Dag 16: Min första kyss

Ja hej bara, nu ska här bli privat nämligen. *harklar mig och rodnar litet* En kyss och en puss är ju lite olika saker i min värld så ska vi ta en kyss blir det en kyss med öppen mun och den vet jag exakt när jag fick på ett mycket oväntat sätt.
Pussen skedde i en snögrotta när jag var nio år gammal och pussade Stig som gick i min klass och som jag var väldans förälskad i.
När jag var femton år var jag med i FBU-Frivillig Befäls Utbildning. Min bästa kompis vid det tillfället hade sin pojkvän med där och det blev till ett fritt val på högstadiet och jag gick med. Pappa hade varit med där och i Hemvärnet så steget blev inte långt för mig heller. Vi var två tjejer, egentligen fick tjejer bara vara Lottor för vi fick inte bära vapen på den tiden (vilket var tur i mitt fall, jag hade nog skadeskjutit både en och annan) men vi blev ena jäklar på walkie talkie och samband överhuvudtaget. En vinterhelg skulle vi ha vinterövning och ligga i tält, ha nattöverfall och träning i att kasta granater samt avståndsbedömning och laga mat etc. Jättekul, jag har alltid haft lätt att få killkompisar och där fanns det en hel del sådana nämligen!

Jobbigt nog var han som jag var störtförälskad i där också, lång och ståtlig i mina ögon med sina 197 cm över havet. (Jag är som sagt var 161,5 cm över mattkanten så ni kan förstå hur roligt det skulle ha sett ut om vi varit tillsammans?) Hans kompis, även en av mina roligaste och bästaste killkompisar, var med där, också han en stor och ståtlig karl på över 190 (Vad är det med mig och långa karlar?) men han var furir och vårt befäl där under övningen.
På natten låg jag och föremålet för min ömma låga och pratade under timmar och timmar, utomhus var det många minusgrader, många under -17 stycken nämligen. Det planerade eldöverfallet kom, de äldre herrarna i Hemvärnet kom och började panga på som attan när jag blev kommenderad att följa med befälet (den långe kompisen alltså) ut i skogen för han skulle ha någon form av översyn över överfallet och då skulle jag sköta sambandet där med min lilla walkie talkie.
Det var kolandes mörkt, ljusen från eldöverfallet syntes lagom mycket där vi stod på en liten upphöjning och de lösa skotten ekade runt omkring oss. Han, låt oss kalla honom Putte (han läser här ibland har jag förstått ;)), tog plats mot sin automatkarbin med rumpan och drog mig till sig och gav mig den första kyss jag någonsin fått. Japp och jajamensan, så såg jag det på den tiden det begav sig (strax efter skattskrivningen i Betlehem och strax innan andra världskriget)

Hur det gick sen? Jag var inte med på något eldöverfall, det blev ingenting mellan mig och Putte eller hans långa kompis Hasse förrän många år efteråt och även då hade jag huvudet bortkopplat för jag gjorde verkligen allt fel den gången med. (Har inte så lätt att förstå mig på subtila signaler och att nån är verkligt intresserad, här behövs tunga artillerier för att få Ullet på fall! :D) Men det är en senare historia, den här är från sent 80-tal... Fridens liljor vänner, fridens liljor!

Dag 15: Mina drömmar

Drömmen var att kunna använda mina kunskaper i teckning och målning, att måla på heltid eller designa kläder. Under tonåren sydde jag mina egna kläder till min mammas stora förtjusning eller förskräckelse. Exakt vad av de alternativen som var mest förekommande, jag tror på det sistnämnda men jag kan ha fel, hon visade hur som helst stor tilltro eftersom jag fick gå ut med skapelserna bland vettigt folk. Men inte var det alltid det mest välsydda vill jag lova. Men som jag sa tidigare var min mor mycket praktiskt lagd och jag en rätt lydig flicka, så jag satsade inte på kläddesignen. Jag var också rätt rädd för att misslyckas.
Då var drömmen om Afrika bättre. Den drömmen bär jag fortfarande med mig, att kunna hjälpa till, göra något utan själviskhet och egennytta. Men att dra med sig en Plorp till Afrika när han inte klarar sig själv, det är inte görligt.

En annan dröm var det stora kråkslottet där folk skulle vandra in och ut i, fullt med djur och barn, en atelje att bara måla och pyssla i. Den drömmen är väl den dröm som är närmast dagens sanning för ett stort hus har jag, flera barn har jag och flera husdjur också men inte på det sätt jag hade tänkt mig det hela. Huset skulle stå bredvid vattnet, bredvid havet och jag skulle kunna sitta i en skyddad liten vik och se det stora vattnet, lyssna på tystnaden och fåglarna, känna vindens salta tårar i mitt ansikte och drömma mig bort.

Vilka drömmar har jag idag då? Jag vet inte. Jag känner mig inte drömmande längre. Har jag några drömmar? Att önska att mina barn inte ska dö före mig känns mer som något man är rädd för snarare än en dröm. För vad lämnar jag då efter mig? Ett barn som behöver mig mer än någonting annat i världen, utelämnad till människor betalda att ta hand om honom? Sedan är det tyvärr så att de med grava funktionshinder sällan blir väldigt gamla, vilket gör att min dröm/önskan mer eller mindre är utopisk och mer bottnad i rädsla än i ett glatt drömmande. Så har jag några drömmar? Nej, jag har nog inte det längre. Vad ska jag drömma om? Bli snyggare? Tror inte det är möjligt vid 42 års ålder, man har nog gjort sitt å utseendets vägnar. Smalare? Ja, kanske det men när magen blir borttagen vill jag nog inte bli smalare, det räcker som det är. Jag vill orka mer men vet att det inte är möjligt, jag är sjuk helt enkelt.
Inte menat att vara negativ för jag känner mig inte negativ utan mer bara konstaterande. Det är som det är bara. Så drömmarna får vara det jag drömde om förut, det ouppnåeliga i dagsläget är bara önskningar om hälsa och framtidstro. Det vill jag gärna drömma om..

Dag 14: Vad hade jag på mig idag.

Jag gick ut starkt igår. Började dagen med en t-shirt och fleecebyxor. Samt polarsockar i rött. Till den ensemblen traskade jag omkring i ljust lila fluffiga tofflor modell något för stora. (Se så, slicka er om mungiporna vi vill inte ha fukt i tangentborden nu inte!) Ovanpå t-shirten fanns en tjockare tröja i grått och under både t-shirt och tjocktröja fanns frihäng dvs ingen behå! Mumsigt. Lägg till en dos otvättat oborstat hår, så kan ni förstå vidden av den fria moderna kreation av svensk tant jag ville förmedla. Sedan samlade jag mig och klev ned i badet, fullt med lukta gott och rakade benen för att sedan förvandlas till:
Nej, riktigt så såg jag inte ut.. Men nästan.

Nej! Inte så här heller. Förstår ni konceptet?
Just det, jag blev en Lady in Red. För första gången sedan julen 1992 när jag var klädd i röda tajts, en röd storskjorta och en bebis i magen klättrade jag in i en röd kreation. Bara det är värt en applåd! Hittade en snygg klänning på klädaffären här, röd överdel, med lite insvängt under brösten (mucho snyggo!) och en figursydd kjol med lite puff samt en meshtop med snirklar på och holkärmar. Läcker! Hade hört att röda klänningar är sånt som män lägger märke till och jag tänkte få min mans uppmärksamhet men han gick hellre och drack öl på hockeyn än umgås med mig och han hade inte ens på sig giftasringen igår så jag tror jag återgår till fleeceoverallen, det funkar ändå inte med rött.

Dag 13: Denna veckan...

Denna vecka har väl varit relativt lugn. Igår kom Plorp hem med full gas påskruvad, järnet runt huset, in i köket, springa från vägg till vägg, runt runt runt och sedan en sväng till köksbordet och ned med ljuslyktan, trilla lite på golvet, snubbla och falla.
Lite möten och lite matlagning, städning och massor med o-stökning, lite kärlek och en del galenskap. Brände av ett halvt proppskåp på den tämligen verbale femåringen som en kväll höll på att driva mig till vansinne med sin tjurskalle (vem han nu ärvt det av, för både jag och hans far har våra kvar!) och till slut rann bägaren över. En pepparkaksdeg blev gjord och uppäten (vart åker all pepparkaksdeg egentligen i den här familjen och nej, jag vill inte veta! :D) och idag görs det en ny för bakning i helgen. I morgon ishockey (jippeh!) och sedan julbord med makens firma och jag hoppas jag får klämma lite på maken i barnfritt tillstånd (för klämma med barnens tillstånd verkar inte gå för sig alls eftersom tonåringar är så känsliga av sig). Denna veckan alltså. Inget särskilt förutom de vanliga sakerna som driver mig halvt och helt till vanvett. Som det ska då med andra ord.

Dag 12. Min handväska.

I min handväska.. Jag använder sällan handväska. Jag pular ned allt jag kan tänkas behöva i jack och kappfickor. Har jag en finns halva skrottippen där, öppna tuggummipaket, gamla kvitton, nåt halvruttet äpple, börs, smink, tandborste, tamponger. Men som sagt var, börs och nycklar i min ficka, då finns det mindre att tappa bort för jag lägger bort handväskan och ovan att ha handväska om jag är, glömmer jag den och sedan blir det till att åka runt överallt där vi varit för att leta. Leta är inget jag tycker om, därför stoppar jag grejorna i fickorna istället.

Dag 08 Ett ögonblick

Inspirerad av en annan blogg om vad man kunde ta upp under inlägget Ett ögonblick, vände jag tillbaka och tänkte ge er ett ögonblick från min hjärna. Ett ögonblick.
Jag skulle vilja ge er ett ordspråk som fastnat i mitt huvud under åren som gått: Missunna aldrig någon dess lycka ty du vet ingenting om dennes sorger.

I omgivningens ögon kan saker te sig väldigt fina, kanske rentav avundsvärda men i själva verket är det inte alls så enkelt. Vi tenderar att se saker från vår egen lilla vrå i världen och den vrån är inte alltid helt sann annat än i våra egna ögon. I forum på forum läser man inlägg av människor med åsikter om hur andra människor lever. Fullt mänskligt i och för sig men också djupt tragiskt eftersom vi väljer att bedöma utifrån hur vi själva väljer att leva. Utifrån det perspektivet blir den sk sanningen nedsolkad av vår egna förutfattade meningar om sakers tillstånd. Vi har åsikter om den sjukskrivne för att den minsann går på affären och handlar eller solar solarium, sitter på ett fik någon gång, för vi skulle aldrig göra så, är man sjuk ligger man i sängen där med basta! Eller så ser vi den nyblivne änkemannen som går ut på krogen två veckor efter sin frus bortgång i cancer och vi svär os och förbannelse över att hon inte får vila i frid! Ska han redan nu börja spana på andra kvinnor? Vad vi inte ser är att han redan sörjt, att hans stora jobb varit och att nu när döden kom faktiskt är fri för första gången på mycket länge.
Den sjukskrivne kanske är djupt deprimerad och behöver träffa någon och vågar sig ut för första gången på länge, må hända är det den första gång hon går ut utan panikångest och en lugnande i kroppen.

Tjocka mamman som tar ett hastigt tag i sitt barn på affären och fräser samtidigt som hon lägger en 200 gr chokladkaka på rullbandet kanske har blivit provocerad av en treåring i tre veckor samtidigt som hon ska hem och ringa hemtjänsten om sin dementa mamma, hennes alkoholiserade pappa ringer femton gånger varje natt och stör hennes sömn och hennes make är otrogen med hennes bästa väninna.
Vi vet inte. I detta ögonblick tror vi att sanningen vi ser är den enda raka, den sanning vi skapat inom oss och därför missunnar vi andra dess lycka fastän vi ingenting vet om deras sorger. Vi vet verkligen inte. Därför tycker jag det är skönt när mina förutfattade meningar spricker som ett troll i solsken. När det jag trodde var rätt egentligen bara är en av mina sanningar som minsann inte var mycket till sanning.

Dag 11: Mina syskon

Jag har begåvats med en styck lillebror och en styck lillasyster. Ibland har väl känslan av att blivit given något fint och dyrbart varit tämligen svag och känslan av irritation varit hög men egentligen har jag alltid uppskattat dem.
Det är en viss åldersskillnad mellan oss, jag är den äldsta, min bror mellanbarn och syster Yster är yngst och därmed sötast av oss alla. Det är en universell lag som säger att yngsta barnet är sötast i barnaskaran. Det är som gammelmoster Magda sa med sin tunna lilla röst: Det bara _är_ så...

Lillebror föddes fem år efter att jag föddes, till glädje för min överreligiösa farmor som tyckte att jag som fötts utanför äktenskapet (mamma och pappa gifte sig när mamma blev myndig, ett år efter min ankomst) var djävulens avkomma och lillebror var ju en riktig hit i hennes ögon. Hon dog fyra år efteråt gravt dement så det kan ha någonting att göra med hennes reaktion, vad vet jag.
Brorsan var en veritabel retsticka, ingen kunde få igång mig på morgonen som han och det var inte på det positiva viset. På den tiden (ja, efter skattskrivningens tid i Betlehem, upptäckten av elektriciteten, Statlig television men före iPhone, Pokemon och andra heliga ting i dagens värld) fick barn vara hemma ensamma med sina syskon medan föräldrarna arbetade. Ja, så eländigt var det (men vi slapp ha halm i skorna, äta gräshoppor och vi hade faktiskt telefon hemma) förstår ni som inte har åldern inne.
Oräkneliga är de gånger jag suttit i telefon med min mamma strax efter att hon kommit på jobbet för att jag velat a) dräpa min bror b) känt mig nödd och tvungen att ringa min mor innan min bror dräpt mig c) slagits med min bror d) min bror slagits med mig e) andra svåra och djupa orättvisor i det glada sjuttiotalets eländiga outvecklade tidevarv!

Han ville inte lära sig något heller denna ursäkt till bror. Jag satte upp stora blad på baksidan av min dörr, använde en stol och sedan ritade jag bokstäver med en tunn penna och försökte lära den fem år yngre brodern alfabetet. Herregud, bara för att man är fyra-fem år så innebär det inte att man inte kan lära sig något. När han inte lärde sig något slog jag honom i huvudet. Undrar om det inte gjorde honom än mer intresserad för att lära sig något? Ja, det finns en orsak till att jag blev pedagog, jag har tagit med mig allt jag kan i mitt yrke från min barndom..

Brollan lät, brollan pratade ständigt, han var inte tyst fem sekunder i sträck annat än när han sov vilket inte var ofta och han var busig och satt inte stilla för fem öre. Mamma måste ha haft ett elände. Jag var inte tyst, han var inte tyst och hon sa med kärlek i rösten ibland: I sitt förra liv var han ett odefinierbart ljud och jag tror det var sant.
Men det har aldrig funnits ett enda ont ben i min bror, inte en enda gång. Vi har haft snälla män på den sidan släkten.
Tyvärr höll jag på att mista honom i en allvarlig slalomolycka när han var fjorton år, en så pass allvarlig att vi blev ombedda att åka till NIVA på NUS (Norrlands Universitetssjukhus) för att ta adjö. Han hade fått en skallskada med hjärnblödningar samt en livshotande penicillinreaktion och låg på NIVA (Neurologiska Intensivvårdsavdelningen) med 41,8° i feber. Då var man inte strong och stark vill jag lova.
Han återhämtade sig kraftigt trots att läkare sagt att han inte skulle bli som "vanligt" igen och när han återflyttats till Lycksele var jag där en dag och masserade hans ben och hjälpte till med sjukgymnastiken (han höll på att vakna upp från sin nedsövning nämligen och det tog flera veckor) när han tittade på mig, tittade på mamma med förvånad och glad blick, jag bände och vred och pratade med honom hela tiden nämligen, och sedan på mig igen. Med en röst som inte bar efter att ha legat i respirator länge, kraxade han fram: Jag älskar dig och det vill jag lova att mer intensiv upplevelse av att vara älskad har jag inte haft vare sig före eller efter. Jag älskar dig med lillebror! Mer än du tror och mer än varje flathand jag lagt på din skalle när vi var barn.

