Nu ska ni få höra en liten saga, som kan vara sann eller bara fiction. (Av omtanke till inblandade parter i sagan måste jag hålla den strikt konfidentiell)
Det var en gång en man, vi kan kalla honom Lelle-Pelle. Han var en stor och stark man i sina bästa år, bred som en ladgårdsvägg över axlarna och stilig som få. Denna otroliga man var gift med en lika otrolig kvinna, vacker *host* som en dag, intelligent, snygg, smal, trevlig, vacker (hade jag skrivit det?), speciell, lång, rödhårig och oåtkomligt sval och vacker. De hade två vackra pojkar och hon hade sedan tidigare en vacker pojke när de blev tillsammans. (All likhet med nu levande personer är enbart tillfälligheter, sagt med ett brett leende)
En solig dag utanför deras hus hopade sig tunga regnmoln över deras huvuden. Mannen skulle skynda sig in med det som låg på gräsmattan och tog långa kliv mot trappan. Nedanför trappan stod en stor burk med oljegrund som den hulda makan ställt dit när hon skulle grunda trappräcket men grundfärgen visade sig ha skurit sig och vara oanvändbar.
Den stilige mannen som var barfota tänkte sig här ha funnit den ultimata, perfekta genvägen för att slippa de hååååårda, elaaaaka, heeeeemska stenarna mot hans mjuka babyfötter (sagt med en diabolisk glimt i ögonen) och satte foten på burklocket när det lilla burklocket gav vika.
Oooops!*med ljus falsettröst*
Den stilige mannen stod helt plötsligt med vit oljegrund upp till knäet på ena benet och med ett förvånat uttryck i sitt ansikte.
Bron såg inte längre ut som den gjort förut och mannens shorts var inte längre det dom varit förut, han fick långt om länge tvaga sig med lacknafta på de perfekta och vackra benen. Den väna och timida makan log ett vänt leende och såg förstående ut intill idioti medan hon bröt ihop inombords och blev en våt fläck på fläcken. :-D
Ett kraftigt slagregn en halvtimme efteråt spraylackade kvinnans rabatt med beigefärgad oljegrund, den impregnerade trappen fläckig av färg. Detta fick kvinnans smilband att lyfta sig ytterligare ett snäpp medan den stilige mannens manliga anlete antog en något ansträngd min och en rödare färg än vanligt.
Slutet gott, allting gott så att säga..
Men ni vet, det är helt och hållet en saga.....*blinkar hemlighetsfullt och pillemariskt mot er*
4 kommentarer:
*garvar* Tänk vilka historier man kan fantisera ihop egentligen... :D
Kram!
Ja det kan man ju inte kalla för tur! ;-)
Känns lite som dejavu - men det brukar vara jag som trampar i klaveret. Har liksom talang för det.
Kram Maud
*asg*...tack för dagens första skratt :O)
Hahaha. Vad tyyypiskt!
Och ett helt nytt sätt att få en enhetligt färgkodad rabatt :D:D:D
Skicka en kommentar