Måste få visa lite bilder vår ass tagit på

Prins Plorp av Vällingby. Prins Plorp är en mycket unik liten kille, han har Tietz Waardenburgen syndrom type IIA. Jätteunik och jättefin! Världens gladaste kille, en kille med allt och lite därtill inuti och med kramar och pussar som kan välta lastbilar, skratt som kan få den suraste tonåring att smälta till vatten och få pms-tokiga tanter att bli väna feér som strösslar rosa hallonregn över oss alla. Sådan är han...


Killarna i lekparken, min mellanpojke och min lillpojke. Killar som är mina hjärtan, mitt liv och allt jag någonsin önskat och drömt om. Det är dessa.
Man kan se livet på olika vis, välja själv huruvida det är roligt eller om det är rätt trist. Man kan välja om en blåsig dag är jobbig och hemsk eller bara ett sätt att få se grenarna smeka en i ansiktet och ge känselupplevelser utöver det vanliga. Vi väljer.

Visst kan man tänka på vad livet är. Är livet en enda spurt mot slutet i ett hastigt tempo, eller är det en promenad i parken med fåglarna som kvittrar, med gräset under fötterna? Är det en solig vinterdag som knastrar under skorna eller är det bara hemskt, kallt och bara en väntan på våren?
Prins Plorp väntar inte. Prins Plorp han är. Han är här och nu, i morgon finns inte och tänk vilken ynnest att få leva så. Att få känna att det enda som gäller är det som finns rakt framför sig, att det mesta är rätt roligt, vackert och underbart. Kramas, pussas, studsa studsmatta, se film och äta. Skratta när andra skrattar och få tokryck när mamma städar och ligga på golvet för att fnissa tills man tappar andan, är sådant hemskt? Är det sånt vi kallar för ett icke-värdigt liv? Jag tycker tvärtom, det är sådant jag kallar värdigt liv. Att leva nu och leva fullt ut, hela hela tiden!