Mot barnkalas med språng!

Lillebrors första kalas, i höstas vågade han inte gå men nu vågar han. Det går framåt med tuffheten vill jag säga. :) Mamma tvättade håret dagen till ära för gå omkring med skitigt hår bland folk det gör jag inte. Inte på barnkalas iaf, för man vill inte skrämma de små liven.

Apropå överpyntade julgranar...

Här är Julgrans-Hitlers bidrag till debatten om överpyntade julgranar, men Julgrans-Hitler vill ha dem så här. Kanske t o m lite mer och kanske med extra Allt på, som en bra pizza med andra ord..

Vi gör julgodis jag och Plorp

Att vara beroende..

Att vara beroende av en annan människa kan vara någonting gott. Men ibland är man beroende av andras välvilja och förståelse på ett sätt som gör en utelämnad. Jag ska inte klaga för jag har det bra, vi har mat på bordet och ändå en rätt trygg tillvaro men vi är beroende av att människor runt omkring oss förstår den speciella situation vi lever i, jag personligen behöver folk omkring mig som förstår att jag inte alltid orkar eller kan och när orken tryter, faller in och gör klart eller hjälper mig med det jag inte kan.
Allt skulle vara väl om detta alltid skedde under konsensus, under innerlighet och medmänsklighet men livet är ju ingen autostrada där raksträckorna byter av varandra utan en slingrig kostig i Norrlands inland.

Jag önskar att folk var mindre egoistiska, mindre rigida och framför allt mer flexibla i sitt tänkande, i sitt liv och i sitt sätt att bemöta andra på. Det är vad jag önskar mig. Men då önskningar har en alltför stor tendens att inte slå in, inser jag att jag har bara att bli hårdare, bli mer rigid jag med och skydda mig själv, mina barn och mitt hem. Inte för att jag vill eller egentligen är sådan, utan p g a att världen utanför är hårdare än jag. Jag är inte redo för det men jag måste härda till, bli en Stål-Ullet, en med hjärta av stål och hjärna av glödande kol där allt går ut på att sätta gränser åt höger och vänster för världen gjord av andra hårdingar tvingar en till det.

Supersura Sunk-Subban här!

Anmäler mig till tjänstgöring! Lärde mig den hårda vägen igår att jag inte kan äta ostkrokar som jag gjorde förr. *noterar till selfet* Jag har sällan varit så dålig utan att ha magsjuka vill jag lova. GBP-opererade, ni ska inte äta tre nävar ostkrokar, nöj er med maximalt en näve. Svimfärdig, skakig i benen och kraftigt illamående gick jag till sängs och bäddade för en orolig natt. Vilket är suveränt bra eftersom jag bara ska vara uppe hela dagen idag och följa Storson på sjukhuset och handla julklappar och fara kring som ett torrt skinn hela dagen. Dagen började kl 4.31 *piiip* när jag vaknade och insåg att jag inte kunde sova längre. Nog för att jag var trött men jag vet att senast kl 6 ska jag upp och hoppa så jag låg kvar i den gosiga sängen med en fyraåring klättrande över mig. Varmt och härlig, för att inte tala om knotigt och benigt.

Steg upp kl 6 och tog upp en yrvaken liten Plorp. Han är inte så liten längre inser jag när jag ser honom, han har lagt på sig lite hull nu, bra, men han är så stark! Ingen liten plutt där inte!
Upp och klä, muta med pepparkaka och massor med pussar och kramar fick mamma. *myser inombords* Ut i kylan och vinka adjö, tvärpinka hunden längs grannens tomtkant (förlåt farbror Arne!) och in igen. Upp på övervåningen och väcka de sjusovande två i dubbelsängen och lägga sig ned under täcket för att se morgonteve en stund innan det var dags att äta frukost.
Ställde mig vid bordet för att tvärögna (kika snabbt igenom någonting på norrländska) igenom en tidning och då surnar han jag delar tidning med ihop och börjar duka upp frukosten inuti min tidning! Jamen hallå!!
Supersura sunk-Subban vaknade genast till liv, hon är lättväckt nu för tiden! Sedan retade samma inneboende mig hela frukosten så mitt ph-värde nu är högt över det normala, saltsyrenivå ungefär. Sedan tänkte jag slå in lite julklappar som ska levereras idag medan maken och fyraåringen klädde på sig för jag skulle skjutsa dem till dagis och jobb, och då körde det ihop sig!
Maken skulle ha smakråd, fyraåringen frågade hela tiden:
- Vaddå?
På alla uppmaningar om att ta på sig kläderna. Därför ser han ut som ett ihopkok av en både färgblind och mönsterblind person, det är blårandigt på överdelen, byxorna bruna med dinosauriemönster i senapsgult och med röd/svart-randiga sockar. Tjusigt! Mycket tjusigt. Eller då inte.
Skjutsa och sedan krypa upp i soffan för att skriva det här och nu ska Supersura Sunk-Subban ta sin subbkropp och förflytta den till en spegel, klä sig och kladda lite mascara på fransarna, slå in sista paketet och sedan förflytta sin och Storsonens lekamnar till Umeå Universitetssjukhus och om Sur-Subban har tur, ja, då får hon krama bebis idag. Träffar ni supersura Sunk-Subban idag, var snäll med henne, hon behöver det!

Trillade över en tävling om ursköna tofflor!

Jag brukar sällan vara med i sådana här tävlingar men den här kunde jag inte låta bli! Ser ni inte hur sköna de ser ut att vara? *vill ha* Perfekt för en som just nu lider av svårartad kyla, värk i fötterna men också hälsporre. Gå in här: fashionhaggan och delta du också! Lycka till!

Mammahjärtat, mammahjärtat...

Idag fick jag höra något som gjorde mig övermåttan stolt! Storsonen tycker inte direkt om uppmärksamhet och stå längst fram och prata inför folk är inte något han direkt anmäler sig som frivillig till. Idag på skolans fysiklektion skulle de prata om rörelseenergi (det här talet/formeln är något som rörs sig om rörelseenergi, be mig inte förklara för jag har snott uträkningen här på internet!) och en i klassen hade förklarat något om små bilar kontra stora bilar och vem som hade mest rörelseenergi. När killen hade förklarat frågade fysikläraren om det var någon annan som hade något att tillföra. Min son hade inte hållit med i resonemanget utan greppat pennan och ställt sig självmant framme vid tavlan och börjat en uträkning likt den som står här ovanför. Högt och ljudligt hade han förklarat varför den lilla bilen och den stora bilen hade olika rörelseenergi och till slut ringat in sista siffrorna och vänt sig om fortfarande med pennan i högsta hugg och lett.
Läraren hade varit mycket nöjd med hans föreläsning och klassen spontant applåderat till hans forcerade och snabba räknande. Läraren erbjöd klassen en lättare förklaring till Storsonens uträkning för det var inte det allra lättaste. Det roliga tycker jag, är att Storsonen är så här, en professor Kalkyl och då jag vet hur smart han är men inte vågat ställa sig framme och visa hur mycket han faktiskt kan, tycker jag han var himla strong! Vilken kille!

Killen var mäkta stolt själv över att han, utan att ens reagera vågat ställa sig där framme och berätta. Sedan förstod inte jag heller direkt vad det var han menade eller hur det fungerar men det är av underordnad betydelse, för det var övertygelsens triumf över känslan som är själva grejen. Sen är fysik och matematik skittrist för en estet som jag, men sonens vinst över sig själv gör mammahjärtat mört och varmt. Mört och varmt.

13.7 eller fjorton kilo borta!

Min första målvikt är avklarad! Jag har gått ned och nått en magisk siffra vilket gör mig jätteglad. Däremot vet jag inte vilken målvikt jag ska ha efter det här? Fem kilo till? Tio? Men det känns inte riktigt engagerat från min sida, det var ju hit jag skulle först och främst, alla andra kilon känns både onåbara men också oviktiga. Detta fast jag har ännu mer att gå ned. Ganska mycket mer.
Men det både känns och syns numer. Kläder men också i mina rörelser, jag kan gå mer obehindrat, jag har fortfarande samma värk i ben och fötter men jag går snabbare vilket i sig inte är någon markör eftersom jag enligt maken har samma hastighet på min gång som en snigel, en död sådan. Nu kanske jag rör mig i en hastighet jämförbar med en komatös snigel, alltid något.
Apropå maken, han ligger i något. Värk i kropp och mage, feber och allmänt rätt risig. Frågan är bara vad och om han ska in på veterinärkliniken för att avlivas! Eller så ger jag honom en kopp te och en smekning på pannan? Jag vet inte, men då jag är pms och irritation i en och samma förpackning (köp en få två haggor för samma pengar!) kanske veterinärkliniken ligger närmare tillhands. Snällhet seems not to be tha' shit just nu.
Kanske är det det faktum att jag äter som en pippibird och man tar visst upp 30% av näringen i det lilla man äter, inte underligt att man blir en vandrande surhög. Sedan använder man inte maten eller godiset längre på samma sätt, jag sätter mig inte ned och tröstäter en bit pepparkaksdeg när jag är sur eller en påse lösviktsgodis utan jag låter nog känslorna komma en bit upp till ytan och det är jobbigt, för alla. Men vigselringarna kommer på utan problem numer. Bra, nu är jag upptagen igen!

