Förvirringskassan

Skulle försöka ordna ett ärende via nätet till Förnedringskassan idag. Men tji fick jag! Det gick bara inte så jag ringde kundtjänst. I kundtjänst får man flera olika alternativ och då ska det knappas. Jag knappade för glatta livet och hamnade fel, hamnade bland bostadsbidragen, hur jag nu kunde komma dit när det var sjukpenning jag skulle till. Jag hamnade i alla fall till slut i en telefonkö med 97 personer före mig. 97!
En trygg manlig röst sa åt mig med jämna mellanrum:
" Du är nu nummer 88 i kön"
Ett uttalande som intressant nog följdes av:
" Vi är 25 medarbetare som arbetar för din skull"
Eller något liknande.

Så många som arbetar bara för min skull och det tar så här lång tid? Om jag inte ens fått samtala med en levande själ till att börja med utan bara knappa siffror och de arbetar för _min_ skull, hur skulle det då se ut om de arbetade för någon annans skull? Kära nån! Det hade blivit kaos! Hur många i kundtjänst hade det behövts då? Ett par tusen? Hur många arbetare behövs det för att göra en sjukanmälan? 25? Vad gjorde de andra 24 när en person tog själva anmälan? Höll någon i telefonsladden? Hämtade kaffe? Sopade golvet, lyfte papper, torkade en smula från mungipan, vad exakt höll de på med de andra 24 som arbetade för min skull? Här blir man minst sagt lite nyfiken!

Jag är glad att jag är bara dryga fyrtio och inte åttio för då hade jag inte klarat av systemet, för om det är krångligt idag, hur ska det bli när jag blir verkligt gaggig?

Skellefteå Kommun har en liknande verksamhet. En looooovprisad kundtjänst som åtminstone får mig att vilja tugga taggtråd varje gång jag tvingas ringa till den. Först kommer tre eller om det är fyra val. Sedan kopplas du för att stå i telefonkö! När du stått i telefonkö hamnar du hos en telefonist. Denna telefonist måste då veta om du som ringer är en privatperson eller om du är anställd hos kommunen. Jag är både ock eftersom jag är personlig assistent till min son men också mamma till samma kille.
Då ska du dra ditt ärende för denna person som inte är ett dugg insatt i ärendet och sedan kommer det:
- Vänta jag ska koppla dig till någon av mina kollegor!
Japp, tillbaks till ruta ett och en ny telefonkö. Dra samma lituania (ofta behöver jag nå både skolenheten och en som rör social omsorg i o m LSS) och då säger personen i telefonen:
- Jag skriver till denna/denne att du sökt henne/honom, så hör de av sig inom tre dagar!

Det är tur att vi har fyra mil in till stan. Hade det varit närmre hade jag hungerstrejkat i kommunlobbyn! Ibland måste jag ha tag på en människa a s a p! NU! Inte om tre dar. Inte om tre timmar, utan NU.
Det kan vara att få vikarie för assistenten, att det hänt något på boendet eller liknande, det kan vara akut men icket sa Nicke, det ska gå den gängse vägen. Jag brinner upp helt enkelt. Japp och jajamensan, brinner! Brukar säga åt denna telefonist att jag inte tänkt dra min lituania för henne eller honom, utan ska prata med vederbörande direkt! NU! Eller någon likvärdig person. Jag bryr mig inte om ifall det går eller inte, jag ringer många vårdsamtal i veckan, man orkar bara inte hålla på alltför länge eller för mycket.
Så nu säger jag som det är till telefonisten:
- Jag vet att det inte är ditt fel, men den här kundtjänstidén är det säm sta Skellefteå Kommun någonsin kommit på!
Kanske det når fram till högre vederbörande, om inte annat känns det i alla fall bra att ha fått sagt mitt hjärtas mening!

Tant Gammal ryser!

Tant gick med barn till dagis idag. Tant har tidigare insett att Tant är gammal men när hösten lägrar sig och vintern snart kommen är, då inser Tant att Gammal är Äldst. Först stiger man upp tidigare än någonting annat här i kvarteret, inser att ens hus är rätt trevligt i morgonljus. Men det är lite kyligt om benen så man tar raskt på sig kläder och klär barnet lika raskt, för inte ska man frysa om morgonen. Frukosten är viktig, alla ska ha sig i magen innan de beger sig av, Tant har varit med förr.
Kikar ut genom fönstret och ser att idag minsann är det inte minusgrader ute, alltid något, men för att vara på den säkra sidan ska pannband på, fingervantar, tjockare kappa och se till att barnet har toppeluva för hemska öde om man är utan. På vägen till dagis ser Tant Fjortisen. Fjortisar är ett slags odefinierbart tillstånd alla hamnar i någon gång i livet, vissa efter fyrtio men de flesta innan sjutton! Fjortisarna kommer i skockar ofta, vandrandes på väg mot skolorna, uppsminkade och med något för små kläder.

Tant inser att Tant är glad att Tant är Tant. För dessa små vackra varelser är ju inte påklädda! De cyklar runt i swettiskläder med uppkavlade ärmar, byxorna långt ned på rumpan och stringtrosorna framme. De går insprutade i sina byxor (för hur skulle de annars ha fått på sig dem annat än att ha sprutat in sig i dem?) och jag bara känner hur nylontrosorna skär in i kalasmusen som förmodligen är både rakad och vaxad enligt konstens alla regler och hur urinvägsinfektionerna sitter på tightskanten och gnuggar sina elaka händer och säger: Action!
Jag prisar min för tillfället hårbeklädda muff, för höga härliga, varma inte minst bomullstrosor och min kappa som går över stjärten!
Jag ser framför mig nariga händer där de huttrande blåser in varmluft i ena handen medan andra handen håller i styret alldeles rödfnasiga. Öronen är knallröda och i mitt huvud skrattar öroninflammationerna rått och flyger in och orsakar både det ena och det andra! Mitt modershjärta vill stanna av dem, stryka dem över håret och säga:
- Men lilla vän, du måste ju klä dig!

Jag förtränger automatiskt den kallaste vintermorgonen jag någonsin upplevt när jag gick i åttan, när minusgraderna visade på -47,3° och jag hade några kilometer till skolan. Hur jag hade täckbyxor till det var några hundra meter kvar, att jag gick ned i källaren i ett närbeläget hus för att ta av mig dem så ingen såg att jag hade täckbyxor och sedan tog på mig joggingskorna för att vara tuff, det har jag förträngt och stängt in i huvudets allra mörkaste hörn när jag ser sjukdomar, ledproblem och kalla stjärtar framför mig under mina höstliga morgonpromenader.
Jag förtränger också nylonstrumpor och minus 28°, dans på MB och promenader hem i kylan. Sådant ids jag inte minnas när jag kan gå hem, varm om händer, varm om fötterna och inte minst, varm om stjärten!
Hellre en varm Tant i rumpan än en kall Fjortis i graven liksom..