Sedan kom min lillasyster! Elva år efter min ankomst till världen kom syster Yster. Ett mycket sött barn med pytteliten mun, enorma stora blå ögon och inget hår. Totalt skallig och skitsöt! Hon var alltid snäll och glad, svår att inte tycka om, men hon var lite rolig samtidigt för om man stirrade strängt på henne, då grät hon. Det var lite skoj, så jag stirrade strängt på henne för att få trösta senare. Ja, jag har skickat pengar till terapisamtal!
Sedan fick hon hår och vilket hår sedan! Hon har ett hår som man skulle mörda för att få lägga vantarna på. Ljust blont hår med otroliga korksskruvar, stora härliga lockar (och jag är stolt och glad över mitt hår som är fint men hennes... oj oj oj..) som ringlar sig ned för ryggen. Tror ni hon är stolt? Nehej bara, där investeras det hela tiden i plattänger och andra kollavipser för att slippa svallet. Hon är inte klok.
Jo, hon är klok men bara inte på den punkten.
Vi har inte slagits jag och hon, där var nog åldersskillnaden det som avgjorde. Jag hade mitt medan hon var liten och nog har det säkert gjort sitt till att det skiljer så mycket år mellan oss. När jag fick barn var hon självskriven barnvakt, min äldsta son hade sin mosters porträtt på väggen och när man ställde frågan: Vem är det där? sa han med kärlek i rösten:
- Det är min älskade moster Anna!

Jag hade en lite lätt *krax* släng av överbeskyddelse när hon var hos mig, bl a fick hon magsjuka hemma hos oss och jag tvingade i henne aktivt kol för att hon inte skulle vara förgiftad *rodnar* eller när hon och ett kusinbarn gick på bio men inte kom hem med bussen jag hade förväntat mig att de skulle komma hem med, då ringde jag en Securitaskompis till mig som påbörjade eftersökningar. (Ja, jag led av PTSD efter min brors olycka men det tar vi vid ett senare tillfälle)
Hon var inte särskilt lycklig av att komma hem och inse att jag hunnit ringa runt och oroa folk över hennes tillfälliga frånvaro. Nåja, jag hoppas jag är förlåten.

Men vi har inte bråkat som vuxna, någon av oss syskon. Snarare tvärtom. Vid bodelningen efter pappa lät det alltid så här: Jamen ska jag verkligen ta det här? Men vill inte du ha det? Jamen ta det här du, jag kan ta något annat? Är du säker? Jamen då gör jag det men säg till om du vill ta det istället...
Ja, ungefär så låter det när vi träffs. Jag kan inte se vad som skulle kunna få oss att bli rena ovänner faktiskt, någon av oss syskon. Ja, annat än rena lagbrott eller en total psykotisk urflippning där nån av oss blir tokig och går bärsärk i den andras familj, men annars är mina syskon där, jag har dem och är glad för det..

Dagh 10: Det här hade jag på mig idag..

Om det ska vara så himla viktigt så skriiiiver jag väl det då! (Suckar inombords, regelryttare, muttrar litet)

Igår blir det hade jag en sexig outfit bestående av halvhåliga fleecebyxor, omaka grå strumpor (O h L a l a! Alla dimper ned av imponering här va?) svarta tights under det, svart polotröja och okammat hår samt hängbröst och lurviga lilarosa tofflor! Japp, sexifieringen var total i det Ulletska huset. Däremot luktade jag gott eftersom jag bakat pepparkakor och saffransbullar hela dagen. :)

Ännu snyggare var jag i skoterskor/Paxkängor, rödsvartvit skoteroverall, svarta tumhandskar och en vinröd mössa neddragen över ögonen när vi gick på skyltsöndagen. Läckerbit var nog det första som kom i folks huvuden när de såg mig. Tur att jag ibland går omkring som vanligt folk med både kjol och högklackat så jag inte alltid väcker detta otroliga begär hos människor att se ut som en trendsättande....?..... tant? (Skrattar rått) Läckert var ordet!

Dag 09. Min tro.

Min vana ständigt trogen hoppar jag vilt, herregud, det är ingen mening med att göra tråkiga saker och vem vill dö utan att känna sig tillfredsställd över att ha skippat det roliga? Jag vet att livet är kort så varför inte välja ett roligare sätt att leva det?

Därför väljer jag att berätta om min tro..

Jag tror på Gud, en inneboende god kraft, det innersta inre som gör att vi väljer det goda, det som får oss att välja mellan gott och ont. För mig är Gud kärlek, liv, innerligt liv och älskande av livet. Han är inte en fördömande kraft som pekar med hela handen och som får oss att må dåligt, tvärtom, han är den som får oss att vilja gå vidare, framåt. Som får oss att inte döma, att ha överseende med andras och våra egna fel. Det är Gud för mig.

Gud är inte den stenande sorten, han är inte den som äcklas av sin skapelse och säger att människorna är fel, utan han är den som skapar nytt om och om igen. Härifrån och till evigheten. I bibeln står att han är kärleken och om han är kärleken som den beskrivs i Korintierbrevet 1 13:4-7 hur kan vi då döma människor som bättre eller sämre? Den ende som kan det är han och jag tror inte han gör det.

Jag tror inte Gud gör små barn sjuka, jag tror inte han låter folk svälta för att han tycker de är för okristna, utan det är vi människor som gör jorden och livet här på, när vi svävar bort från livet och kärleken, då blir det både orättvist men också mindre kärlek, utan kärlek kan vi inte dela med oss. Jag fick gåvan livet av vad jag tror är en Gud, en inneboende god kraft, och vad jag gör av mitt liv är min gåva tillbaka. Det är vad vi gör av livet som är vad som är meningen med livet. Att leva och att göra något gott av det som händer är för mig essensen i min Gudstro.

Dag 07 Min bästa vän

(Min dag får ni ikväll när dagen har varit..)

Jag har inte en bästa vän utan två. Egentligen har jag många fina vänner att jag borde skriva om dem också men jag väljer mina två äldsta vänner sedan barnsben. Vi kallar dem A&G, de är två systrar, en två år äldre än mig och en ett år yngre. Jag mötte A på stallet ett ridläger för 33 år sedan, där vi var uppdelade i en äldre och en yngre där A fick tilldelat sig en liten förvirrad Ullet som sin adept. Vid en trailtävling skulle vi leka tre-ben (man går med ett ben ihopbundet med den andra ryttaren, sedan ska man springa så rakt över ridhuset, hoppa upp på hästen medan den andra leder häststackaren och man ska skynda sig tillbaka till start. Stackars A fick ta den inte fullt så starka Ullet och försöka baxa henne upp på lilla Polly och springa tillbaka med henne och efter det var vi bästa vänner för livet helt enkelt. Jag och A var ett stående namn på stallet ett bra tag..

G är lillasystern, en av mina människor, vi är så lika men ändå så olika. Lika förundrade över livet, lika ödmjuka inför livets storhet, samma människosyn och sjuka humor på gränsen till vad som är passande. Vi har stått på stubbar i skogen, lekt indianer och vevat med armarna runt runt och ropat: Örnen cirkulerar, örnen cirkulerar.
(Måste säga att det var ett av mina mer intelligenta inlägg i indianfrågan som var väldigt stor i Västerbotten på sjuttiotalets slut *harkel*)
Vi har lyckats vara på fest och dricka slut på en flaska gin, ta oss till innestället (med viss hjälp av herrarna i sällskapet!) och ragla in (de skötsammaste av de skötsamma liksom..) kräkas (jag), bli halvt haffade av vakterna (hon), sitta i en taxibil och diskutera knark i en timme (jag) gå omkring i Stadsparken kraftigt berusad och stirra en onykter kille i fejset och säga: Du är ju full för faaaan! medan man själv knappt kan stå på benen (hon). Sedan delade vi en kraftig baksmälla.

Vi dricker inte gin längre ska tilläggas..

Dessa två har delat allt med mig, allt från knepiga pojkvänner, skilsmässor, dödsfall, sjukdomar, olyckor, sorger, gardiner, skogspromenader, matlagning, chokladaskar, utslag och barnafödande. Det har varit minnen från skogen, från flickrummen, skolsalar och vägar, stigar genom livet och idag bor vi inte i samma stad längre. Inte ens i samma del av Sverige. Över hundra mil skiljer oss åt och vi talas inte vid varje vecka ens. Ibland inte på en månad. Men det är underligt, för varje gång vi talas vid har det hänt massor i våra liv men vi tar vid där vi slutade.
Ett telefonsamtal kan börja med ett problem, ett allvarligt sådant, gå vidare till minnen, tillbaka till problemen, pendla till något barnen gjort, ett bra recept, en relationstvist, lite framtid och avslutas med en kram och en puss medan livet fortsätter.

De kommer in här och går raka spåret till skafferiet, öppnar chokladasken som ligger där utan att blinka. Deras respektive kan höja på ögonbrynen och undra, säga att man inte gör så och de med stora ögon tittar tillbaka och säger:
- Vadå? Det är ju hos Ullet?
Exakt så är vår vänskap. Precis lika naturlig som det vore ens eget hem, som om det vore ens egna liv, som om vi delade samma kroppar ibland och när vi träffats blir saknaden efter dem ännu större. Utan dem är jag halv, en bit av den människa jag skulle ha varit om de varit här. Eller jag där för den delen. De är nästan inte vänner utan systrar. Systrar i själen. Jag är väldigt väldigt tacksam för den otroliga gåva jag fått genom dem som är mina allra allra bästa vänner.

Ni saknas mig! Alltid!

Dag 05 Vad är kärlek?

Jag tyckte förra inlägget var alldeles för trist, så jag gick direkt till ett av mina favoritämnen; Kärlek! För mig är kärlek att känna en djup samhörighet med någon, en samhörighet som går utanför allt annat. Kärleken är osjälvisk, den är bara. Bara är.
Kärleken är inte för mig passion, hetta, sexuell lust och åtrå. Det är vad det står för, lust, passion, åtrå, inget annat. (Inte att förakta heller)

Men kärleken är för mig den varma handen när man står vid en dödsbädd, tystnaden när man gråter och värmen i famnen, det är den sanna övertygelsen om att utan den här människan i mitt liv vill jag inte leva. Kan inte leva utan.
Kärleken vill inget annat än bara ge, den är livet, glädjen över att leva, viljan att göra gott. Den är en hand i vapenhuset strax innan vigseln, den är en tyst samförståelse i bilen när man åker in till sjukhuset eller ett skämtsamt slag i rumpan när man lagar mat, minnen tillsammans och vetskapen om att denna människa vill mig gott, vill mig väl.
Kärlek till mina barn, till min man, till mina vänner, samma samma fast med olika tvister men lika sann varje gång..

Dag 04 Det här åt jag idag..

Blir ett kort inlägg: Fläskpannkaka.

Dag 03 Mina föräldrar..

Min mamma är i princip exakt tjugo år äldre än mig. (det är hon till höger på bilden, jag har kanske visat den förr?) Det syns va? För numer syns inte skillnaden alls lika mycket nämligen.

Min mamma är en annorlunda individ. Hon tror det inte själv för hon är helt övertygad om att hon är den normala i familjen för vi andra är så himla udda och personliga, men hon har fel. Länge lyckades hon intala mig att hon hade rätt men med åren har jag insett hur fel hon haft. Hon är minst sagt personlig och speciell, hon vet bara inte om det.
Mina första minnen av mamma är mamma i morgonrock i det kök som var vårt andra genom tiderna. Minnet av hur vi köpte lera och gjorde lerfigurer där vi stoppade in glaspärlor som ögon på snögubben och målade leran med vattenfärg när morbror kom för att hälsa på, det är ett starkt minne av min mamma.

Hon har alltid arbetat. Jämt. Uppe sent på natten för att stryka kläder, skura golv, laga mat eller slå in paket till adventskalendrar. Dragandes pulkor fulla med matkassar, barn och en cykel genom snön, skottandes uppfarten och lagandes mat. Det är min mamma det.
Mamma kan baka sockerbullar som ingen annan kan, hon har kakor som trots att jag har recepten så blir de inte lika bra.Hon samlar på sjuttio- och sextiotals porslin som jag inte vill ärva och älskar gamla saker lika mycket som vad jag gör, avskyr orm med samma frenesi som jag är rädd för spindlar och hon gick alltid klädd i Helly Hansen på vintern för hon frös, likt mig som går klädd i fleecedress nu för jag fryser. Mamma var tryggheten, den som alltid fanns där oavsett om hon satt på jobbet kunde man alltid nå henne via telefon. (Hur många gånger har inte jag och lillebror bråkat i telefon innan vi gick till skolan? Otaliga gånger!)

Pappa. Pappa var han som skrattade, som busade men som kunde slå om när som helst till en argsint fullständigt rabiat person och komma in i ens rum när man lagt sig för att vända upp och ned på alla lådor i rummet för han sökte efter något. I ilska över att någon lånat en sax som de inte återlämnat. (Man blev inte direkt bättre på att lägga tillbaka saker för oavsett vad man gjorde fanns det alltid något annat han kunde explodera över)
Han var den som förklarade sakers tillstånd, vare sig det gällde hur fiskar levde under isen till hur världen såg ut utanför lilla Lycksele. Han som varit ute i stora vida världen och sett saker vi andra aldrig ska få se. Det påverkade nog honom för resten av hans liv. Ena stunden gladast och trevligast och andra stunden var man livrädd för hans humör. Mycket underligt.
Hans berättelser om Afrika, om hur det var att vara i ett krig, hans intresse för språk och skrivande och inte minst Asterix och Obelix har påverkat mig. Jag har alla Asterix och Obelix böcker i en samlingsutgåva och som jag läser än idag. Latinet är fortfarande ett språk som tilltalar mig. Afrika är en sugande del av mitt inre och kommer alltid förbli. Pappa var ett mysterium och trots att han efterlämnade flera böcker, handskrivna, om sitt liv när han dog, finns det fler frågor än det finns svar och som vi läste i böckerna, flera av de frågorna ville han nog inte svara på heller..

Det är mina föräldrar det.

Dag 02 Min första kärlek...

Min första kärlek var Pamela. (Inte samma som på bilden men det är en New Forest ponny på bilden) Ett New Forest-sto med fuxfärgad päls och fyra vita strumpor och en bred vit bläs. Den första kärleken förärade mig också den första svartsjukan eftersom en annan flicka var hennes skötare och det gjorde mig svart i ögonen och mer arg och upprörd fick man leta efter utan att finna. Denna hemska otäcka människa är nu min allra bästa vän sedan över trettio år tillbaka. Inget ont som inte har något gott med sig..
Det stod Jag hjärta Pamela överallt, skrivböcker, teckningblock, matteböcker ja, överallt där man kunde skriva skrev jag hennes stamtavla: Pamela -78 e.Dunder u.Hullo. Japp, jag kommer ihåg det än och suget i magen finns fortfarande.

Jag ser henne framför mig, hur hon kändes under mina händer och var hon stod i stallet. Hon var den första gången jag verkligen älskade.
Kanske jag borde berätta om Stig, den första jag pussade eller om han som kysste mig min första gång sittandes på en automatkarbin i vinterkylan vid ett eldöverfall i en undanskymd del av skogen, eller om den jag aldrig fick eller han jag fick och som jag älskar väldigt mycket men de är inte min första kärlek. Min första kärlek hade en bred rumpa och lång svans, en lurvig vinterpäls och stora bruna ögon som blickade in i mina och lovade evig trohet och uppskattning. Kunde jag skulle jag leta upp henne för att ta reda på vad som hände henne men hon får vara ett vackert minne för mig och vara orsaken till att jag och min bästaste vän hittade varandra en gång för mer än trettio år sedan...