Sitter med en klump i halsen..

Har ett tjafs med Förnedringskassan om en sjukperiod i mars-juli 2009. För att godkänna den perioden vill de ha ut mina journaler.
Inte vilka journaler som helst utan de journaler som är från min terapi. Jag har sedan Plorp föddes 1999/2000 gått i terapi och gör så fortfarande när behovet finns, för att hantera den stress och den depression och sorg som hans födelse gav upphov till. Att jag 2003 själv fick diagnosen Ehlers-Danlos syndrom spädde ytterligare på behovet av att få prata för att inte tala om när Storsonen fick MS-Multipel Skleros, ja, då var behovet akut av att få hjälp.
Nu kommer den hjälpen via Psykkliniken och FK ska ha ut journalerna därifrån. Så där spontant känns det mindre utlämnande att sitta naken på torget i rusningstid än att delge mina innersta tankar och behov med en myndighetsperson.
Finns ingenting jag skäms för, jag har inte några mörka hemliga sidor om att yxmörda, lemlästa eller göra fula saker med barn, men det är mina tankar, min ångest, min sorg som ska läsas för att se om jag är/varit tillräckligt "sjuk". Det känns inte okej.
Läkarintyg finns och en lång sjukskrivningsperiod före det och det rör sig om några ynka små månader i jämförelse med de ÅR jag varit sjukskriven men att jag inte låter dem läsa journalerna kommer att användas emot mig i bedömningen helt klart.

Tack och lov har jag en urgullig kvinna jag pratar med, hon sa bestämt nej till att lämna ut journalerna och att hon skulle ringa och prata med handläggaren. Oavsett utfall, tack för det försvaret!
En annan oroshärd är assistansersättningen sedan 2006. I senvintras kom det fram att vi varit berättigad till mer assistansersättning (arbete jag/vi utfört utan att få ersättning för det) men att kommunen inte betalt ut det till oss eftersom de schemalagt mig på för få timmar. Detta rör sig om många hundratalstimmar. Många!
Enligt Brukarstödscentra kan kommunen eftersöka dessa pengar men då krävs det att de gör det. Kommunen är inte alls intresserad av detta. Nu har maken pratat med FK om detta och handläggaren hade aldrig sett på maken, hon var förstummad! Det rör sig ibland om 110 tim/månad!!
Timmar som är gjorda men då jag inte schemalagts inte vetat om att jag ska ha dessa timmar eller att maken skulle ha dem. Maken är på krigsstigen och han är inte lätt att ha att tas med när han sätter den sidan till. Tack och lov!
Nu vill jag lämna er med en dikt jag läst för länge sedan men fann på nätet igen idag. Att stilla begrunda över för er som likt mig och många andra, fått barn med mycket speciella behov.

En annorlunda händelse.

En ängel kom till herren Gud

och förde fram ett viktigt bud;

Ett mänskobarn skall födas snart

ett speciellt och underbart

Det barnet är av sådan sort

som inte lär sig lätt och fort

Mem sitter allvarsam och vek

och ser på andras stoj och lek

I skaparns tanke helt perfekt

för världen ter han sig defekt

Och vad han tänker – vad han vet

är hans egen hemlighet

Där behövs en Mor och Far

som gränslös tröst och omsorg har

Och som fömår att hålla kär

ett barn som mycket bräckligt är

Att få det barnet i sin vård

det ären gåva och en nåd

I tro och kärlek växer den

som anförtros den uppgiften

Så Herre välj med omsorg dem

som kan den lille ge ett hem

Där allt man hoppas allt man tror

och nåd och frid och värme bor.

Dagens goda råd

Kommer från indianerna:
" För att döma någon, skall du gå i dennes mockasiner i hundra mil"

Något att stilla begrunda eller tänka på i dagar som dessa..

Jag har läst en bok...

Inte vilken bok som helst som det brukar bli, förslagsvis tantsnusk som går in genom ögonen och ut genom röven för det är ju bara skräp egentligen. (Tänk hur man satt och diskuterade kiosklitteratur på Kulturarbetarlinjen och dissade den, för att som vibränd trebarnsmamma tycka det är helt okej litteratur för man orkar inte ta in annat eller för att ens läsa något till slut som man inte vet slutar lyckligt.)
Men förra året gav jag min syster en paketkalender istället för en vanlig julklapp och hon måste ha tyckt om den, för i år fick jag en paketkalender av henne. Den är fylld med luktagott för det luktar gott nere i påsen och jag har fått både duschkräm och fotscrub hitintills. Nå, bra med detta men igår fick jag en bok i ena paketet. Syrran är gymnasielärare i bl a engelska och denna läser de där och jag fick denna i paketet.
När jag läste baksidan och såg att flickan blev både våldtagen och mördad och att den rörde trasiga familjer, ja, då tänkte jag:
-Oh no! Inte mer tragik, det pallar jag inte! Vad som helst men inte tragik. Sedan lade jag mig för att vila och herrejistanes, jag kunde inte sluta läsa. Låg långt in på gårdagsnatten och sträckläste för den är himla bra denna bok!
Bara känslan av att för en gångs skull orka språket rätt bra, att kunna ta in gjorde mig glad. Det har varit tungt att inte känna igen sig, att inte orka på samma sätt som innan man gick in i väggen och sorgen blev en del av en, detta blev en upplevelse.
Jag ska se filmen när den kommer, det ska jag.

Trots ett bestialiskt mord och en våldtäkt på en underårig, är det här en bok fylld av kärlek, omtanke, vilja att måna om andra och om hopp. Författaren har ett roligt, intressant och målande språk som gör denna bok mycket läsvärd. Har du inte läst den, läs den! Ge bort den i julklapp och få någon annan att reagera som jag, först med bestörtning och sedan med värme i hjärtat! Köp, låna, läs är min slogan för dagen! Gärna NU!

Här skulle en bild av en enslig väg i det inre av Västerbotten

passat bra men eftersom jag inte äger en sådan bild och inte vågar sno en av vem som helst så överlåter jag till er att göra er en bild av detta, okej?

Veckan som gått har varit i besvikelsens tecken. Jag har behövt hjälp med förberedelser inför advent men det har varit sisådär med den hjälpen. Däremot tyckte maken att vi hade tid att åka upp till stugan i Hemavan och det var inte direkt vad fru Ullet hade i tankarna men efter en del lock och pock gick jag med på det. Fast jag åkte inte upp med glädje eftersom hemma låg smutstvätten och skrek på mig, ljusstakarna grät förtvivlat och dammråttorna de skrattade hysteriskt eftersom de fick husera fritt hemma utan oss men jag ville inte vara en glädjedödare..

Till mina mäns försvar kan jag säga att de skött fjällfärden med bravur, jag har inte behövt lyfta så många fingrar alls under helgen som gått vilket är bra då maken är på arbetsresa i fyra dagar i veckan och jag är ensam hemma med alla barnen. Nå det går det med.
Fast notan för resan blev hög vill jag lova. Så här såg det ut:
Vi har ca 40 mil upp till stugan, vi kör över Lycksele (min hemstad) och vidare uppför Blå Vägen och alla småbyar som ligger där. I Umgransele lägger bilen av! En ny bil bara får allmänt tuppjuck och datoreländet som styr bilen skriker åt oss: DEPOLLUTION CONTROL FAULTY!
Vi kan köra men vi kan inte gasa, vi kan inte köra om och drar oss så sakta mot Storuman och en Citroên-handlare där. Maken berättar att detta inte är första gången och att förra gången detta skedde fanns inget fel utan bara en glapp kabel, man fick nollställa datorskrället och sedan gick bilen som en kråksång igen.
Citroên-handlaren var bortrest men som med alla norrlänningar i princip, fick vi tag på honom i telefon och han var mycket hjälpsam, om än inte så pratsam. Jag kan berätta att det är skillnad på pratsamhet på en Stensele-bo och en Skellefte-bo! För att inte tala om en Stockholmare.

Nå, vi hamnade till sist bakom brandstationen i Storuman och fick en snäll kille att hjälpa oss att nollställa eländet. En extra timme gick åt. Faktura skickad! Vi pustade ut och fortsatte upp för att strax efter Storuman några mil norröver, uppleva samma sak igen. DEPOLLUTION CONTROL FAULTY!!
Shit!
Nåja, bilj&€#%"& gick ju köra om än inte så snabbt och till slut kom vi upp till stugan. Där hade vi inget vatten!
Efter några timmar in på lördagens morgon kom vattnet för att försvinna under natten när temperaturen sjönk en hel del men det hör till charmen med vinterstuga i fjällen.
MEN!! Nu kommer menet...
När vattnet försvann i morse skulle maken gå upp till bäcken för att kontrollera att allt var okej när hans kropp av någon förunderlig anledning får för sig att lägga av, det vill säga hans ena ben säger: PANG och han är halt! Packa sig in i bilen och sticka från byn var svaret på allt detta. Vi hinner strax utanför Hemavan när bilen lägger av helt och hållet. Vi styr in på en parkeringsplats, stänger bilen och vips fungerar den igen. Jag bara älskar teknik helt enkelt för det blir så billigt.

Vi hinner ytterligare några mil, nedanför Tärnaby nu och temperaturen är -14° och tempen i bilen ca 100° för termostaten var helt kajko och då säger Storsonen som sitter i baksätet med Pytten:
- Oj nu spyr han!
Jag hinner bara vända mig om och ser kaskader av kräks komma ur fyraåringens mun.
Bara in på nästa parkeringsficka och ut med ungen som dessutom lyckats kräka ned den långhåriga hundens ena sida. Mums är bara förnamnet!
Torka sätet och bilbarnstolen från en åksjuk liten killes spyor och rulla hunden i snön (kom inte och säg att vi inte har arbetsuppgifter till alla i bilen!!) och sakta går det upp för oss att bilen måste in på rekonditionering för den ser förjävlig ut!
Stackars barn får stå ute i kylan och byta om delar av klädseln, och in i bilen igen. Vi har 30 mil kvar!
Äntligen somnar barnet och vaknar först efter Storuman och ska då ha en banan. Bananen har på grund av den felaktiga termostaten, läs bastuaggregatet, blivit mos och helt oätlig, barnet tjuter i baksätet och vi fruktar ytterligare kräkskaskader men klarar oss undan med bara andan i halsen!
I Lycksele är barnet jättehungrig, vi satsar på Frasses och inmundigar en del mat och barnet säger då:
- Oj nu kom det lite till!
Torka mera, ut i mörka natten på icke allmän väg utan gatlysen och försöka sanera vad som saneras kan. Mums 2!
Han är seg och slemmig i halsen och inte magsjuk utan är pigg och fräsch, klart fall av åksjuka och hosta helt enkelt. Vägen är krokig och eländig, isgata och vi kryper fram i 50, inser att vi med vår tur och denna dagens elände lär resan på 13,4 mil ta minst tre timmar för vi planerade för både en avåkning och ett byte av bildäck. Men vi hann hem, helskinnade men med:
* En verkstadsräkning att räkna med
* En beställning av ny verkstadstid (och jag får ha en skruttig bil som knappt tar sig fram under fyra dar när maken är bortrest oh vad jag ser framemot det!! *himlar med ögonen*)
* En rekonditionering av nyligt nämnda bil
* Fyra tvättmaskiner kräktvätt
* En nedspydd hund modell golvmopp

Men en trevlig tur till stugan blev det säger frun till Halte Gunnar för han kan inte gå längre! Men kul var det. Och dyrt i slutändan...

Hon stod där och tittade

Kanske skulle de fem urdruckna glasen självmant gå in i köket och stoppa sig i diskmaskinen? Den ursprungna blöjan som låg nedanför tv-bänken hoppa ned i soppåsen och alla kvarglömda kläder själva lägga sig i smutstvätten och sedan stoppa sig själv i tvättmaskinen?
Alla högar med papper, leksaker, sladdar och kvarglömda saker som tangerade en triljon i hennes ögon och ändå satt hon där och kunde inte få ett grepp om läget. Så här såg det ut och så här hade det sett ut under all tid hon levat där och ibland hoppades hon att hennes optimism skulle ge vika för en mer krass och realistisk syn men inte.
Fortfarande fanns där en lust, en vilja att förändra, att det skulle gå att få en förbättring. Att ansvaret skulle delas och att alla i hushållet ville ta sin del av plocket, av städet, att även de skulle vilja ha det snyggt omkring sig. Fast kära nån, klart alla ville ha det snyggt omkring sig de ville bara inte vara den som gjorde det. Visst kunde de andra lägga manken till ibland och röja men inte spontant. Hon hade läst i en kvinnotidning om hur hypnos hade hjälpt en kvinna stå ut i röran, men hon skulle vilja hypnotisera dem hon bodde med för att ens ta bort disken från bordet. Eller borden rättare sagt.
Hur skulle hon hinna allt detta på den korta stund hon hade på sig? Alla saker som låg på spridda platser runt om i huset, de skulle hitta hem igen på några timmar, golv behövde skuras och kläder vikas. Allt medan hennes arbete staplades på hög och låg i hennes bakhuvud som en gnagande visshet om att allt inte var som det skulle. Vad skulle hända om hon lät bli? Hon hade provat det med men med den erfarenheten att det blev hundra gånger mer att göra den gång hon för omgivningens och barnens skull var tvungen att agera. Vilket gjorde att hon lät bli att ignorera, och det var ju bra, för barnens skull. Men optimismen fanns där. Hon trodde det kunde bli bättre, de kunde arbeta tillsammans. Nå en acceptabel nivå på plocket, det var ju inte så att hon begärde en steril och pedantisk miljö utan bara en acceptabel, bortplockad miljö där man kunde hitta sina saker och där var sak hade sin plats med några få undantag för leksaker på golvet, tidningar på bord och åtminstone en urskurad toalettstol en gång i veckan.
Kanske borde hon gråta? Fast det hade hon redan gjort och varje gång man grät försvann tid till arbete. Tid som inte kunde gå förlorad. Hon måste reda upp det här. Hon kavlade upp ärmarna och satte handen ned i vattnet och vred om trasan. Snart är det jul!

Nya sjukpenningregler!

Från och med 1/ 12 2009 gäller nya sjukpenningregler. De nya reglerna är klara och entydiga.


SJUKDOM ÄR INGEN FRÅNVAROORSAK!
Läkarintyg accepteras inte längre. Kan du ta dig till doktorn så kan du också ta dig till arbetet.

TJÄNSTLEDIGHET PGA. OPERATION
Beviljas ej. Anställd äger ej rätt att avlägsna någon del av sin kropp. Den utrustning som fanns vid anställningens ingående ska vara kvar och hållas i användbart skick. Om något avlägsnas sänks också den anställdes värde och lönen ska reduceras i motsvarande omfattning. Kvinnliga skönhetsoperationer som sker på semestern är däremot att betrakta som kontinuerligt underhåll.

TANDLÄKARBESÖK
Besök hos tandläkare accepteras ej eftersom varje anställd som ej redan har löständer snarast ska installera sådana. I stället för att ränna hos tandläkaren ska ni sedan sända in proteserna till arbetsgivaren som ombesörjer lagning. Arbetsgivaren är skyldig att inom 60 dagar returnera tänderna.

GRAVIDITETSLEDIGHET
Ledighet för graviditet och mammaledighet har helt avskaffats i de nya reglerna. Kvinnliga arbetare ska sitta med benen ihop i arbetet och arbetsgivaren är skyldig att se till att preventivmedel alltid finns tillgängligt för att dölja eventuella spår av snedsprång. Skulle någon anställd bli med barn får förlossning ske på veckoslutsdagar och barnet tas om hand av mor- eller farföräldrar.

GYNEKOLOGBESÖK
Besök hos gynekolog på grund av den förfinade tekniken hos dagens kontorsmaskiner helt onödig. Sätt dig på kopieringsmaskinen och tag en bild (yngre kopierar direkt, äldre måste kanske trycka på förminskningen först). Sänd bilden på telefax till gynekologen och fortsätt arbeta. OBS! Var mycket noga med att faxa till rätt faxnummer.

ÖVRIGT
Eftersom toaletter ofta är en plats där smitta av magsjukdomar mm kan spridas ska alla dylika behov vara avklarade i bostaden innan man går till arbetet

En slö dag idag

Fast egentligen har jag inte varit så slö, jag har använt upp alla granruskor och gjort adventsfint på räcket kring altanen och farstun och plockat in en disk i maskinen, men förutom det har jag mest bara funnits och inte gjort så många knop.
Ikväll lagar maken maten, nu har jag ca en vecka kvar av purekosten och får sedan börja äta vanlig mat med några få restriktioner som sparris, ananas och annan trådig och svårsmält mat. Ska bli kul att se hur jag reagerar på ex pasta, en del dumpar rätt kraftigt på just pasta. Däremot smakar inte mat som den gjorde förr. Jag äter pyttelitet och blir nästan i paltkoma av 2 dl mat men ingen direkt mättnad som förr utan det blir bara fullt. Jag är inte hungrig på samma vis heller, mat har fått en helt annan innebörd för mig, direkt överlevnad. Det är inte njutning på samma vis för jag upplever inte samma smakupplevelser. En sorg på ett vis men samtidigt bra för på det sätt jag ätit tidigare har bevisligen inte fungerat. Nu är det dags för en ny strategi och en ny inriktning. Har sjunkit ihop rejält och över tio kilo har försvunnit på dessa veckor och jag mår faktiskt bra!

Understundom tar maken och njuter av en dusch

Vissa dagar tar han sin tillflykt till duschen, spolar heta vattendroppar över sin medelålderskropp och förbereder sig för en dag på jobbet. Idag fick han det stora nöjet att först besöka Beirut för att se ifall han kunde hitta några användbara rester från bombningarna som kunde torka hans lekamen efter nyligt sagda dusch. Han fann inte det han egentligen ville ha utan fick nöja sig med det lilla. En stjärtlapp typ! Han tog detta som en man och ställde sig sonika bredvid sin fru, lyfte upp den lilla stjärtlappen och sade med glädje i rösten:
- Nu går jag upp och duschar och sedan torkar jag med med den här.
Här viftade han glatt med den mintgröna stjärtlappen från 80-talet (som sparas av nostalgiska skäl av mig, då det är den handduk/stjärtlapp som min bror tryckte åt mig en jul när han låg på neurorehab efter en allvarlig skidolycka som nästan tog hans liv) och log muntert till kärleken i sitt liv.
- Ja, sa jag, ta du och njut!
- Ja, jag ska sitta länge invirad och bara mysa, sa han och knyckte på den ännu tämligen fasta stjärten medan han gick upp för trappen till badrummet.
Det är så härligt med familjeliv!

Jag har provmålat i sovrummet.

Hittade en nyans jag trodde och tror stenhårt på, plommon! Alcros plommon eller thai ska bli vår nya väggfärg i sovrummet. Jag vill ha ett ljust bokgolv med två vita panelväggar och två väggar i plommon. Sedan vitt tak i furuhelvetet och ny säng. Klädd i vitt, vitt och vitt. Jag hade tänkt beställa en bit heltäckningsmatta med kantning istället för matta och sedan ha svarta och bruna detaljer i sovrummet i form av teve, skåp och gardinstänger. Har några målningar på lut inuti huvudet som gärna ska få hänga därinne med. Sämre än i nuläget kan det inte bli.

Fortsätter operationspratet...

Den 5/11 vaknade jag, uppvätskad och pigg som en liten mört! De andra tjejerna skulle hem den dagen men eftersom min reslängd var ca 136 mil fick jag stanna en dag till. Härligt! Ett helt rum bara för mig själv och hej bara så det kan gå!
Eftersom jag hängt inne på ett nätforum för föräldrar under stora delar av de senaste tio åren och därmed skapat mig en hel del nätvänner (tack gode Gud för er!) hade jag den stora turen att få besök av en långväga vän från nätet och det var väldigt roligt! Vi pratade i några timmar när det var dags att vända kosan och styra hemåt. Men det var verkligen som att träffa en gammal vän för typ tionde gången.

Sedan var det vila och dricka som gällde.
Dagen därpå duschade jag (ooh härliga LDB i jämförelse med Hibiscrub!) när brorsan som bor i Göteborg hämtade upp mig, skjutsade mig ut till Landvetter och flyget hem. Härliga härliga Västerbotten. Aldrig har jag varit så glad för att se lite snö som då!
Efter hemkomsten har det varit ett evigt tjoande för att se till att man får i sig vätska, rätt sorts vätska och tillräckligt med vätska, sköta magen, se hur man liksom rinner bort alldeles av sig självt och få krama sin make och sina barn igen.
Jag är långt ifrån fit for fight men det tar inte livet någon hänsyn till, det rullar på i hysterisk fart fortfarande med skräckscenariot från igår med en pojke som mår dåligt av sin sjukdom men men, vi får kavla ärmarna, ta en anti-depp till till morgonfilet och börja skotta!

Börjar äta mjukkost idag, mosad potatis med sås och köttbullar och fisk, jag älskar fisk, samt andra mjuka saker fast med tillägget: knäckebröd! Knäcke är väldans mjukt för magen då det blir som en mjuk gröt i munnen och det är bra. Mjuk sörjig mat är bra första veckorna. Nu ska jag försöka hålla folk vid liv, äta bra själv en stund och sedan se till att jag hinner med i svängarna för jag har gått ned 8.5 kilo på fyra veckor. Det känns vill jag lova.

Nu ska jag berätta vad som hänt mig sista veckan

Jag har genomgått en gastric by-pass operation på Carlanderska sjukhuset i Göteborg. Jag har kämpat med övervikt ett längre tag nu och med den hemsituation jag har är inte bantning, brysigomsigsjälv, eller ens tid för sig själv något som finns på agendan. Tyvärr är utrymmet begränsat även av sjukdom för EDS (Ehlers-Danlos Syndrom) inte heller något som gör utrymmet för kraftiga spinningpass, styrketräning eller jogging särskilt stort då sport och sånt måste utövas med sjukgymnastisk expertis och korta promenader.
Någon elitidrottare lär det inte bli av mig.

Med tanke på att det just nu var lugnt kring Storsonens MS, Plorp är i en lugn fas och det är lugnt på nästan alla områden ville jag ta chansen att göra någonting enbart för mig själv. Det är en totalt superego operation då jag vill se mina eventuella barnbarn men också leva längre. Jag har tagit upp detta vid två tidigare tillfällen med min husdoktor, ena gången skrev han remiss men jag ångrade mig, andra gången ville han inte skriva remiss för jag var för lite tjock (?) och tredje gången var nu i augusti 2009 och då grät läkaren en skvätt för min situation och mina barns sjukdomar och skrev remiss på störten!
Remissen skrevs till Lycksele men Lycksele har en väntetid på minst 12 månader till första besöket och så länge ville jag inte vänta alls. När remissbekräftelsen kom ringde jag Lycksele direkt, åberopade vårdgarantin och fick tipset att ringa antingen Danderyds sjukhus eller Carlanderska. Carlanderska var det första som svarade på direkten och de skickade hälsodeklaration som godkändes inom några veckor.

Samtidigt som hälsodeklarationen blev godkänd fick jag i samma veva operationsdatum sex veckor efter, dvs 3/11 2009. Fatta, idag är det en hel vecka sedan det hände!
Mitt BMI är visserligen i lägsta laget (man ska nog ha kring 40 för att bli beviljad eller andra tillstånd för att få det under BMI 40) men då jag har en situation med vårdkrävande barn samt med sjukdomen EDS, så jag fick detta godkänt.
Tre veckor innan operationsdatumet började jag att flyta som det kallas för. Man dricker enbart LCD (Modifast, Nutrilett, Allevo, Naturdiet etc) dricka/skak och byter ut alla måltider mot detta.
Fuskade några gånger med två portioner köttsoppa och en tunnbrödssmörgås med julskinka på, men jag gick ned kring 6 kilo på detta ändå. Underbart!
Tyvärr gick jag upp några kilon innan flytet för jag åt för kung och fosterland, som om jag aldrig skulle få äta mer i hela mitt liv annat än Naturdiet. Huvudet spelar en spratt ibland.

Jag och maken åkte ned på måndagsmorgon den 2/11. Korkad som jag var hade jag stigit upp med Plorp på morgonen, jobbat stenhårt med städning etc hemma dagarna innan så jag var fruktansvärt slut när det var dags att resa ned. Väl nere i Göteborg kom vi in på Carlanderska och träffade de tre andra "tjejerna" som skulle göra samma operation dagen efter.
Vi fick träffa sjukgymnast, dietist, läkare, narkosläkare och sjuksköterska i en strid ström, sedan så var det soppa och godnatt som gällde.
Jag var först ut på tisdagsmorgonen (tack för det!) och var på uppvaket någon gång mitt på dagen, jag har ingen tidsuppfattning om när och hur. På eftermiddagen tvingades vi upp för att ta promenader, allt för att undvika blodproppar. Sedan andas i en mask för att undvika lungemboli. Jag var så slut att tårarna satt i ögonen på mig och hela natten på uppvak var en mardröm för en tröttis som jag även om jag inte ska klaga på vården vi fick för den var superb!!

Tidigt på morgonen åkte vi upp på salen, vi låg två och två på rummet. Sedan skulle vi dricka, upp och röra oss en gång i timmen och jag som varken orkade dricka eller gå, blev förbannad. Hade inte en sjuksyster förstått att jag var så risig som jag var, ja, då hade jag nog inte suttit här då hade jag exploderat av ilska och sorg. Den dagen 4/11 gick jag med min droppställning i korridoren och undrade vad i hela fridens dar jag gjort med min kropp. Ångrade mig bittert med vetskap om att det inte går att korrigera tillbaka.

Återkommer senare med mer info om open och hur det går och har gått..

Han fattas mig!

