Plorp blev av med sju tänder igår under en operation i munnen. Sju stycken! Han fyller nio om några veckor och har nu idag endast två mjölktänder kvar i munnen, inte illa va? :)
Han sövs ungefär en gång om år för att göra vissa undersökningar då det inte är fullständigt enkelt att hålla honom stilla (känns som övergrepp att våldhålla en nioåring som är utvecklingsstörd faktiskt) och att han inte är särskilt samarbetsvillig när det gäller att hålla i hans händer, hans fötter eller ta i hans huvud överhuvudtaget, därför söver man honom istället. Vid förra tandundersökningen upptäckte man att han hade två tandanlag för mycket i överkäken, dvs framtänder. Ingen av dessa kunde komma ned för dom stod och stångades mot varandra. Dom opererades bort igår, sedan ett par hörntänder (draculatänderna ni vet) och sedan togs tre halv och hellösa tänder bort, sammanlagt sju stycken.
Himla fascinerande att de extratänder han hade såg ut som kindtänder (molarer), tjocka, stabbiga bitar med kuspar, helt otroligt att dom rymts i denna lilla mun tillsammans med mjölktänderna och de nya framtänderna. Nu är han en tandlös kille, söt men tandlös. ;) Han är dock vid gott mod!
Vi förvarnade personalen med att han brukar vakna snabbt ur narkosen, och knappt hinna in på uppvaket från op-salen innan han är på väg upp från sängen, i varierande tillstånd av sömndruckenhet. Narkossystern sa att dom gett honom extra av sömnmedel så han skulle sova bort en del av gasen ur systemet. Sju minuter ungefär efter att han kommit in på uppvak, gör han sina första försök att komma upp ur sängen, vindögd, ögonen som små springor, men upp skulle han.
Till slut lyckades han sätta sig upp bara för att trilla ned åt sidan åt andra hållet, han drog upp armen och sträckte sig efter sina skor som stod i fotändan av sängen:
- Nu vill jag hem, tyckte han.
Han är för söt min himlarns lilla Plorp!
När han äntligen kom sig upp, fick sitta i sin vagn och få på sig skorna var han groggy men nöjd! Mycket nöjd!
Vi är väldigt stolta över Plorp. Jämt har vi fått hålla fast honom för att ge narkosmasken men igår tog han självmant och luktade i den, narkosläkaren höll ett fast grepp kring nacken och sedan gick det bra. Han var inte rädd eller ilsken, vilken framgång!
Ytterligare framgång var när sköterskan på uppvak skulle ta av droppslangen från foten som han irriterade sig på. Vi började varna för att han bits när han är irriterad men döm om vår förvåning när han självmant lägger upp foten i hennes knä, han förstod att hon ville hjälpa honom. Det är nästan så att mammahjärtat gråter!
I övrigt, ett nytt rör i ett öra, Terracortrilsalva i det högra och nässond, de kunde därför inte opa körteln bakom näsan, det var för farligt. Nåja, det blir väl senare det då.
Tysabribehandlingen gick finfint den med, nästa gång är den 26/6 och då ska det tas antikroppsprover och i augusti är det dags för nästa magnetröntgen. Nu ska här byggas altan. Nåja, vad jag hoppas är halvklädda karlar ska bygga altan medans jag sitter i en solstol och tittar på med barnen springandes kring benen. ;) Ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar