Gördeltrosor och päronarslen!

(Bilden lånad från: http://www.sfq.se massor med snyggt att titta på där minsann! Det är inte gördeltrosan på bilden som är med i brevet!)

När man gått ned en hel del i vikt och innan huden och hänget hänger med så att säga, kan det behövas en del attiraljer för att bibehålla värdigheten när man går utanför sin dörr. Har man tunnare sommarklänning kan man med fördel inköpa en gördeltrosa. Skön även för den som inga magmuskler har, eller har som jag, alla magmusklerna hängandes utanpå magen i en skön degig klump!
Undertecknad, yours truly, har gördeltrosor i sin garderob. Det är ungefär lika skämmigt att erkänna gördeltrosa som att erkänna att man äter snor, smygkikar på grannens tonårsdotter eller inte dricker kaffe som alla andra vuxna människor. (En av dessa skämmigheter ägnar jag mig åt och kan jag då berätta att det finns inga tonårsdöttrar här och jag äter inte snor!)

I morse skulle jag ha en sådan fin liten nätt sommarklänning och eftersom jag skulle till La Stada och inte ville skrämma små barn, få tanter att spontant utbrista i benbrott, tonårskillar i målbrott och farbröder tappa sina kryckor, valde jag att plocka en gördeltrosa ur garderoben. Men det var fasligt att det har blivit sådan konstig passform på trosorna nu för tiden? Ska det vara så svårt att sy en trosa som passar?

Baktill rann rumpan ut som två mjuka päron, det skar in i röven och på framsidan drog det åt som tusan mitt på magen, och delade den som två stjärthalvor. Drog och drog i eländet och kunde för mitt liv inte förstå hur trosorna fungerade den här gången, jag har haft dem förr och då har det inte varit några som helst problem! Stryker mig klänning och går förbi spegeln och ser! Mittsömmen som delar skinkorna åt är framåt, vänder mig baklänges och ser att jag har den plattaste röv någonsin skådats och i den höga sidoskärningen har de mjuka skinkorna runnit ut.

Idag ansöker jag om LSS, lagen om stöd och service till funktionshindrade, jag kan inte ens klä mig själv ordentligt längre. So long cykelstång, nu byter jag trosor och åker till Stada för att fixa middagsmat till en ordentligt paella. Svärfars har bröllopsdag och hela klanen samlas för att fira det!

Om Jesus varit i politiken.

(m) hade kritiserat honom för att han begärde att man skall ge allt man har till de fattiga, inte bara en rimlig andel.

(fp) hade kritiserat honom för taklet om att man skulle låta barnen komma till honom men han hade ju inte ens lärarutbildning!?

(c) hade kritiserat honom för att han inte uttalade sig om jordbrukspolitiken

(kd) hade kritiserat honom för att han förvandlade vatten till vin

(mp) hade kritiserat honom för liknelsen om fåglarna som inte tänkte på morgondagen och uppmaningen till människorna att göra som de gör.

(s) hade kritiserat honom för att han talade om att människorna skulle få sin lön i himmelen och inte på jorden

(v) hade kritiserat honom för liknelsen med tjänarna som förvaltade sin herres pund, där han framhöll den som det bästa exemplet som hade fått sin herres egendom att växa mest.

(sd) hade kritiserat honom för att han kom från mellanöstern

Dessutom kan man ju lägga till att (nd) inte hade velat ha med honom att göra eftersom han var jude....

(F!) hade förstås kritiserat honom för att han var man

Dessutom har han ju ingen som helst mediaträning och med det där skägget blir han inte bra i TV heller. Nej, han vore totalt chanslös...

(Citerat efter en god vän inne på föräldraforumet Aff, Christopher, du är en pärla!)

Lära känna sig själv...

Hon där, den där lilla saken med knutna nävar är jag. Undertecknad, yours truly also known as Ullet. Visst kan man tycka att i fyrtioårsåldern borde man ha stora delar av sin historia klar för sig, en stabil grund i nuet och en fortsatt fascination för framtiden, men det är inte alltid lika glasklart eller enkelt.
Ibland lär man hela livet helt enkelt och det finns ingenting jag finner så utmanande eller så uppfriskande som att ha fel, att få göra om världsbilden inuti mig och sedan få gå vidare, utvecklas i sinnet och bara inse saker som gör bra saker med mig. (Tycker undertecknad då)

I helgen som var hade jag ett sådan hallelujah-moment. Vi var ett antal tjejer från låg och högstadiet som träffades mer eller mindre spontant i vår hemstad för att äta gott, dricka gott och bara prata. Allt började vid halv fem-tiden och vid tolv insåg vi att utestället vi skulle på stängde kl två så det var till att skynda sig ut (eller om klockan var elva, jag vet inte så noga!) men det var väldigt upplysande.
Jag insåg att min sanning om min barndom och hur det såg ut var väldigt präglad av just mina svagheter, mina trasigheter och då och länge nog i livet, trodde jag att jag var ensam om att vara trasig men det var inte så. I hjärnan har jag kunnat tänka tanken:
- Alla har nog av sin dag
Men att praktisera det? Njae, det är det väl sämre om, man är fullt upptagen med sitt och de sina för att kunna ta in sådant. Men i helgen lärde jag mig massor om mig själv, om de jag växte upp med och jag känner enorm tacksamhet för det. Att få ett perspektiv, en annan sanning som när den rörs ihop med min sanning blir något helt annat och det känns skönt. Väldigt skönt!

Jag insåg andra människors litenhet i världen och att jag var inte ensam som varit liten, att vi alla bar på mycket inom oss och det var fint att kunna få ta del av det. Inte så att vi bara talade elände för det gjorde vi absolut inte, vi hade fnisskul och det var läge för Tena-inkontinensskydd att komma dit och göra reklamfilm, men det var den allvarliga stunden som etsade sig fast inuti mig. Förmodligen för evigt. Jag tycker om nya erfarenheter, jag tror och är övertygad om att de berikar, att de gör mig (alla) till bättre människor om vi vårdar och tar våra erfarenheter på allvar, sköter om dem men inte låter sorgen bygga bo i våra sinnen helt enkelt. Utan vi låter oss så sakteliga förändras och gå vidare i livet, mer hela än tidigare. Den ensamhet och det utanförskap jag upplevt var inte längre ensamt. Inte alls. Jag känner mig mer samman i denna värld och i den sanning som jag upptäckte än jag gjort någonsin och det känner jag överväldigande tacksamhet inför.

Nu hoppas jag att vi kan dra ihop de här tjejerna och gärna några till inom en inte alltför avlägsen framtid, göra en ny pratarkväll och bara umgås för det var vansinnigt roligt!

Måste få visa lite bilder vår ass tagit på

Prins Plorp av Vällingby. Prins Plorp är en mycket unik liten kille, han har Tietz Waardenburgen syndrom type IIA. Jätteunik och jättefin! Världens gladaste kille, en kille med allt och lite därtill inuti och med kramar och pussar som kan välta lastbilar, skratt som kan få den suraste tonåring att smälta till vatten och få pms-tokiga tanter att bli väna feér som strösslar rosa hallonregn över oss alla. Sådan är han...


Killarna i lekparken, min mellanpojke och min lillpojke. Killar som är mina hjärtan, mitt liv och allt jag någonsin önskat och drömt om. Det är dessa.
Man kan se livet på olika vis, välja själv huruvida det är roligt eller om det är rätt trist. Man kan välja om en blåsig dag är jobbig och hemsk eller bara ett sätt att få se grenarna smeka en i ansiktet och ge känselupplevelser utöver det vanliga. Vi väljer.

Visst kan man tänka på vad livet är. Är livet en enda spurt mot slutet i ett hastigt tempo, eller är det en promenad i parken med fåglarna som kvittrar, med gräset under fötterna? Är det en solig vinterdag som knastrar under skorna eller är det bara hemskt, kallt och bara en väntan på våren?
Prins Plorp väntar inte. Prins Plorp han är. Han är här och nu, i morgon finns inte och tänk vilken ynnest att få leva så. Att få känna att det enda som gäller är det som finns rakt framför sig, att det mesta är rätt roligt, vackert och underbart. Kramas, pussas, studsa studsmatta, se film och äta. Skratta när andra skrattar och få tokryck när mamma städar och ligga på golvet för att fnissa tills man tappar andan, är sådant hemskt? Är det sånt vi kallar för ett icke-värdigt liv? Jag tycker tvärtom, det är sådant jag kallar värdigt liv. Att leva nu och leva fullt ut, hela hela tiden!

Semester 2010

Är man fem år är stenkastning i vatten nåt man bara måste utföra varhelst det finns vatten! Små killar kastar små stenar,
stora killar kastar stora stenar! Den här forsen fann vi på vår resa upp mot Saltströmmen. Vad den heter? Ingen aning.
Samma fors, med fullständigt turkostgrönt vatten som yrde runt.

Bron i Saltströmmen, här stod vi och fiskade, fick upp tre små sejar men inget mera. Fiskesemester ska familjen ha när vi inte a) behöver stå på klippor med små barn och vara rädda b) inte är stressade och måste iväg till stugan och bygga skotergarage! *noterar to selfet*

Lite bilder från semestern 2010

Mina storfiskare funderar på vart fisken tagit vägen! De hamnade inte i vår korg i alla fall men det var vackert vid Saltströmmen
Svartisen, glaciär som vi körde förbi på vår väg hem från Saltströmmen. Det är gudomligt vackert i Norge ju! Jag hade inte sagt nej till att leva där med den naturen kring knutarna.

Familjen på färjan mellan nåt ställe till ett annat ställe. Uppmärksamheten är total som ni ser.
Vad är det där? Ett UFO? Nej, det är skummisen och skummisens flickvän. A k a min son och hans flickvän.

Vi har haft "främmen"...

Det är intressant vad internet kan göra. I början av mitt rätt intensiva förhållande/kärleksaffär med nätet, hamnade jag på en sajt för föräldrar. Där fann jag en hel del kompisar och bekanta som genom åren, som nu blivit fler än tio, som visat sig vara riktiga vänner.

Dessa vänner har jag försökt träffa ibland, hålla kontakten med på riktigt s a s, för det liv man lever på internet är ju inte ett riktigt liv, det vet ni väl? (Blinkar med ögonen)

Nå, en av dessa jag mött under åren har just varit här på besök och det är fascinerande att en människa och dess familj kan kännas så familjär och nära trots att man inte träffats mer än någon enstaka gång. Allt är naturligt, allt flyter på och man går omkring i ett slags djupt inandat lugn där man inte behöver ens tänka på vad man borde säga eller inte säga, det är som om man känt varandra i evigheters evighet amen och bara tog vid där man slutade förra gången. Mucho fascinerande!

Vi skulle iaf visa Stockholmarna vad Norrland var, de skulle få sova i Mygghelveteshusbilen (grattis till dem ja, verkligen!) och se Norrland! Hämtade upp i Bastuträsk, men då lilla hjärnan är något överhettad av stress numer, råkade kvinnan köra förbi den diskreta avfarten till järnvägsstationen och fortsätta mot Jörn och Norsjö, vilket inte var rätt. Bara vända och åka tillbaka liksom. Kändes dock lite snopet att sitta där och se ut och undra var Bastuträsk tog vägen när tallskogen började susa förbi igen och inte en skymt av en järnvägsstation fanns.

Nästa genidrag var att på söndagen efter midsommar åka till Varuträsk (här finns säkert en länk till nån hemsida jag kunde ha lagt ut men jag gör inte det som straff för vad som sedan hände..)