Det här är min morfar, en mycket mycket speciell man och en av de män som gjort störst avtryck i mig under den tid jag levt. Han var född 1909, en stor man på många sätt och vis. Han dog för flera år sedan i magcancer, strax innan sin 94-årsdag.
Hur många dagar, år jag varit hos morfar och mormor vet jag inte men det är många. Morfar arbetade inom cementindustrin och varje morgon oavsett väder, cyklade morfar nästan en mil backe upp och backe ned till cementgjuteriet med sin bruna unika-box fastspänd med läderskärp på pakethållaren, sin svarta basker och den bruna nötta skinnjackan på sig. Hur mormor längtade efter att morfar skulle komma hem och jag fick ställa fram lingonsyltburken för morfar hade alltid en sked lingonsylt i mjölken. Mormor som hällde stekflottet över det rimmade fläsket och de stuvade makaronerna.
Morfar var ingen ordets man. När han pratade lyssnade man för det hände inte ofta. Han höll sig alltid a`jour med nyheterna och var skarp som en knivsegg in i döden. Tyvärr fick han inte behålla sin syn intakt men han lyssnade till slut på radion för att kunna hålla reda på vad som hände i världen. Han sa aldrig något ont om någon, varken politiker eller annan person, han kunde säga att de gjort ett dåligt val det kunde han, men han var inte den som kritiserade någon annan.

I morfars värld var kvinnan det man högaktade, det man vårdade och tog hand om. Mormor var morfars ögonsten och jag vet att när mamma var arg på mormor en gång var det första och enda gången hon sett sin pappa arg, för vad man än gjorde var man snäll med mormor! Så det så!
Han växte upp i ett krontorp tillsammans med en hel drös syskon, en bra bit utanför Lycksele. Där såg han vad han tyckte var en stor orättvisa, nämligen att kvinnorna alltid arbetade. De steg upp tidigt, de tog fuse' och sedan gjorde de frukost, tog hand om barnen medan männen for ut i jordbruket eller skogen. Sedan när allt var klart hemma åkte kvinnorna också ut och tog sin del av både jordbrukssysslor och skogssysslor. Många kvinnor lagade mat i skogskojorna och hade allt i hemmet att ta hand om.
Det gillade inte morfar. För när männen kom hem hade de inget att göra än att splinta skor och tälja bitar till krattorna eller annat småjobb, medan kvinnorna lagade mat, vävde, tog hand om barnen och gjorde fuset igen. Han tyckte man skulle vara rädd om kvinnorna.

Därför var han noga med att hjälpa till i hemmet. I det frikyrkliga, sportfixerade Lycksele var en stor och stark man en ovanlig syn ute i trädgården, särskilt när han hängde tvätt. Han fick utstå en hel del spe från andra män som tyckte han var mesig, men morfar gav sig aldrig. Han sa att kvinnan ska man vara rädd om, utan henne har man inte ett lyckligt hem.
Han var den enda man jag sett under min uppväxt som både diskat, hängt tvätt och dammsugat och då var han trettio år äldre än min far!
Morfar var trygghet, morfar var en norrländsk fixstjärna och han saknas mig. Jag längtar efter honom och jag tror han sitter där någonstans i stjärnhimlen idag på Alla Helgons Dag och ser mig och min längtan. Jag tror han håller handen på mormors kind där hon ligger hemma hos sig, i hennes förvirrade värld tror jag de har kontakt och längtar efter varandra. Han fattas mig...

Vi ligger tvåa i tabellen!

http://www.expressen.tv/Sport/Elitserien/1.1755374/har-blir-modos-kris-total

Nu är Ullet så glad så glad! En medioker match i sig men maken och jag fick lite tid tillsammans, även om jag inte kunde äta varken popcorn eller dricka dricka eftersom vi hade glömt kontanter hemma. Tur för maken att han kunde köpa öl på kort i alla fall.
Jag flyter på men har ballat ur några gånger vilket jag skäms för men har fortfarande gått ned fem kilo. Har en veckas flyt kvar och nu är det tungt. Mycket tungt.

Jag rasar! Jag har nagelchock! Det är skakande!!

Jag har varit en frekvent besökare på en stor sajt för föräldrar, i princip sedan de startade och trivts mycket bra med några undantag under några få perioder.
Det är intressant att se hur mycket olikt folk det finns. (Norrländska får man skriva, det vet jag, det har min mamma sagt) Vissa är fullkomligt rabiata inom sina områden, andra låter aldrig tillfället att få nypas lite gå dem förbi och andra är rätt normala. Ja, det finns ju alla sorter minsann och det berikar verkligen även om man ibland sätter sig ned och kikar på skärmen för att fundera på om denna människa är på riktigt, hur de tänker och inte för inte, tänker alls.

Har varit med i en diskussion om naglars vara och inte vara där trådstartaren var upprörd och ifrågasatte hur äckligt det var/är med långa naglar. (Vilket man naturligtvis får tycka vad man vill om) Det som var intressant var att när många hade svarat svarade trådstartaren att det var: Skakande svar!
Skakande svar som hon hade fått.
Okej, skakande svar.
Hur urvattnade är vi i världen 2009 när svar om långa naglar är skakande? Att få ett HIV-besked är skakande, att någon man älskar är död eller döende, att man utrotar djur och levande organismer i snabb hastighet är skakande. Att folk har långa naglar och använder nagelborste och målar sina naglar utan att trilla dit i pest, kolera, död och förintelse, är inte skakande.

Vilken verklighet lever jag i då, funderar jag? Hur ser min verklighetsförankring ut när långa naglar är skakande? Är det en medial nagelchock på gång? Ska vi slå upp rubrikerna och kasta oss över de långnaglade? (De långfingrade kanske?)
Det är ju orimligt av naturen att långa naglar är skakande, för då har man inte riktigt grepp om uttrycket och betydelsen av skakad. Eller så är det skrämmande nog så att man inte har mer att oroa sig för. Det finns inte mer innehåll och substans i livet där för att ha en bredare realitetsuppfattning. Vilket i sig är skakande och skrämmande.
Otäckt kanske, otrevligt, ohygieniskt, fult kanske skulle stämma bättre men skakande? Nej, det kan inte vara skakande svar.

Om jag vore smal idag skulle

Jag köpa någon av dessa fyra kappor. Särskilt den här första vill jag ha, tillsammans med svarta slacks eller en pennkjol, svarta täta strumpbyxor samt snygga stövletter eller rejäla pumps beroende på väder, gärna lite grövre pumps i svart!


Jag är inte för marinblått men jag gillar puffärmen på den här kappan, flamset under hakan kan jag vara utan dock. :)



Den här med pennkjol och stövlar, ja, det hade inte suttit fel.. :) Men det blir min vanliga svarta täckis den här vintern med, men vänta bara tills nästa vinter, då ska jag ha urtjusiga kappor minsann! Urtjusiga!

Svår design?

Under min uppväxt var den enda man jag såg som kunde dra en dammsugare vara min morfar. jag har aldrig sett min egen far dammsuga en enda gång under de år han bodde hemma med oss. När vi gjorde städningen efter honom i hans lägenhet insåg jag att det var något han inte klarade av att göra helt enkelt, dammsuga var inte hans grej.
Nu ser jag män dammsuga, när jag ber dem dammsuga. Underligt att damm och smutsiga golv inte påverkar mina män lika mycket som mig så att när man väl snubblar på meterhöga dammtussar tar fram snabeldraken och drar en vända över golvet. Men det är väl något med designen som gör själva utövandet oergonomiskt och därmed fysiskt skadligt?


En annan sak jag också undrar över är pantning av burkar och flaskor. De jag känner som pantar burkar är mina jämnåriga kvinnor och äldre kvinnor. Om jag ser en man panta burkar i vår by, är det antingen män som är i tillsammans med en kvinna som också pantar, eller unga tonårskillar eller en och annan sk. alkis. Var är den medelålders manlige pantaren? Jag ser dem inte när jag är på affären och jag undrar om det är kulturen här i "Byn" som gör att det är kvinnor som pantar överflödet?
Samma sak med diskborstar. Min morfar var den enda man jag såg i min uppväxt som använde en sådan, han hade stora valkiga händer och ett eget förkläde i vaxduk när han diskade. Min pappa diskade aldrig någonsin. Aldrig. Kanske är det designen där också? De är inte designade för att passa mäns händer och därför får män ont av att diska för hand? Eller är det så att de inte ser eller förstår att man måste handdiska visst gods? Jag är i städtagen och ibland börjar man fundera...

Jag och maken umgås...

Idag skulle jag och maken åka in för att bistå den äldsta sonen vid ett möte på skolan. Det är lite jobbigt att klara skolarbetet med MS. Livet är inte alltid kul. Jag hade gått upp tidigt på morgonen för att ordna med Plorp och min mamma var här, lille Pytten tvärvägrade att gå till dagis och allt var så där Svenssonaktigt-myspysigt. Maken hämtade upp söt fru och på färden in till staden säger maken:
- Bilen känns lite konstig, den styr liksom åt alla håll.
Vi kom överens om att bilen förmodligen behövde pumpa däcken, vilket vi skulle göra när vi ändå kom till stan. Maken som driver ett mindre företag hade en telefonkonferens med ett viktigt företag samtidigt som vi körde in, och ca en mil innan vi är framme börjar det låta nåt historiskt skrapande från bakre delen av bilen. Båda tittar på varandra och vi styr in på en busshållplats. Går ut och mycket riktigt, vi har punktering på vänster bakdäck.
Okej!
Inte bra!
Men eftersom bilen är ny finns ett fint nytt sprillans däck i bagageutrymmet. Men för att komma åt det fick jag ta en massa skräp och elände och lägga i baksätet. (Vilket ska visa sig var dumt!)
Maken som dagen till ära hade en fin vit tröja i ull, la sig på asfalten och började ordna med domkraft och liknande. Samtidigt som detta sker, ringer min söta mor och frågar vad hon ska göra med Pytten som vägrar gå på dagis, fortfarande. Jag ber att få ringa upp. Ringer sonen med andan i halsen och ber honom ursäkta oss, för vi ska bara byta däcket för att sedan köra sista milen in till staden.
När bilen är upphissad, fälglocket borttaget stirrar mannen på mig och säger:
- Glömde det... Han suckar lite.
- De här fälgarna är låsta, du ser den här lilla skruv(och så kallade han det för något jag inte ens iddes lägga på minnet) är ett lås som gör att man inte lika lätt ska kunna stjäla fälgar och däck från bilen. Verktygen som behövs för att ta bort däcken är individuella och olika till alla bilar. Var är vårt verktyg?

Jag förstod inte mycket, bara att det här inte var bra.
Vi letade, vi letade i bagaget, i handsfacket, under sätena, i askfatet, i sidofacken, i mellanfacken men denna hylsa eller vad det nu var, fanns inte att finna.
Sagt och gjort, vi ringde makens bröder. Båda två upptagna i samma telefonkonferens som maken avslutat. Nåja, vi ringer makens far för ev. skjuts in till staden. Då är de bortresta.
Vad gör vi?
Ringer och avbokar mötet, maken ringer assistansen via försäkringen. Sagt och gjort, bärningsbilen kommer för att hämta oss. Vi fick då tillfället att för oss umgås på ett ställe inte alla par umgåtts på, nämligen sittandes i sin bil, uppe på ett flak på en bärgningsbil, åkandes baklänges genom trafiken.


Vi övade flitigt vår Kungen och Silvia-vinkning till de bilar som hade höga nöjet att ligga bakom bärgningsbilen. De uppskattade det mycket, det är vi övertygade om.

Hamnade på en bilfirma och efter många om och men, fick vi tag i en hyrbil. Fast först åt vi lunch, ja, jag fuskade. Men nu har jag fortsatt med mitt flytande, jag lovar! Nåja. Makens bror var i vårt garage under tiden och letade efter denna hylsa men utan resultat. Bajs som vi säger här...Vi åkte från staden i hyrbilen och lämnade vår bil med punktering inne på en bakgård till bilfirman.
Hemma gick maken ut och kollade i garaget själv, ingen lycka. De är tre bröder med samma bilsort, nämligen Citroên och ena brodern gick ut för att kolla hur och var hylsnyckeln var i bilen och berättade för maken att den minsann ligger i en liten svart tygväska (ja, då kan minsann karlar ha väska om man kan ha skruv och mutter i den) med en snodd i. Nån text på påsen.
Det kom maken in och berättade för mig.

DÅ drar jag mig till minnes!
En svart liten påse, tung sak, hade jag hivat ifrån bagageutrymmet tillsammans med allt annat skräp som låg i vägen för oss att få ur reservdäcket! Var det kanske den han var ute efter?
Maken stirrade på mig med stora ögon och drog en djup suck och sa:
- Menar du att den fanns i bilen hela tiden?
Han drar sig över håret och backar sakta baklänges.
Jag blinkar flirtigt och går emot honom, lägger armarna runt hans hals och pussar honom på kinden och halsen:
- Du älskar mig! Du älskar mig! Du gör det.. du älskar mig jättejättemycket!

Jag är övertygad om att han gör det. *vinkar som Silvia åt er alla*

I motviktens namn ska jag berätta sånt som vi inte

gör i vår familj. Så här är det:
Saker vi _inte gör_ i vår familj del 1:

I vår familj finns en djup och innerlig rädsla för motion. Motion kan ge det otäcka och för oss mycket mycket okända tillståndet kondition. Fruktansvärda öden kan ges den som ger efter för träningsguden och musklers spända tillstånd.
Därför kör vi med minsta motståndets lag. Kan Storsonen rabbla de tre delarna i gravitationen kan han däremot inte rabbla muskelgrupper och kardiovaskulär träning. Men det kommer inte att behövas i hans dunkla lya inredd med diverse teknikaliteter och datorer samt en mycket bekväm säng.
Man skulle kunna tro att han tillhör kategorin, minus skägget då,

men där tar ni fel. Han tillhör snarare, av någon anledning enbart Gud vet, den här kategorin:

Spinkiset! Vi vuxna tillhör kategori 1. Alla barn kategori 2. Om det beror på en slags protest mot hur kategori 1 beter sig, ser ut eller om det bara är en lycklig genetisk slump, ja, det spekulerar vi vilt i när vi vill ha en spännande lördagkväll.
Spink 1 får ibland äta ren näringsdryck för att komma upp i vikt, vi försöker med motion men då vissa neurologiska tillkortakommanden som den lilla bisaken att han har MS-Multipel Skleros och är kroniskt uttröttad gjorde att hans motions och träningskarriär tog slut innan den ens hade börjat.
Spink 2, också kallad Plorp äter som tre ponnies, en kossa och hans mor! Ändå platsar han i kategori 2. Han kan ju inte gå utan endast springa (något som förmodligen förts över via generna då denna förmåga inte innefattar hans föräldrar utan kom i dubbel dos hos honom) vilket gör att förbrukningen av intag utav föda är tre gånger det normala. I forntiden, eller det andra kallar småbarnstiden, fick detta rejäla konsekvenser vid olika sjukdomar. Han gick ned i vikt, var urspinkig i jämförelse med enbart spinkig, och sedan tog det sex månader att få upp honom i vikt för att nästa förkylning tog ett halvt kilo och holmgången var ett faktum.
Spink 2 börjar dock växa till sig och nästan närma sig normal kroppshydda!

Spink 3, är spinkig för han har inte tid att stoppa in maten i munnen, för om han gör det går han miste om att kunna prata samtidigt, eller så kan man gå miste om att röra på sig (detta äckliga lilla ord) vilket vore fruktansvärt! Därför skyndar han sig att äta så mycket han kan på så kort tid som möjligt eller låta bli att äta för då hinner man prata desto mer.
Jag undrar fortfarande var han fått den egenskapen ifrån. Jag menar, den kommer inte från mig, jag har min talförmåga intakt och maken har ingen sedan födseln. Ungefär, i alla fall i jämförelse med talföra personer i min närhet. Som typ jag.

Men motion sysslar vi inte med. Kanske vi går till brevlådan, ut med hunden men sånt som ger rosiga kinder, hjärtklappning och sådant. Ja, det är med fördel lagt till lördagkvällar efter barnen har gått och lagt sig, men utomhus och regelbundet? Nej, sånt sysslar vi inte med i vår familj, vad tar ni oss för?

Sånt som vi gör i vår familj del 2

Vi har många fina samtalsstunder i vår familj. Ofta i samband med att vi försöker tillföra våra kroppar någon form av näring. I vår familj kallar vi det middag. Dessa middagar infaller mellan 16.30-18.00 varje vardag och vid 17.30-18.00 på helgerna. Som den måltids-Hitler jag är, kräver jag obligatorisk närvaro vid dessa stunder, jag kräver också att man har fötterna på golvet, och använder kniv och gaffel. Om det inte är soppa förstås, då får man gärna äta med händerna. Eller medelst sked.
Vissa som ätit med oss kan känna en viss förvirring vid matbordet. Det är oftast en som inte äter. Vi kallar henne assistent. Hon äter dock på helgerna vilken renderar en del förvirring, och ideliga frågor:
- Hur många är det som ska äta idag? Ska XX äta här idag eller? Kommer XX? Är XX här? Flickvännen då? Är hon här? Ska hon äta?

Medan man tar ut tallrikarna ur skåpet.
Andra förvirringar är vad som händer vid matbordet. Tydligen sitter vissa familjer tysta vid bordet och äter, de går ifrån matbordet och ställer bort sina tallrikar i den urplockade diskmaskinen. Det händer aldrig här.
Här pratar alla i munnen på varandra, vissa ligger på kökssoffan och försöker med osmos dra i sig mjölken med fingrarna, och Plorp skyfflar i sig maten med krokhandens handledslov för han får inte i sig maten lika snabbt som hungern river i magen. I en naiv tro försökte jag få alla att sitta kvar vid matbordet tills alla ätit färdigt men jag har gett upp! Alla springer från bordet snabbast möjligt och för att hedra min egen mors försök till bra middagsmiljö sitter jag ensam kvar vid bordet med den osmosprövande fyraåringen och all disk kvar på bordet.

