Konsten att vara vanlig utan att vara det..

Min mamma är en älsklig individ. En vacker kvinna född i slutet av fyrtiotalet, närapå exakt tjugo år äldre än mig och hon tycker sig vara mycket vanlig och slätstruken.
Nästan hela min uppväxt har jag nog hållit med henne men som vuxen inser jag att hon är allt annat än slätstruken och vanlig. Hon skulle nog vilja vara det men hon är väldigt personlig och speciell.
Hon och min styvfar läste min blogg för ett tag sedan och efteråt ringde hon mig och sade:
- Så synd Ullet att du är fyrtio år och inte tjugo längre. Tänk vad du hade kunnat göra om du varit tjugo!
Hade jag inte åldersnojja före så fick jag det nog nu.

Hon har alltid tutat i oss barn alla människors lika värde till absurditeternas gräns där vi upprepar alla bra uttryck hon gett oss och glömmer bort våra egna önskningar för vissa saker bara göööör man inte.
Men hon har ju naturligtvis rätt, tyvärr..
Aldrig några knepiga epitet på avvikande människor men gärna kommer det en liten norrländsk groda hoppande ur hennes mun lite nu och då, som när hon önskade sig hemhjälp i form av en... nej, det kan jag bara inte berätta högt men roligt var det!
Hon menar väl och är norrländsk, det innebär att det kan bli lite hur som helst med saker och ting, men vanlig, det är hon absolut inte!
En kvinna vars högsta önskan en jul är ett kilo jordnötter och bakpenslar, hon är inte vanlig, bisarr kan hända och excentrisk, men vanlig? Tror inte det, som Pytten skulle ha sagt.