Fylla dagarna med liv

Att lägga liv i sin dag är så viktigt. Vissa saker är bara tvungna men andra kan få stryka på foten trots att man känner att man borde göra dom eller måste göra dom. Vad skulle vi vara om det här var vår sista sommar? Vår sista höst? Vad skulle vara viktigt för oss att göra då? Syster Yster som reste till London för en tid sedan lånade mig en bok skriven av Jenny Downham och som heter Before I Die. (Nu vill jag höra ack och ooooh:n för jag har läst den på engelska dessutom!*blinkar åt er*)
Den handlar om en sextonårig tjej, Tessa Scott, i London som har akut leukemi och den är obotbar. Hon är införstådd med att hon kommer att dö snart och därför gör hon en lista på saker hon absolut måste göra innan hon dör. En av sakerna är att ha sex (jag menar, man är väl sexton år eller? :-D) och prova droger.
Alla hennes sinnesupplevelser blir mycket tydliga, boken skildrar även de sista andetagen (sa jag att ni inte skulle gråta om ni läste den skulle jag ljuga ordentligt!) och vad som händer i henne när hon släpper livet ifrån sig och dom hon älskar och vad som händer simultant omkring henne när hon gör det. En mycket stark bok, mycket! Rekommenderas och vad den kan tänkas heta på svenska har jag ingen aning om men Jenny Downham; Before I Die alltså!

Själv har jag verkligen fyllt denna dagen med liv, när vi dör är vi ändå bara minnen, och jag har fått minnen för livet idag. Plorp och jag skjutsade iväg Storebroren med två tjejer till staden för lite biobesök (verkar urkul att se en film om en alkoholiserad superhjälte, Hancock *not* :-D) och på vägen hem ville Plorp absolut sitta bredvid mig i framsätet och han är ju tillräckligt lång så varför inte?
Jag tog och smekte hans underarm försiktigt och lade sedan händerna på ratten igen. Han tog min höger arm (automatlåda, I praise to God!) och tog min hand. Flätade in sina små, mjuka händer i min högra hand. Den glatta, varma huden från hans handflata i min handflata, mina fingrar som kom upp mellan hans smala, bruna fingrar och där jag kunde med fingertopparna smeka hans fjuniga handrygg. Pyttiga små vita hårstrån som avspeglade sig mot det pepparkaksbruna skinnet, i bakgrunden spelar det musik från radion och han sjunker in i sig själv och stirrar frånvänt upp under ögonlocken, typiskt autistiskt men med ett belåtet flin på läpparna. Han håller länge handen i min hand, små gurglande ljud stiger upp från strupen och han sparkar med sina ben mot sätet. Känslan av hans hand, hur det pulserar mot min handflata och solen som skiner in med sin eftermiddagsstyrka genom bilfönstret, den gröna skogen som åker förbi oss och vägen som ligger varm och svart framför mig, bara vi två och jag kommer nog aldrig att bli så älskad som av honom.
Att hålla hans hand, det som han bara gör ibland och annars avskyr, se honom kika förnöjt på våra sammanflätade händer, ger mig ett minne jag aldrig kan glömma. Jag önskar ni fått uppleva den känslan, samhörigheten och kärleken som rann ifrån honom, förtröstan och tillit utan några gränser. Jag fyllde verkligen hela denna dagen med liv idag och det tackar jag Plorp för.