg ut i tredje världskriget för mer uppmärksamhet kunde ingenting få, mer uppmärksamhet för ingenting vettigt kan man tycka ärligt talat. Nej, fotboll är ungefär lika roligt som velodromcykling, och det är verkligen inte roligt alls! Lägg ned skiten eller sparka bolleländet i mål nån gång så det blir nåt att se framemot istället.

Mina tio tecken på att man blivit äldre

1. Från att ha jagat småbarn på fester och sammankomster, jagar man nu sin dementa förälder, det enda som skiljer dessa åt är storleken på deras fötter och kläder, i övrigt är allt sig lika!

2. Man kliar sig på skinkorna och plötsligt hejdar man sig. Vem utav dessa valkar är den ursprungliga skinkan egentligen? Man lyckas inte hitta nåt svar.

3. Ett utökat intresse för pincetter, det finns alltid hårstrån som emigrerat från vissa breddgrader för att bosätta sig lite längre norrut. Inte bra och framförallt, inte snyggt.

4. Ibland kommer man på sig med att tänka orden: Det var bättre förr. Det var det inte, det var bara annorlunda men man är för lat och bekväm för att idas lära sig det nya. Det är bättre att leva i ovisshet än gå omkring och bevisa att man är obildbar.

5. Till sin bestörtning tycker man Björn Gustafsson är skitsöt och pluttig tills man inser att man kunde vara hans mamma! Nästan, om man börjat tidigt vill säga. Gumsjuk var ordet!

Nu kommer Plorp, be back soon!

Sju tänder!

Plorp blev av med sju tänder igår under en operation i munnen. Sju stycken! Han fyller nio om några veckor och har nu idag endast två mjölktänder kvar i munnen, inte illa va? :)
Han sövs ungefär en gång om år för att göra vissa undersökningar då det inte är fullständigt enkelt att hålla honom stilla (känns som övergrepp att våldhålla en nioåring som är utvecklingsstörd faktiskt) och att han inte är särskilt samarbetsvillig när det gäller att hålla i hans händer, hans fötter eller ta i hans huvud överhuvudtaget, därför söver man honom istället. Vid förra tandundersökningen upptäckte man att han hade två tandanlag för mycket i överkäken, dvs framtänder. Ingen av dessa kunde komma ned för dom stod och stångades mot varandra. Dom opererades bort igår, sedan ett par hörntänder (draculatänderna ni vet) och sedan togs tre halv och hellösa tänder bort, sammanlagt sju stycken.

Himla fascinerande att de extratänder han hade såg ut som kindtänder (molarer), tjocka, stabbiga bitar med kuspar, helt otroligt att dom rymts i denna lilla mun tillsammans med mjölktänderna och de nya framtänderna. Nu är han en tandlös kille, söt men tandlös. ;) Han är dock vid gott mod!
Vi förvarnade personalen med att han brukar vakna snabbt ur narkosen, och knappt hinna in på uppvaket från op-salen innan han är på väg upp från sängen, i varierande tillstånd av sömndruckenhet. Narkossystern sa att dom gett honom extra av sömnmedel så han skulle sova bort en del av gasen ur systemet. Sju minuter ungefär efter att han kommit in på uppvak, gör han sina första försök att komma upp ur sängen, vindögd, ögonen som små springor, men upp skulle han.
Till slut lyckades han sätta sig upp bara för att trilla ned åt sidan åt andra hållet, han drog upp armen och sträckte sig efter sina skor som stod i fotändan av sängen:
- Nu vill jag hem, tyckte han.
Han är för söt min himlarns lilla Plorp!
När han äntligen kom sig upp, fick sitta i sin vagn och få på sig skorna var han groggy men nöjd! Mycket nöjd!

Vi är väldigt stolta över Plorp. Jämt har vi fått hålla fast honom för att ge narkosmasken men igår tog han självmant och luktade i den, narkosläkaren höll ett fast grepp kring nacken och sedan gick det bra. Han var inte rädd eller ilsken, vilken framgång!
Ytterligare framgång var när sköterskan på uppvak skulle ta av droppslangen från foten som han irriterade sig på. Vi började varna för att han bits när han är irriterad men döm om vår förvåning när han självmant lägger upp foten i hennes knä, han förstod att hon ville hjälpa honom. Det är nästan så att mammahjärtat gråter!

I övrigt, ett nytt rör i ett öra, Terracortrilsalva i det högra och nässond, de kunde därför inte opa körteln bakom näsan, det var för farligt. Nåja, det blir väl senare det då.
Tysabribehandlingen gick finfint den med, nästa gång är den 26/6 och då ska det tas antikroppsprover och i augusti är det dags för nästa magnetröntgen. Nu ska här byggas altan. Nåja, vad jag hoppas är halvklädda karlar ska bygga altan medans jag sitter i en solstol och tittar på med barnen springandes kring benen. ;) Ha det!

Vi firar tioårig bröllopsdag nästa år!

Vi gifte oss 1999, en januaridag som bjöd på snöstorm och drivis, kanske ett omen för hur stormigt det skulle bli för oss men vi har i alla fall snart varit gifta i tio år, tennbröllop. P ringde hem idag och sa att han nog funderade på en resa till Paris igen. Vi var där -07 i januari för första gången för båda två av oss, och vi blev fullkomligt bedårade i staden. Bara jag och kärleken på detta lilla charmiga hotell i Quartiers Latin, Rue Monge, strax nedanför Rue Moffetard. Dit vill jag igen, det vet maken och nu lutar det åt en bröllopsresa dit nästa årsskifte. Jag vill bara pussa upp karln! Så här ser hotellet ut, Hotel Saint Christophe..



Ligger här i Paris:

Det här är det rum vi hade, hur mysigt som helst, gammaldags och pittoreskt. Som det ska vara när Ullet är någonstans. :-) Då gäller det att spara utav tusan så man har något att shoppa med. Blir bra att ha en sån resa att se framemot under ett par månader framåt, kanske man tar det som en bra grej att peppas av för en viktnedgång? ;)