Fast egentligen var det inte det jag skulle prata om utan om vad vi pratar om i vår familj när vi äter. Även där har jag gett upp. Tonårssonens flickvän är på väg att göra samma sak, ge upp.
Antingen pratar de om sådana hära saker:





Saker som är gjorda av Apple och som kostar dyra pengar men är snyggt. Gärna pratar man om hur de fungerar, när nästa app släpps och vilka appar de ska ha. Jag har ingen aning om någonting, de tar gärna fram sina små apparater och slänger dem på bordet och börjar visa varandra olika finesser. Vi pratar fortfarande om apparater från Apple! Snuskon!





Sedan pratar de sånt här. Fast de säger att det är datorer de pratar om, fast när jag hör och ser vad de gör med datorerna, inser jag att det är det här de menar. Härvor! Teknik är problemlösning hela tiden. Man kan inte nöja sig med att tekniken fungerar utan den måste alltid, alltid förbättras. Flickvännen suckar och jag ser medlidsamt på henne. Men jag är inte alltid ensam i alla fall. För mig är det en tröst. För henne ett livslångt lidande om hon har otur.
Tonårssonen pratar gärna om sånt här:

Eftersom inte är delbart med gäller:



Satsen är sann för eftersom och

Antag att satsen är sann för d.v.s. att . Då gäller:



Den första termen är delbar med enligt antagandet.
Eftersom är ett primtal är samtliga binomialkoefficienter multiplar av och således delbara med . Därmed är satsen sann för och enligt induktionsprincipen är Fermats lilla sats sann för varje positivt heltal .

(Hämtat från internet, för jag somnade efter första p:et när jag skulle skriva själv)

Fermats lilla sats. Han gillar den stora med. Satsen alltså. Boken Fermats gåta är fortfarande den bästa han läst i sitt liv säger han. Fast han läst alla Harry Potter själv och jag hittat på sagor åt honom hela livet, är Fermats gåta det bästa Gud skapat inom bokhistorien. (Lägger på minnet att när Svenska Akademien har en stol ledig att inte rekommendera min son till den platsen!)
Han är inte klok.
Ytterligare bevis på detta kom för ca en halvtimme sedan när det ringde på dörren och Postbilen var här. En stor lastbil. Med sig hade de en gigantisk låda jag fick kvittera ut åt storsonen. Paketet vägde 10 kilo.
10 kilo av vad undrar du då? Ja, gissa det ni? Inte är det snusk i alla fall utan helt normala årsredovisningar från företag! Japp! Helt normalt för en sextonåring. Han ligger och läser årsredovisningar och hetsar upp sig. Helt normalt! En dag var en av flickvännens kompisar här och skulle äta och se teve. Sonen börjar prata om munnen och frågar vilket enzym man har i munnen. Jag svarar sanningsenligt amylas när flickvännen desperat vänder sig mot kompisen och säger:
- Ser du! Det är sånt här de pratar om jämt och ständigt. Vem pratar om enzymer en fredagskväll? Och vem vet vad det är för enzym i munnen? Ser du? De är inte kloka!
Här hade jag vett att rodna trots allt. Jag hade för en gångs skull något att komma med i den annars så teknikvänliga debatt som aldrig avtar i detta hem. Fridens liljor och ikoner mina vänner, fridens liljor!

Sånt som vi gör i vår familj del 1

Jag tänkte få berätta om små charmiga saker vi gör i vår familj. Inte främst de charmigaste " jag tappar sockar där jag står och gick-charmgrejorna" utan de andra riktigt charmiga sakerna. I vår familj är tvättstugan eller Beirut-under bombningarna som den också kallas för, centrum för nästan allas intressen. Av olika anledningar förstås. Storsonen för att den gör hans älskade kläder snygga och då han gärna vill ha nytvättade kläder, gärna varje dag ny stass, är tvättstugan hans andra hem. Maken för att den får honom att umgås med sina innersta mest ursprungliga stenålderskänslor, nämligen raseriet! Inget kan få igång en man på morgonen som att leta efter sockar som är omaka! Leta kalsonger i den morgonkyliga luften, naken, strax efter en lång varm dusch. Sådant gör en till en bättre människa, det är jag övertygad om. Lillebror han älskar tvättstugan för den stora högen med rentvätt som ligger i väntan på vikning. Gärna kan man ta några små härliga grodhopp rakt in i den och skutta runt medan mamma sitter på det kalla
golvet och försöker vika den samma.

Plorp han älskar tvättstugan för maskineriet. För den vackra designen och för vattnet. För att man kan ha av och på apparajten med ett enkelt handgrepp och sedan fascinerat stå och kika in i trumman på vattnet som står stilla därinne. Vi tvättar också allehanda ting. Ibland och oftast är det kläder, kalsipper, trosor, en och annan handduk, även byxor och tröjor kan få sig en tvätt ibland. Madrassöverdrag, madrasskydd och en och annan matta fixar vår trogna apparajt. Men Plorp är gränsöverskridande. Han ser något tvättbart i det mesta. Duplo är en favorit. Även hinkar, ja, varför inte prova några av mammas likörglas som står på diskbänken i väntan på diskmaskinen? Det är bara tanken som sätter gränser tycker han. Mamma tycker verkligen inte likadant. Verkligen inte. Särskilt inte efter de numer f.d likörglasen. Sköljmedelsflaskan är en favorit. Vi använder sällan sköljmedel då vi har astmatiker hemma men det hindrar inte Plorp från att lägga vantarna på den och stoppa in den i tvättmaskinen gång efter annan.



Mamma hon tvättar det mesta med. Hon kan stå och stirra sent en vardagskväll in i trumman med tom blick för all den svarta tvätten har fått en vit, lite luddig yta. En yta som bryts av med genomskinliga gelegryn som dekorerar tvätten-överallt. Hysteriskt mycket-överallt! Förmodligen är det en sådan gång ytterligare ett hårstrå på hennes huvud blivit vitt och det är mycket hår och det är mycket vitt och just nu är det färgat, rött! Att tvätta blöjor i sista tvätten på kvällen, den tvätt som ska in i torktumlaren för att köras klart medan vi sover och bara hämtas på morgonen av förväntningsfulla medmänniskor, är inte bra. Vi kan vara överens om det, inte bra! Det kan ta upp till fyra tvättar att tvätta bort resterna av en blöja. Jag vill bara meddela det när ni tycker att ni borde tvätta en blöja eller två.
Men det är sånt vi gör i vår familj, helt naturligt och helt underbart gemensamt.

En PMS-häxas dagbok

Jag har skrivit en krönika inne på Barnsidan.se som jag idag blev påmind om. Den är rätt kul kan jag tycka så jag länkar dit och säger:
-Trevlig läsning och Gubben! Det är snart den tiden i månaden igen..

Säger hon med ett brett leende och börjar plocka bland frukostflingorna igen..

Barnsidan.se/pms-häxans dagbok.

"Tar fram stora anteckningsblocket"

Ibland hittar man rejält intressanta artiklar på nätet. Har botaniserat lite i veckans rubriker och serverar här en klick godbitar, vässa blyerspennorna och ta fram stora anteckningsblocket:

"De har inte sex längre"
Herregud, så intressant! Ett par från en dokusåpa från USA som inte längre har sex. Nåt nytt under solen? Vilka är de? Varför är deras sexliv så intressant? Har de utrustning vi vanliga dödliga inte har? Har de ett sexliv värt att dokumenteras och visas upp i media? Vad är det speciella? Jag vill veta, för det här var onekligen veckans bästa och mest intressanta artikel.

http://www.expressen.se/noje/fredag/1.1727148/dokusapa-paret-har-inte-sex

Den här är också bra: "Anna Anka ger upp sitt svenska medborgarskap!"
Men notera människor, notera! Egentligen ligger det under min värdighet att ens kommentera Ankans bedrifter och utsvävningar i media, men det här är väl verkligen högvilt! Känner ni inte att ni fått ta del av ngt stort, rejält, något som kan förändra ert liv ordentligt? Jaså? Inte. Konstigt. Mitt liv är då förändrat för evigt, jag kan inte gå omkring som den människa jag tidigare var, utan nu måste jag kontemplera, tänka efter. Gör ändringar. Livet kan inte bli detsamma, jag visste det!

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article5884810.ab


Nej, jag kan inte längre.. Nu känner jag att jag måste ta det lugnt efter att ha fått så mycket livsomvälvande nyheter serverat för mig.

Om man skulle gifta om sig?

Då skulle jag satsa på lite färg. Kanske en djupt röd färg som framhäver allt det röda i min hy och som får mig att se ut som en alkoholiserad tomte, fattas bara den stora näsan? Eller som får min hy att glänsa rodnande och se helt fantastisk ut, med en ton av blått i? Rött är en svår färg på mig. Mycket svår. Sedan vill man ju gärna ha en klänning som man inte behöver se ut som om man har ryggskott i, det vore ju otrevligt minsann. Jag vill ha en klänning som gör något bra för min kropp, inte tvärtom. Man är ju inte direkt oskuld längre och kritvitt blir inte bra heller, men rött kan väl vara passionerat bra?
Den här blev jag förtjust i, vilket schvung i klänningen och vilka former man får i den. Kanske man borde ta gubben i örat och säga att man minsann behöver ett nytt giftermål om man ska stanna i det här äktenskapet? Några kilo ner och sedan ser man ut som hundra dollar? Man kan förtränga den bistra verkligheten att ens överarmar ser ut som något en flygplanstekniker får våta drömmar om, för när man viftar med armarna rör de sig som flygplansvingar, flaps check, flaps down... *ser gäddhängen fladdra för vinden när man går uppför kyrkgången* Fast blir det någon annan gång, då ska det ske ute i naturen. Då blir det Helly Hansen och raggsockar, en hel drös med filtar och en solnedgång. Eller så skiter vi i det som Alfred sa till Lina och lägger pengarna på nåt nyttigare. Typ räkningar och sånt.

Vem ska bära din historia?

När du spattigt springer förbi mig ser jag i ögonvrån ditt lilla ärr på halsen. Jag grips av en underlig känsla av vemod. Sorg.
Ärret påminner mig om hur ditt liv ska se ut i framtiden. Vem ska bära din historia när jag inte är där? Du kan det inte och vem kommer att vara intresserad av den?
När du blir gammal (hoppas jag) och flickorna inom åldringsvården ser detta lilla ärr på halsen, kan ingen påminna dem om vad det var som hände. Det finns inga barn som kommer att stå bredvid din säng och berätta om pappa och hur pappa fick en sten eller en sticka i halsen som farbror doktorn fick ta bort en gång.
Inga barn ska bära din historia, som ni ska bära min lilla vän. Du kommer inte att själv kunna det och jag kommer inte att finnas där för att berätta den heller.

Vem ska dra fingret efter din hals, fastna där och fråga vad du har gjort? Kanske du inte skulle ha brytt dig alls heller även om livet hade varit det liv man tar förgivet, men jag hade vetat att du förstått din historia, jag hade vetat att det jag berättat för dig om gammelmorfars styrka, om morfars FN-historia, om mormors rostade klockor och dina bröders påhitt och din egen födelse hade funnits där, djupt inuti dig och du hade kunnat bära din historia med dig. Föra den vidare till dina barn, barnbarn och någon hade varit intresserad av att få höra den.
Vem kommer att föra sitt finger längs din hals och undra vem du var när du var barn? Ska du gå vidare historielös och försvinna sedan som om du aldrig funnits? Där endast vi finns som upplevt dig och som aldrig glömmer dig? Den tanken fyller mig med vemod och en stor sorg. För allt det du är glömmer jag aldrig och jag vill att du ska vara lika odödlig i andras sinnen som du är i mitt. Vem ska bära din historia när jag inte kan längre? Vem kommer att vilja höra den?

Ni vet de där förväntningar man kan ha ibland

Hur saker ska se ut och föreställningen man kan ha om hur saker ska se ut. Man planerar och ser framemot och så, vips, förändras allt i ett trollslag.
Från den där barnlösa härliga kvällen till en ekvilibristisk övning i att hantera jonglering med bajsblöja, Alvedon, kräkningar och hämtningar av sjuka barn?
Eller den där lugna hemmakvällen som slutar i att någon står i kalsonger och försöker få en tvättmaskin att fungera genom att rensa ett mycket äckligt filter fyllt av grått slajmigt dammslurp. Kanske bantningen som slutade i en orgie i lösgodis och självförakt?

Såna dagar och oförväntade händelser som kallas för livet, sker rätt ofta i denna familj. Just ikväll hade jag sett framemot att få vara ensam en stund innan Storson och Make skulle komma hem ifrån hockeyn och Pytten sov. Men med sig har de Plorp, ett par timmar innan det är dags att komma hem, en febersjuk Plorp som har kräkts och mår allmänt dåligt.
Morgondagens paella med mina nya arbetskamrater och några av Storebrorens kompisar är inställd. Även om man är van att saker förändras ständigt, byts i saker man inte hade förväntat sig kan vissa besvikelser och förändringar vara mindre roliga.
Önskan om dessa dagar med sovmorgon, att slippa ligga på vad man i Norrland kallar ohåga, att vänta på att vakna vid fem-tiden och sedan ha full övervakning på en pojke som behöver 24/7 tillsyn, när man skulle behöva sitta ned och måla, rita och städa. fixa saker som behöver fixas.

Nu ska jag kliva i säng och programmera om mig inför morgondagen. Morgondagen blir kräktorkning, Ipren-suppande och fullkomligt, fullkomligt förtjusande. Eller inte.

Lite nya bloggtips tänkte jag komma med här...

Hittat flera trevliga bloggar på sistone och kände att jag ville dela med mig. Det som de har gemensamt är ett intresse för byggnadsvård och gamla saker. Något som jag önskar jag kunde utöva i mitt hus men varken livsomständigheter eller kroppsork gör det möjligt. Vi kan inte bo i så pass avancerad renovering med en ms-sjuk son och en hyperaktiv kille med utvecklingstörning, en assistent på halvtid och sedan en hund och en fyraåring samt två egna företagare. Det känns som en omöjlighet faktiskt.

Först ut är: Hemtrevnad i Rud.
De har ett hus med en inredningssmak jag skulle adoptera på stört om det vore möjligt. Hon målar rullgardiner i vackra mönster och de har en antik och kuriosabutik på gården.

Nästa blogg är: Älvgården.
Också det en blogg med fascination över det gamla. Här får man bl a se hur de schablonmålar vissa rum och då en Norrbottensgård är rätt lik en Västerbottensgård, känner jag hur det skulle kunna ha sett ut här hemma.

Tredje bloggen är: Lundagård
En gård i Österbotten Finland och mycket kort på gamla saker, mums för ögat, verkligen!

Fjärdebloggen blir: Älfgärdet
Också det en blogg om byggnadsvård och vara rädd om gamla saker. Alla de som jobbar med de gamla metoderna har min stora beundran då man som gammal kulturarbetare och museinörd känner att mycket av gammalt hantverkskunnande försvinner med tiden nu, och de som jobbar för både en hållbar utveckling i längden men också för att behålla det gamla är väl värd all uppmärksamhet de får.

Femte och sista bloggen ut är: Bygga bo
Om hur de bygger upp en Västerbottensgård i från i princip grunden och där man kan lära sig mycket om hur det såg ut förr men också hur de tänker när de renoverar. Intressant!

Så just nu sitter jag och inser hur det kunde ha sett ut här om de som flyttade vår kåk inte hade lagt cementplatta under utan behållit torpargrunden. Hur breda tiljorna skulle ha varit om vi inte haft cementplattan och om vi sluppit det svarta plåttaket. Hur jag ska få maken att vilja byta tak som fungerar, ja, det tar jag gärna emot tips om. :)
I övrigt är hunden kastrerad och går med tratt till sin stora förtretelse, jag har röjt nästan alla köksskåp och är väl en lösning närmare en bättre arbetsordning därinne men det ser för jävligt ut överallt annars. Rent ut sagt förjävligt. Jag ska ha klart en 150-200 bilder tills på tisdag, känns som det är lite jobbigt just nu. (Skrattar galghumoristiskt här)
Nästa vecka är fylld av telefonsamtal, möten och sista minuteninskick, så jag återkommer senare... Jag ska ju visa lite bilder jag gjort också, ni kan få en strax... :)

Plorp och hästen

Plorp träffade en häst för första gången i går för vi var på Gummarks ridhus på en familjedag. Vi har tänkt låta Plorp få rida lite, både som fritidssysselsättning men också för att träna hans bål och bäcken. Maken var lite skeptisk, enligt honom finns det flera olika farliga ändar på hästar medan jag säger att hästens farligaste del sitter mellan axlarna på ryttaren men vi var inte överens. Jag personligen tycker jag har sista ordet där som f.d ryttare.
Jag trodde Plorp skulle älska hästar från första gången (vad finns det att inte älska där??) och jag hade rätt! En snäll tjej kom med sin häst efter att jag bett om att han skulle få träffa en häst i lugn och ro. (Tack snälla tjej med familj, tusen tack! Det betydde massor för oss alla!) Direkt Plorp fick syn på hästen sparkade han med benen, skrattade och sträckte fram huvudet och munnen, hans sätt att säga att han vill bli pussad. Hästen Curry var med på noterna! Det här är resultatet. Här är Prins Plorp från Vävveland (vävve=välling, Vävveland=Vällingby ;)) med hästen Curry. Se min prins, hans lockar, hans sköna stil och hästen som fångade hans hjärta.

Plorp satt flera gånger och småskrattade för sig själv igår kväll, undrar om det kan ha varit hästen?