(Min dag får ni ikväll när dagen har varit..)Jag har inte en bästa vän utan två. Egentligen har jag många fina vänner att jag borde skriva om dem också men jag väljer mina två äldsta vänner sedan barnsben. Vi kallar dem A&G, de är två systrar, en två år äldre än mig och en ett år yngre. Jag mötte A på stallet ett ridläger för 33 år sedan, där vi var uppdelade i en äldre och en yngre där A fick tilldelat sig en liten förvirrad Ullet som sin adept. Vid en trailtävling skulle vi leka tre-ben (man går med ett ben ihopbundet med den andra ryttaren, sedan ska man springa så rakt över ridhuset, hoppa upp på hästen medan den andra leder häststackaren och man ska skynda sig tillbaka till start. Stackars A fick ta den inte fullt så starka Ullet och försöka baxa henne upp på lilla Polly och springa tillbaka med henne och efter det var vi bästa vänner för livet helt enkelt. Jag och A var ett stående namn på stallet ett bra tag..
G är lillasystern, en av mina människor, vi är så lika men ändå så olika. Lika förundrade över livet, lika ödmjuka inför livets storhet, samma människosyn och sjuka humor på gränsen till vad som är passande. Vi har stått på stubbar i skogen, lekt indianer och vevat med armarna runt runt och ropat: Örnen cirkulerar, örnen cirkulerar.
(Måste säga att det var ett av mina mer intelligenta inlägg i indianfrågan som var väldigt stor i Västerbotten på sjuttiotalets slut *harkel*)
Vi har lyckats vara på fest och dricka slut på en flaska gin, ta oss till innestället (med viss hjälp av herrarna i sällskapet!) och ragla in (de skötsammaste av de skötsamma liksom..) kräkas (jag), bli halvt haffade av vakterna (hon), sitta i en taxibil och diskutera knark i en timme (jag) gå omkring i Stadsparken kraftigt berusad och stirra en onykter kille i fejset och säga: Du är ju full för faaaan! medan man själv knappt kan stå på benen (hon). Sedan delade vi en kraftig baksmälla.
Vi dricker inte gin längre ska tilläggas..
Dessa två har delat allt med mig, allt från knepiga pojkvänner, skilsmässor, dödsfall, sjukdomar, olyckor, sorger, gardiner, skogspromenader, matlagning, chokladaskar, utslag och barnafödande. Det har varit minnen från skogen, från flickrummen, skolsalar och vägar, stigar genom livet och idag bor vi inte i samma stad längre. Inte ens i samma del av Sverige. Över hundra mil skiljer oss åt och vi talas inte vid varje vecka ens. Ibland inte på en månad. Men det är underligt, för varje gång vi talas vid har det hänt massor i våra liv men vi tar vid där vi slutade.
Ett telefonsamtal kan börja med ett problem, ett allvarligt sådant, gå vidare till minnen, tillbaka till problemen, pendla till något barnen gjort, ett bra recept, en relationstvist, lite framtid och avslutas med en kram och en puss medan livet fortsätter.
De kommer in här och går raka spåret till skafferiet, öppnar chokladasken som ligger där utan att blinka. Deras respektive kan höja på ögonbrynen och undra, säga att man inte gör så och de med stora ögon tittar tillbaka och säger:
- Vadå? Det är ju hos Ullet?
Exakt så är vår vänskap. Precis lika naturlig som det vore ens eget hem, som om det vore ens egna liv, som om vi delade samma kroppar ibland och när vi träffats blir saknaden efter dem ännu större. Utan dem är jag halv, en bit av den människa jag skulle ha varit om de varit här. Eller jag där för den delen. De är nästan inte vänner utan systrar. Systrar i själen. Jag är väldigt väldigt tacksam för den otroliga gåva jag fått genom dem som är mina allra allra bästa vänner.
Ni saknas mig! Alltid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar