Hon där, den där lilla saken med knutna nävar är jag. Undertecknad, yours truly also known as Ullet. Visst kan man tycka att i fyrtioårsåldern borde man ha stora delar av sin historia klar för sig, en stabil grund i nuet och en fortsatt fascination för framtiden, men det är inte alltid lika glasklart eller enkelt.Ibland lär man hela livet helt enkelt och det finns ingenting jag finner så utmanande eller så uppfriskande som att ha fel, att få göra om världsbilden inuti mig och sedan få gå vidare, utvecklas i sinnet och bara inse saker som gör bra saker med mig. (Tycker undertecknad då)
I helgen som var hade jag ett sådan hallelujah-moment. Vi var ett antal tjejer från låg och högstadiet som träffades mer eller mindre spontant i vår hemstad för att äta gott, dricka gott och bara prata. Allt började vid halv fem-tiden och vid tolv insåg vi att utestället vi skulle på stängde kl två så det var till att skynda sig ut (eller om klockan var elva, jag vet inte så noga!) men det var väldigt upplysande.
Jag insåg att min sanning om min barndom och hur det såg ut var väldigt präglad av just mina svagheter, mina trasigheter och då och länge nog i livet, trodde jag att jag var ensam om att vara trasig men det var inte så. I hjärnan har jag kunnat tänka tanken:
- Alla har nog av sin dag
Men att praktisera det? Njae, det är det väl sämre om, man är fullt upptagen med sitt och de sina för att kunna ta in sådant. Men i helgen lärde jag mig massor om mig själv, om de jag växte upp med och jag känner enorm tacksamhet för det. Att få ett perspektiv, en annan sanning som när den rörs ihop med min sanning blir något helt annat och det känns skönt. Väldigt skönt!
Jag insåg andra människors litenhet i världen och att jag var inte ensam som varit liten, att vi alla bar på mycket inom oss och det var fint att kunna få ta del av det. Inte så att vi bara talade elände för det gjorde vi absolut inte, vi hade fnisskul och det var läge för Tena-inkontinensskydd att komma dit och göra reklamfilm, men det var den allvarliga stunden som etsade sig fast inuti mig. Förmodligen för evigt. Jag tycker om nya erfarenheter, jag tror och är övertygad om att de berikar, att de gör mig (alla) till bättre människor om vi vårdar och tar våra erfarenheter på allvar, sköter om dem men inte låter sorgen bygga bo i våra sinnen helt enkelt. Utan vi låter oss så sakteliga förändras och gå vidare i livet, mer hela än tidigare. Den ensamhet och det utanförskap jag upplevt var inte längre ensamt. Inte alls. Jag känner mig mer samman i denna värld och i den sanning som jag upptäckte än jag gjort någonsin och det känner jag överväldigande tacksamhet inför.
Nu hoppas jag att vi kan dra ihop de här tjejerna och gärna några till inom en inte alltför avlägsen framtid, göra en ny pratarkväll och bara umgås för det var vansinnigt roligt!
3 kommentarer:
Underbart och klockrent skrivet..Håller med fullständigt i allt du tänker och skriver,men jag får inte ner sådant på pränt! Tack för att du är du Ulrika och för att inte nämna ditt*alias* porr Ullet :) Högläsning,skratt,tid till eftertanke och att upptäcka att man inte upplever det på samma sätt fasten det handlar om samma sak! Finurligt detdär...Kramar i mängd och hoppas få träffa dig snart :) / Madde
Fint skrivet. Att träffa folk som ger en något att tänka på är en gåva.
Man behöver bolla sig själv mot sin omgivnings plank lite då och då. Fotfäste är viktigt för att kunna klättra vidare. Synd bara att man så ofta prompt ska klara och hantera allt själv. Man är lite korkad, lite till kvinns. :o) Ytterligare något man lärt sig på vägen, och det är skönt med att just ha fyllt 40, här med. Ja, inte insikten om att man är fläckvis korkad, kanske, men att det finns så många olika perspektiv på allt, att ingen äger sanningen och att man faktiskt kan göra mycket för varandra för att underlätta livet, och det behöver inte vara särskilt mycket heller för att det ska få stor effekt. Ungefär så.
Skicka en kommentar