Dag 01 Presentera dig själv

Hur presenterar jag mig? Vem läser, vet inte alla vem jag är som läser här, hur många utanför min vänkrets läser min blogg egentligen? *har inte den blekaste aning inser jag*

Tant föddes en vacker juninatt under de glada sextiotalen, tyvärr inte under nåt spännande knarkrus för min Ömma Moder bodde i Lappstockholm a k a Lycksele och det enormt roliga samt psykedeliska lekandet hade inte nått så långt upp och vete tusan om det kommer göra det framöver heller, tror de psykedeliska krigarna frös fast någonstans söder om Umeå och om de inte vänt om sitter de fast där än!

Växte upp som en pratglad skit, som älskade att skriva, måla, rita, sitta instängd på sitt rum för att pyssla med något obskyrt projekt som att leka laboratorie med ett reflex och en halv förpackning knäckebröd, slå min bror i huvudet för att han vid fem års ålder inte ville lära sig bokstäver jag skrev på ett A4-ark uppklistrat på rumsdörren eller helt enkelt bara läsa böcker. Under stora delar av uppväxten tillbringade jag med att mocka skit, leda hästar, ha ridlektioner och vara livrädd för min ridlärare, eller trilla ned från gödselstackar på några meters höjd, bli sparkad i knän och gipsas.
Gick estetisk linje på gymnasiet, ville bli designer men fick rådet att göra något annat som gav pengar, vilket jag gjorde. Jag läste på Kulturarbetarlinjen men där fanns det inte mycket till pengar att hämta med tanke på nedrustningen i kultursektorn och blev förskollärare trots att jag egentligen ville läsa arkeologi, men det finns inga pengar i arkeologi, så det blev förskollärare. Det är inga pengar i förskolläraryrket heller, men barn föds hela tiden medan det är rätt uselt om gamla lik att gräva upp i torvmossar häromkring!

Lade mig ned och särade på benen 1992 för att föda resultatet (Storebror) därefter 1993, sedan separerade jag från den som impregnerade mig och blev upplockad av han jag delar tidning med för närvarande kring årskiftet 1995/96. Det är alltså femton år sedan och vi hänger ihop än idag och kan tydligen inte annat.
1998 särade jag igen och fick ytterligare ett resultat från min lösaktighet 1999, för då föddes Plorp. Plorp visade sig vara ett alldeles särdeles unikt exemplar av barn då han har en mycket ovanlig kromosomskada, ett bortfall på tredje kromosomens korta arm och syndromet heter Tietz Waardenburger syndrome type IIA. Japp leta och hitta nåt om det om ni kan! Det är inte gjort i en handvändning. Tre år efteråt får jag reda på att jag har Ehlers Danlos syndrom i samband med en konsultation hos genetiker och 2004 fick jag för mig att öppna upp de nedre regionerna ytterligare en gång för 2005 kom resultatet därav 2005 (Lillebror).

2007 petade herr Gud i vårt liv igen, eller vem det nu var som petade för då fick Storebror MS, Multipel Skleros och livet var upp och ned igen.
Mitt liv i några enkla meningar. Jag är lindrigt klok (vilket en födsel och graviditet under psykedeliskt rus skulle ha förklarat men nu kan inte ens det förklaras så enkelt, jag blev sådan här bara..) och tämligen yr i luvan. Gillar att läsa, rita, måla, pyssla fortfarande, älskar vara i trädgården, åka skoter och äta god mat, resa om jag får och umgås med de jag tycker om. Glad i mandelmassa, nötter och grädde, gärna tillsammans om det går eller bara sötlakrits, det går bra det med! Avskyr lädervästar och t-shirts, är inte heller särskilt förtjust i alkohol eller att spränga saker (vilket min man gillar desto mer!), hårdrock är ingen favorit men det är soulmusik och Kristina från Duvemåla. Ja, finns det något mer att tillägga? Då får ni fråga!

Såg en frän grej på en blogg

och jag snor den besinningslöst och utan minsta möjliga skam i kroppen. En slags utmaning med trettio olika saker som jag ska lägga ut under trettio dagar, dessa är det:

Dag 01 - Presentera mig själv
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag i dag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick

Då börjar vi!

Min lille prins..

I veckan som var hade vi nätverksträff kring Plorp. Först ett utvecklingssamtal med skolan där vi gick igenom hur det ser ut för honom i skolsituationen och sedan ett möte med alla inblandade kring Plorp.
Det är alltid intressant att höra hur andra ser på honom. Jag vet med min förskollärarblick som han i Euskefeurat sa, att han är gravt utvecklingsstörd/mentalt förståndshandikappad (kan man vara fysiskt förståndshandikappad förresten? ;)) och långt efter sina jämnåriga i utvecklingen, med min mammablick ser jag en helt otroligt energisk pojke som lyser upp ett rum genom sitt skratt, genom sin blotta existens. Sedan kommer vårdpersonen in där jag ser att han kräver väldigt mycket omsorg och att det inte kan vara helt lätt att jobba med honom, hur glad han än är för glädjen kan ibland bytas mot frustration och en del ilska också.

När Plorp är arg bits han. Han hugger och gärna i en arm eller liknande. Men det håller på att förändras. En inte alltför arg Plorp kan i frustration slå sig själv på knäna eller markera mot sin egen underarm med sina tänder, att han är arg. Blir han argare än så har han börjat slå. En rak flat hand mot huvudet, mot ryggen eller vad han nu får fatt att veva till. Inte bra.
Men ser vi det som utvecklingen hos ett litet barn (hans begåvningskurva är mkt ojämn och man räknar med honom ungefär som ett litet barn på 18 månader) så är det en utveckling som är som den ska. Om han hade varit 18 månader hade vi kunnat avleda honom men nu går det inte eftersom han är autistisk också samt har ADHD, ett litet barn kan man ta under armen och bära bort från en farlig situation. Här är det en elvaåring med styrkan hos en sådan, det är inte lätt ta honom under armen och gå därifrån.

Därför har vi en utmaning framför oss att ge honom ett språk, ett tecken eller något som kan hjälpa honom att inte göra illa andra när han blir arg. Jag ser det inte som ett nederlag eller som något fruktansvärt hemskt, för han är bara ett litet litet barn med klent förstånd (även om han förstår väldans mycket) och är en person utan ett talat språk (han kan inte prata ett endaste ord nämligen). Kan man kräva av honom att han förstår sociala regler och att han inte ska vara egocentrisk och se bara till sin egen reaktion? Skulle man kräva det av en 18 månaders bebis? Nej..
Då måste vi ha alternativ och det är där vi får sätta in pedagogiskt tänk nu. En utmaning. Tack och lov är Plorp allra allra mest en glad liten skit som mest vill kramas och pussas och äta pepparkaksdeg. Han är lite stor i kroppen, för visst är det trångt när han sitter i knä men han är försvinnande god och mysig trots sin förmåga att sätta tänderna i en när man minst anar det.

Om man alltid skulle skriva om hur man mår

då skulle bloggandet bli lite enahanda tror jag. Eller rättare sagt, jag är rätt övertygad om att det skulle bli det. Jag har Ehlers-Danlos syndrom, en medfödd bindvävsdefekt, och bindväv är 1/3 av kroppens vävnader. 1/3.
Bindväv ska vara seg och stark, min är svag och som gasbinda. Bindväv behövs för att bilda bra emalj i fosterlivet, att skapa starka blodkärl, starka inre organ, bra hud, starka muskler och för att huden ska bilda ny hud vid skada. Min bindväv skapar skruttiga blodkärl som lätt brister och skapar blåmärken som jag inte kan påminna mig om varifrån de kommer, ger mig konstant värk och ett konstant uttröttbarhetssyndrom.

När jag var liten kunde jag för mitt liv inte förstå varför jag var sämre än de sämsta i exempelvis idrott. Hur mycket jag än tränade vare sig det var skidåkning, terränglöpning (med X antal stukade och urledvrickade fötter) eller ridning, fick jag inte en bra muskeltonus och en mjuk, slappare hud. Det bara gick inte. Sedan tränade och tränade jag för att totalt kollapsa efter ett tag och då trodde man verkligen att man var en usel person som inte ens kunde ta i litegrann. Jag såg kroppen som ett pussel där bitarna inte passade in i varandra.

Jag stöter i saker, yvig i gesterna, trött och hjärntrött, snubblar, låter ilsknare än vad jag är för jag kan inte styra musklerna som styr röstläget osv osv. Stoppar gafflar i kinden, missar munnen, spiller på mig, vrickar fötter, tappar tallrikar etc. Allt för att mina muskler hela tiden kämpar för att hålla ihop mina leder som är extremt överrörliga. Det finns något som heter Beighton-skalan där man går igenom olika rörlighetskriterier och där man kan få poäng på sin överrörlighet mellan 0-9, där minst 5 p gäller för att få diagnosen EDS tillsammans med några andra diagnoskriterier med.
Jag och min syster hade 9 p. Klar EDS m a o.

Det här syns inte på mig. Jag går på affären som alla andra, jag försöker lyfta till min makes stora irritation, saker för att inte vara till besvär fastän jag blir oerhört trött av det. Jag ser frisk ut ju, jag ler och ser glad ut (jag menar, varför ska jag se sur ut, jag är en glad person allt som oftast) men de riktigt dåliga stunderna syns inte utåt. När jag inte orkar gå utanför dörren för musklerna är så utmattade att de inte orkar lyftas ovanför axelhöjd? Vem ser det? Ingen. Hur förklarar man att allt det ni normalstarka gör på en dag gör min EDS-kropp bara genom att stå rakt upp och ned, resten är styrketräning för mina muskler och styrketräning för EDS:are är inte bra. :)
300% mer energi går det åt för mig att röra mig. 300%. I vanliga fall får man tillbaka rörelsenergi från ett steg, det fortplantar sig i bindväven, men för oss börjar vi varje ny rörelse ifrån scratch. Nollpunkten. Hur trött blir då inte vi som redan är trötta ifrån början? Men det syns inte. Alltså finns det inte. Många av oss har fått höra att vi är lata, vi försöker för litet, vi borde.. Vi borde säkert en hel massa och det är inte vad andra tycker, utan vi borde vila mer. Göra mindre. Fast ibland är det svårt att göra mindre än nästan ingenting.

Så om jag skulle blogga hela tiden om hur jag mår skulle det bli en evig upprapning av värk, trötthet, vrickade fötter, sönderskurna fingrar, brutna tår, blåmärken och en allmän låghet, vilket jag inte tror gynnar mig själv eller min syn på mig själv, men inte heller andras syn på mig. Det finns alltid där, tro mig, och jag är alltid ledsen för att jag inte orkar med som alla andra men jag försöker inte visa det. För vad gör det? Man känner sig bara ännu lägre i sinnet och det blir man inte glad över. Tröttheten är alltid där, jag sover i princip varje dag en eller ett par timmar för att orka med dagen. Alltid. Mycket få dagar jag inte gör det men går nästan alltid i säng 21 för då håller jag på att krokna av trötthet. En sen uppekväll får jag böta för i flera dagar och det är ingen trötthet man kan styra över för det är en totalt förlamande trötthet som gör att inte ens under pistolhot kan man hålla sig uppe. Man måste sova, eller vila. Så nu vet ni varför jag inte bloggar om min EDS i någon större omfattning, eller varför jag inte pratar ännu mer om trötthet och värk, för den är redan där, närvarande hela tiden och det blir ännu tjatigare om jag skulle blogga om det också.. Kram på er!

Julförberedelser!

Det börjar vara hög tid nu att ta sig samman och börja dra ihop sig för julen! Ofta hinner jag inte med som jag hade tänkt mig och tänker: Men attan också, nästa år ska jag vara ute i bättre tid och är jag det? Nej, inte mycket! Eller snarare inte alls. Samma sak om vi ska ha besök, vem börjar med all städning samma dag de kommer? Jo undertecknad! Inte smart. Att sitta gråtfärdig av trötthet (EDS-trött jämt) och ha ont är inte direkt vad jag tycker är särskilt genomtänkt.
I år blir det annorlunda för i år har jag redan börjat så smått. De stora sakerna är gjorda, bakat lussekatter, mjukkaka och pepparkakor (hur länge nu de räcker vilket inte verkar vara så länge med tanke på den fart de åker in i mina barns munnar) Utegranen är hämtad och jag har lite mer koll på vad som ska göras och ska göra en att-göra-lista nu. Jag vet inte hur imponerad min man är av mina att-göra-listor för de brukar innehålla en hel del aktiviteter för hans del också men jag tror han är tacksam. Ingen människa tycker väl om att vara, som man säger i Lycksele, "göralös" (dvs utan något för händerna, ingenting att göra) Så min idé för i år är att vi ska göra älgkorv. Vi har massor med älgkött och älgfärs, så varför inte en korvstoppningssejour i det Ulletska hemmet, det har vi aldrig prövat och jag provar gärna!

Kruxet är då att vi måste ha en kallrök. Vi har ingen kallrök. Jag nämnde igår att maken nog skulle ta och göra en kallrök. Jag menar, vad mer har han att göra under veckans kvällar än att stå och påta med en kallrök på verkstaden? Han blev mycket tacksam.

Ännu mer tacksam blev han när jag sa att vi kunde göra korven i helgen, låta den ligga i salt ett par dar och kallröka nästa vecka! Han blev vansinnigt glad och tacksam, tänk, nu har han fem dagar på sig att bygga röken, inte dåligt för ett förslag som blev lagt så sent som igår! Jag är övertygad om att han vid ett flertal tillfällen känner en oerhörd glädje över att ha fått mig in i sitt liv så han har små käcka uppdrag att utföra!

Vem är inte jag om att uppfylla hans innersta önskningar? Jag är ju inte elak precis så jag hjälper gärna till! Nej, jag återkommer senare med listan, då kan ni hjälpa mig att se vad som är högprioriterat eller ej. Nu ska jag krama sovvarmt barn (sovvarma, svettiga barn är det raraste som finns!) och äta frukost. Sedan är det läkarbesök på förmiddagen för ev. remiss till plastikkirurgen för att ta bort hänget som blivit på magen efter operationen.

Förvirringskassan

Skulle försöka ordna ett ärende via nätet till Förnedringskassan idag. Men tji fick jag! Det gick bara inte så jag ringde kundtjänst. I kundtjänst får man flera olika alternativ och då ska det knappas. Jag knappade för glatta livet och hamnade fel, hamnade bland bostadsbidragen, hur jag nu kunde komma dit när det var sjukpenning jag skulle till. Jag hamnade i alla fall till slut i en telefonkö med 97 personer före mig. 97!
En trygg manlig röst sa åt mig med jämna mellanrum:
" Du är nu nummer 88 i kön"
Ett uttalande som intressant nog följdes av:
" Vi är 25 medarbetare som arbetar för din skull"
Eller något liknande.

Så många som arbetar bara för min skull och det tar så här lång tid? Om jag inte ens fått samtala med en levande själ till att börja med utan bara knappa siffror och de arbetar för _min_ skull, hur skulle det då se ut om de arbetade för någon annans skull? Kära nån! Det hade blivit kaos! Hur många i kundtjänst hade det behövts då? Ett par tusen? Hur många arbetare behövs det för att göra en sjukanmälan? 25? Vad gjorde de andra 24 när en person tog själva anmälan? Höll någon i telefonsladden? Hämtade kaffe? Sopade golvet, lyfte papper, torkade en smula från mungipan, vad exakt höll de på med de andra 24 som arbetade för min skull? Här blir man minst sagt lite nyfiken!

Jag är glad att jag är bara dryga fyrtio och inte åttio för då hade jag inte klarat av systemet, för om det är krångligt idag, hur ska det bli när jag blir verkligt gaggig?