Vi blev många! Sonen och flickvännen ville med till Varuträsk och sedan köpa mjukglass i Bergsbyn, så maken fick ta sin bil också. Maken råkar ha en bil gjord av fransmän. Fransmän gör inte bilar, de gör saker man sitter i av plåt! Bilen som vi fortsättningsvis kallar den för, har en liten egenhet nämligen att den ibland åker in i felsäkert läge, det blinkar och skriker Depollution controll faulty (att de ens kan skriva på engelska går över mitt förstånd men det är väl nån språkbegåvad engelsk sak som fått anställning hos Sittochträng) och då går inte bilen köra annat än ungefär 70. En annan liten trevlig egenhet den nu utvecklat under Depollution control faulty är att den lägger av helt.

Med ett litet ljud så dör motorn helt sonika och vips står man i vägrenen med varningsblinkersarna på full effekt. (Det är charmigt med integration, särskilt i bilvärlden, ge mig en Volvo någon?) Detta hände då vid ett flertal tillfällen. Ungefär en halvtimme tog det att köra efter Långåkern till Edelvik, en sträcka på några hundra meter. Tonnisarna satt i den bilen. Vi körde före med Hyndan (tack Gode Gud för min lilla Hynda, mammas lilla följeslagare) och till slut satt vi i skuggan utanför Edelvik och väntade, väntade och väntade.

Jag ringde och föreslog för maken att vi skulle låna en av svärföräldrarnas bilar men icket! Han skulle minsann försöka igen. Och igen. Och igen.

När vi sitter där och väntar (igen) säger min något diplomatiska väninna:

- Harkel, han är lite envis va?

- Nej, han inte envis, han är dum i huvudet, han är tjurskallig! Om man slår upp ordet tjurskalle i Wikipedia kommer hans porträtt upp och det står en rad om att ytterligare kommentarer onödiga.

Vi väntade och väntade. Sedan såg det bättre ut, han kunde köra flera hundra meter med bilfan så vi körde före. Och före. Och väldigt mycket före. När vi hunnit några mil ringer telefonen:

- Hej, var är ni? Vi har varit och bytt bil!

Nähä? Menar du? Så om du hade lyssnat på mig hade vi sparat en timme i restid men det var väl förstås onödigt, det är ju kul provköra en bil som går tre meter innan den stannar, tänkte inte på det.

Mot Sherwoodskogen, förlåt Varuträskgruvan. Väl framme med svettiga barn och kalla tår och frusna överarmar för det blåste nåt överjävulskt, står det på skylten:

"Öppet alla dar 12-18"

Men inte den dan. Alla andra dar utom den dan.

Nåja, mot Bergsbyn då och deras helt makalöst stora mjukglassar. Bara vända bilarna och köra lika lång väg tillbaka och en bit till när bil nr 2 gör en tvärgir in i en parkeringsficka och tonåring 1 vänder sig ut ur bilen.

- Han är åksjuk, förklarar jag.

Sedan åker tonåring nr1 med huvudet ut genom bakrutan som en annan Sankt Bernardshund med håret viftandes i vinden. Såg rätt hejjigt ut om än något underligt.

Kommer fram till Bergsbykiosken:

" Stängt midsommarafton, midsommardagen och söndag"

GAAAAAH!

Då får vi höra att när vi gjorde ett mindre stopp för inhandlande av föda till kvällsmat, hade maken (ve denna idiotiska kärleksmaskin!) köpt en chilipepparburk av allehanda slag för tonnisarna hade tidigare pratat om hur starka chilisar de kunde äta. Tonnisarna hade naturligtvis nappat på den idiotiska idén och i bilen börjat äta CHILI! *tar mig för pannan* Vit och kallsvettig, nästan inte kapabel om att stå på egna ben kommer tonåring nr 1 ut ur bilen, tonåring nr 2 mycket coolare och tonåring nr 3, modell kvinna, hade klarat sig bättre. Nr 3 hade inte ätit nån chili, undrar varför? *älskar min kloka svärdotter*

Nå, kiosken fick sig trogna mjukglassätare under de tre dagar de var här, däremot hade vi lagomt mycket lycka med att ta oss till Bergsbyn och Varuträsk, det var som om energi till det fallerade redan första dagen... Undrar varför?

Stockholmare är trevligt folk. I alla fall vissa. :D