Skellefteå Kommun har en liknande verksamhet. En looooovprisad kundtjänst som åtminstone får mig att vilja tugga taggtråd varje gång jag tvingas ringa till den. Först kommer tre eller om det är fyra val. Sedan kopplas du för att stå i telefonkö! När du stått i telefonkö hamnar du hos en telefonist. Denna telefonist måste då veta om du som ringer är en privatperson eller om du är anställd hos kommunen. Jag är både ock eftersom jag är personlig assistent till min son men också mamma till samma kille.
Då ska du dra ditt ärende för denna person som inte är ett dugg insatt i ärendet och sedan kommer det:
- Vänta jag ska koppla dig till någon av mina kollegor!
Japp, tillbaks till ruta ett och en ny telefonkö. Dra samma lituania (ofta behöver jag nå både skolenheten och en som rör social omsorg i o m LSS) och då säger personen i telefonen:
- Jag skriver till denna/denne att du sökt henne/honom, så hör de av sig inom tre dagar!

Det är tur att vi har fyra mil in till stan. Hade det varit närmre hade jag hungerstrejkat i kommunlobbyn! Ibland måste jag ha tag på en människa a s a p! NU! Inte om tre dar. Inte om tre timmar, utan NU.
Det kan vara att få vikarie för assistenten, att det hänt något på boendet eller liknande, det kan vara akut men icket sa Nicke, det ska gå den gängse vägen. Jag brinner upp helt enkelt. Japp och jajamensan, brinner! Brukar säga åt denna telefonist att jag inte tänkt dra min lituania för henne eller honom, utan ska prata med vederbörande direkt! NU! Eller någon likvärdig person. Jag bryr mig inte om ifall det går eller inte, jag ringer många vårdsamtal i veckan, man orkar bara inte hålla på alltför länge eller för mycket.
Så nu säger jag som det är till telefonisten:
- Jag vet att det inte är ditt fel, men den här kundtjänstidén är det säm sta Skellefteå Kommun någonsin kommit på!
Kanske det når fram till högre vederbörande, om inte annat känns det i alla fall bra att ha fått sagt mitt hjärtas mening!

Tant Gammal ryser!

Tant gick med barn till dagis idag. Tant har tidigare insett att Tant är gammal men när hösten lägrar sig och vintern snart kommen är, då inser Tant att Gammal är Äldst. Först stiger man upp tidigare än någonting annat här i kvarteret, inser att ens hus är rätt trevligt i morgonljus. Men det är lite kyligt om benen så man tar raskt på sig kläder och klär barnet lika raskt, för inte ska man frysa om morgonen. Frukosten är viktig, alla ska ha sig i magen innan de beger sig av, Tant har varit med förr.
Kikar ut genom fönstret och ser att idag minsann är det inte minusgrader ute, alltid något, men för att vara på den säkra sidan ska pannband på, fingervantar, tjockare kappa och se till att barnet har toppeluva för hemska öde om man är utan. På vägen till dagis ser Tant Fjortisen. Fjortisar är ett slags odefinierbart tillstånd alla hamnar i någon gång i livet, vissa efter fyrtio men de flesta innan sjutton! Fjortisarna kommer i skockar ofta, vandrandes på väg mot skolorna, uppsminkade och med något för små kläder.

Tant inser att Tant är glad att Tant är Tant. För dessa små vackra varelser är ju inte påklädda! De cyklar runt i swettiskläder med uppkavlade ärmar, byxorna långt ned på rumpan och stringtrosorna framme. De går insprutade i sina byxor (för hur skulle de annars ha fått på sig dem annat än att ha sprutat in sig i dem?) och jag bara känner hur nylontrosorna skär in i kalasmusen som förmodligen är både rakad och vaxad enligt konstens alla regler och hur urinvägsinfektionerna sitter på tightskanten och gnuggar sina elaka händer och säger: Action!
Jag prisar min för tillfället hårbeklädda muff, för höga härliga, varma inte minst bomullstrosor och min kappa som går över stjärten!
Jag ser framför mig nariga händer där de huttrande blåser in varmluft i ena handen medan andra handen håller i styret alldeles rödfnasiga. Öronen är knallröda och i mitt huvud skrattar öroninflammationerna rått och flyger in och orsakar både det ena och det andra! Mitt modershjärta vill stanna av dem, stryka dem över håret och säga:
- Men lilla vän, du måste ju klä dig!

Jag förtränger automatiskt den kallaste vintermorgonen jag någonsin upplevt när jag gick i åttan, när minusgraderna visade på -47,3° och jag hade några kilometer till skolan. Hur jag hade täckbyxor till det var några hundra meter kvar, att jag gick ned i källaren i ett närbeläget hus för att ta av mig dem så ingen såg att jag hade täckbyxor och sedan tog på mig joggingskorna för att vara tuff, det har jag förträngt och stängt in i huvudets allra mörkaste hörn när jag ser sjukdomar, ledproblem och kalla stjärtar framför mig under mina höstliga morgonpromenader.
Jag förtränger också nylonstrumpor och minus 28°, dans på MB och promenader hem i kylan. Sådant ids jag inte minnas när jag kan gå hem, varm om händer, varm om fötterna och inte minst, varm om stjärten!
Hellre en varm Tant i rumpan än en kall Fjortis i graven liksom..

Ensam är stark och jada jada jada..

Säkert liksom!

Jag insåg min egen litenhet i söndags när jag för andra gången på en vecka fick punktering på ett däck. Mitt ute i ingenting (nåja, det hade ett namn och fyra hus utspridda på långt avstånd) stod jag, en Hyundai Trajet sjusitsigt as till bil, EDS och en tid att passa femton mil därifrån.

Tack och lov kom en kvinna gående i skogsbrynet och kunde springa hem för att hämta maken som kom i en stor SUV för att hjälpa mig. Då kände jag mig inte stor kan jag säga utan väldigt väldigt liten på jorden. Jag var så stark att jag inte ens kunde dra upp domkraften från sin hållare, då är man stark va? Eller ens använda en femkrona för att öppna upp locket där man vevar ned reservdäcket. Ordet kvinnligt hjälplös fick ett ansikte och det var ihopskrynklat, inte alls glatt och charmigt utan skamset.
Men med nytt reservdäck på fick jag åka vidare till närmaste samhälle för att pumpa däckeländet. Men då jag inte heller orkar hålla i luftklockan på macken, fick jag be den snälla kassörskan hjälpa mig. Till männens stora förtjusning vill sägas.

Insåg med all kraft i världen, vad orkar jag om jag inte hade min man som starka muskler hemma? Jag har inte mycket kraft kvar i händerna längre, svagheten har kommit mer och mer under årens lopp och mer värk dessutom, vart det leder vet jag inte.
Nu är maken bortrest under ett par dagar och jag saknar honom redan fast det bara gått några timmar sedan jag skjutsade iväg honom. Han fattas mig. Där jag är mjuk och len är han hård och stark, jag är mjuk i sättet och han är mer kantig. Det passar yppans nu när allt är bra. Ibland retar det naturligtvis mig till vansinne, men allt som oftast är det alldeles, alldeles underbart.

Men ensam i det här fallet är inte stark, inte ett dyft och hon skäms för det även om hon inte kan göra någonting åt det.

Gördeltrosor och päronarslen!

(Bilden lånad från: http://www.sfq.se massor med snyggt att titta på där minsann! Det är inte gördeltrosan på bilden som är med i brevet!)

När man gått ned en hel del i vikt och innan huden och hänget hänger med så att säga, kan det behövas en del attiraljer för att bibehålla värdigheten när man går utanför sin dörr. Har man tunnare sommarklänning kan man med fördel inköpa en gördeltrosa. Skön även för den som inga magmuskler har, eller har som jag, alla magmusklerna hängandes utanpå magen i en skön degig klump!
Undertecknad, yours truly, har gördeltrosor i sin garderob. Det är ungefär lika skämmigt att erkänna gördeltrosa som att erkänna att man äter snor, smygkikar på grannens tonårsdotter eller inte dricker kaffe som alla andra vuxna människor. (En av dessa skämmigheter ägnar jag mig åt och kan jag då berätta att det finns inga tonårsdöttrar här och jag äter inte snor!)

I morse skulle jag ha en sådan fin liten nätt sommarklänning och eftersom jag skulle till La Stada och inte ville skrämma små barn, få tanter att spontant utbrista i benbrott, tonårskillar i målbrott och farbröder tappa sina kryckor, valde jag att plocka en gördeltrosa ur garderoben. Men det var fasligt att det har blivit sådan konstig passform på trosorna nu för tiden? Ska det vara så svårt att sy en trosa som passar?

Baktill rann rumpan ut som två mjuka päron, det skar in i röven och på framsidan drog det åt som tusan mitt på magen, och delade den som två stjärthalvor. Drog och drog i eländet och kunde för mitt liv inte förstå hur trosorna fungerade den här gången, jag har haft dem förr och då har det inte varit några som helst problem! Stryker mig klänning och går förbi spegeln och ser! Mittsömmen som delar skinkorna åt är framåt, vänder mig baklänges och ser att jag har den plattaste röv någonsin skådats och i den höga sidoskärningen har de mjuka skinkorna runnit ut.

Idag ansöker jag om LSS, lagen om stöd och service till funktionshindrade, jag kan inte ens klä mig själv ordentligt längre. So long cykelstång, nu byter jag trosor och åker till Stada för att fixa middagsmat till en ordentligt paella. Svärfars har bröllopsdag och hela klanen samlas för att fira det!

Om Jesus varit i politiken.

(m) hade kritiserat honom för att han begärde att man skall ge allt man har till de fattiga, inte bara en rimlig andel.

(fp) hade kritiserat honom för taklet om att man skulle låta barnen komma till honom men han hade ju inte ens lärarutbildning!?

(c) hade kritiserat honom för att han inte uttalade sig om jordbrukspolitiken

(kd) hade kritiserat honom för att han förvandlade vatten till vin

(mp) hade kritiserat honom för liknelsen om fåglarna som inte tänkte på morgondagen och uppmaningen till människorna att göra som de gör.

(s) hade kritiserat honom för att han talade om att människorna skulle få sin lön i himmelen och inte på jorden

(v) hade kritiserat honom för liknelsen med tjänarna som förvaltade sin herres pund, där han framhöll den som det bästa exemplet som hade fått sin herres egendom att växa mest.

(sd) hade kritiserat honom för att han kom från mellanöstern

Dessutom kan man ju lägga till att (nd) inte hade velat ha med honom att göra eftersom han var jude....

(F!) hade förstås kritiserat honom för att han var man

Dessutom har han ju ingen som helst mediaträning och med det där skägget blir han inte bra i TV heller. Nej, han vore totalt chanslös...

(Citerat efter en god vän inne på föräldraforumet Aff, Christopher, du är en pärla!)

Lära känna sig själv...

Hon där, den där lilla saken med knutna nävar är jag. Undertecknad, yours truly also known as Ullet. Visst kan man tycka att i fyrtioårsåldern borde man ha stora delar av sin historia klar för sig, en stabil grund i nuet och en fortsatt fascination för framtiden, men det är inte alltid lika glasklart eller enkelt.
Ibland lär man hela livet helt enkelt och det finns ingenting jag finner så utmanande eller så uppfriskande som att ha fel, att få göra om världsbilden inuti mig och sedan få gå vidare, utvecklas i sinnet och bara inse saker som gör bra saker med mig. (Tycker undertecknad då)

I helgen som var hade jag ett sådan hallelujah-moment. Vi var ett antal tjejer från låg och högstadiet som träffades mer eller mindre spontant i vår hemstad för att äta gott, dricka gott och bara prata. Allt började vid halv fem-tiden och vid tolv insåg vi att utestället vi skulle på stängde kl två så det var till att skynda sig ut (eller om klockan var elva, jag vet inte så noga!) men det var väldigt upplysande.
Jag insåg att min sanning om min barndom och hur det såg ut var väldigt präglad av just mina svagheter, mina trasigheter och då och länge nog i livet, trodde jag att jag var ensam om att vara trasig men det var inte så. I hjärnan har jag kunnat tänka tanken:
- Alla har nog av sin dag
Men att praktisera det? Njae, det är det väl sämre om, man är fullt upptagen med sitt och de sina för att kunna ta in sådant. Men i helgen lärde jag mig massor om mig själv, om de jag växte upp med och jag känner enorm tacksamhet för det. Att få ett perspektiv, en annan sanning som när den rörs ihop med min sanning blir något helt annat och det känns skönt. Väldigt skönt!

Jag insåg andra människors litenhet i världen och att jag var inte ensam som varit liten, att vi alla bar på mycket inom oss och det var fint att kunna få ta del av det. Inte så att vi bara talade elände för det gjorde vi absolut inte, vi hade fnisskul och det var läge för Tena-inkontinensskydd att komma dit och göra reklamfilm, men det var den allvarliga stunden som etsade sig fast inuti mig. Förmodligen för evigt. Jag tycker om nya erfarenheter, jag tror och är övertygad om att de berikar, att de gör mig (alla) till bättre människor om vi vårdar och tar våra erfarenheter på allvar, sköter om dem men inte låter sorgen bygga bo i våra sinnen helt enkelt. Utan vi låter oss så sakteliga förändras och gå vidare i livet, mer hela än tidigare. Den ensamhet och det utanförskap jag upplevt var inte längre ensamt. Inte alls. Jag känner mig mer samman i denna värld och i den sanning som jag upptäckte än jag gjort någonsin och det känner jag överväldigande tacksamhet inför.

Nu hoppas jag att vi kan dra ihop de här tjejerna och gärna några till inom en inte alltför avlägsen framtid, göra en ny pratarkväll och bara umgås för det var vansinnigt roligt!

Måste få visa lite bilder vår ass tagit på

Prins Plorp av Vällingby. Prins Plorp är en mycket unik liten kille, han har Tietz Waardenburgen syndrom type IIA. Jätteunik och jättefin! Världens gladaste kille, en kille med allt och lite därtill inuti och med kramar och pussar som kan välta lastbilar, skratt som kan få den suraste tonåring att smälta till vatten och få pms-tokiga tanter att bli väna feér som strösslar rosa hallonregn över oss alla. Sådan är han...


Killarna i lekparken, min mellanpojke och min lillpojke. Killar som är mina hjärtan, mitt liv och allt jag någonsin önskat och drömt om. Det är dessa.
Man kan se livet på olika vis, välja själv huruvida det är roligt eller om det är rätt trist. Man kan välja om en blåsig dag är jobbig och hemsk eller bara ett sätt att få se grenarna smeka en i ansiktet och ge känselupplevelser utöver det vanliga. Vi väljer.

Visst kan man tänka på vad livet är. Är livet en enda spurt mot slutet i ett hastigt tempo, eller är det en promenad i parken med fåglarna som kvittrar, med gräset under fötterna? Är det en solig vinterdag som knastrar under skorna eller är det bara hemskt, kallt och bara en väntan på våren?
Prins Plorp väntar inte. Prins Plorp han är. Han är här och nu, i morgon finns inte och tänk vilken ynnest att få leva så. Att få känna att det enda som gäller är det som finns rakt framför sig, att det mesta är rätt roligt, vackert och underbart. Kramas, pussas, studsa studsmatta, se film och äta. Skratta när andra skrattar och få tokryck när mamma städar och ligga på golvet för att fnissa tills man tappar andan, är sådant hemskt? Är det sånt vi kallar för ett icke-värdigt liv? Jag tycker tvärtom, det är sådant jag kallar värdigt liv. Att leva nu och leva fullt ut, hela hela tiden!

Semester 2010

Är man fem år är stenkastning i vatten nåt man bara måste utföra varhelst det finns vatten! Små killar kastar små stenar,
stora killar kastar stora stenar! Den här forsen fann vi på vår resa upp mot Saltströmmen. Vad den heter? Ingen aning.
Samma fors, med fullständigt turkostgrönt vatten som yrde runt.

Bron i Saltströmmen, här stod vi och fiskade, fick upp tre små sejar men inget mera. Fiskesemester ska familjen ha när vi inte a) behöver stå på klippor med små barn och vara rädda b) inte är stressade och måste iväg till stugan och bygga skotergarage! *noterar to selfet*