Dag 11: Mina syskon

Jag har begåvats med en styck lillebror och en styck lillasyster. Ibland har väl känslan av att blivit given något fint och dyrbart varit tämligen svag och känslan av irritation varit hög men egentligen har jag alltid uppskattat dem.
Det är en viss åldersskillnad mellan oss, jag är den äldsta, min bror mellanbarn och syster Yster är yngst och därmed sötast av oss alla. Det är en universell lag som säger att yngsta barnet är sötast i barnaskaran. Det är som gammelmoster Magda sa med sin tunna lilla röst: Det bara _är_ så...

Lillebror föddes fem år efter att jag föddes, till glädje för min överreligiösa farmor som tyckte att jag som fötts utanför äktenskapet (mamma och pappa gifte sig när mamma blev myndig, ett år efter min ankomst) var djävulens avkomma och lillebror var ju en riktig hit i hennes ögon. Hon dog fyra år efteråt gravt dement så det kan ha någonting att göra med hennes reaktion, vad vet jag.
Brorsan var en veritabel retsticka, ingen kunde få igång mig på morgonen som han och det var inte på det positiva viset. På den tiden (ja, efter skattskrivningens tid i Betlehem, upptäckten av elektriciteten, Statlig television men före iPhone, Pokemon och andra heliga ting i dagens värld) fick barn vara hemma ensamma med sina syskon medan föräldrarna arbetade. Ja, så eländigt var det (men vi slapp ha halm i skorna, äta gräshoppor och vi hade faktiskt telefon hemma) förstår ni som inte har åldern inne.
Oräkneliga är de gånger jag suttit i telefon med min mamma strax efter att hon kommit på jobbet för att jag velat a) dräpa min bror b) känt mig nödd och tvungen att ringa min mor innan min bror dräpt mig c) slagits med min bror d) min bror slagits med mig e) andra svåra och djupa orättvisor i det glada sjuttiotalets eländiga outvecklade tidevarv!

Han ville inte lära sig något heller denna ursäkt till bror. Jag satte upp stora blad på baksidan av min dörr, använde en stol och sedan ritade jag bokstäver med en tunn penna och försökte lära den fem år yngre brodern alfabetet. Herregud, bara för att man är fyra-fem år så innebär det inte att man inte kan lära sig något. När han inte lärde sig något slog jag honom i huvudet. Undrar om det inte gjorde honom än mer intresserad för att lära sig något? Ja, det finns en orsak till att jag blev pedagog, jag har tagit med mig allt jag kan i mitt yrke från min barndom..

Brollan lät, brollan pratade ständigt, han var inte tyst fem sekunder i sträck annat än när han sov vilket inte var ofta och han var busig och satt inte stilla för fem öre. Mamma måste ha haft ett elände. Jag var inte tyst, han var inte tyst och hon sa med kärlek i rösten ibland: I sitt förra liv var han ett odefinierbart ljud och jag tror det var sant.
Men det har aldrig funnits ett enda ont ben i min bror, inte en enda gång. Vi har haft snälla män på den sidan släkten.
Tyvärr höll jag på att mista honom i en allvarlig slalomolycka när han var fjorton år, en så pass allvarlig att vi blev ombedda att åka till NIVA på NUS (Norrlands Universitetssjukhus) för att ta adjö. Han hade fått en skallskada med hjärnblödningar samt en livshotande penicillinreaktion och låg på NIVA (Neurologiska Intensivvårdsavdelningen) med 41,8° i feber. Då var man inte strong och stark vill jag lova.
Han återhämtade sig kraftigt trots att läkare sagt att han inte skulle bli som "vanligt" igen och när han återflyttats till Lycksele var jag där en dag och masserade hans ben och hjälpte till med sjukgymnastiken (han höll på att vakna upp från sin nedsövning nämligen och det tog flera veckor) när han tittade på mig, tittade på mamma med förvånad och glad blick, jag bände och vred och pratade med honom hela tiden nämligen, och sedan på mig igen. Med en röst som inte bar efter att ha legat i respirator länge, kraxade han fram: Jag älskar dig och det vill jag lova att mer intensiv upplevelse av att vara älskad har jag inte haft vare sig före eller efter. Jag älskar dig med lillebror! Mer än du tror och mer än varje flathand jag lagt på din skalle när vi var barn.

Sedan kom min lillasyster! Elva år efter min ankomst till världen kom syster Yster. Ett mycket sött barn med pytteliten mun, enorma stora blå ögon och inget hår. Totalt skallig och skitsöt! Hon var alltid snäll och glad, svår att inte tycka om, men hon var lite rolig samtidigt för om man stirrade strängt på henne, då grät hon. Det var lite skoj, så jag stirrade strängt på henne för att få trösta senare. Ja, jag har skickat pengar till terapisamtal!
Sedan fick hon hår och vilket hår sedan! Hon har ett hår som man skulle mörda för att få lägga vantarna på. Ljust blont hår med otroliga korksskruvar, stora härliga lockar (och jag är stolt och glad över mitt hår som är fint men hennes... oj oj oj..) som ringlar sig ned för ryggen. Tror ni hon är stolt? Nehej bara, där investeras det hela tiden i plattänger och andra kollavipser för att slippa svallet. Hon är inte klok.
Jo, hon är klok men bara inte på den punkten.
Vi har inte slagits jag och hon, där var nog åldersskillnaden det som avgjorde. Jag hade mitt medan hon var liten och nog har det säkert gjort sitt till att det skiljer så mycket år mellan oss. När jag fick barn var hon självskriven barnvakt, min äldsta son hade sin mosters porträtt på väggen och när man ställde frågan: Vem är det där? sa han med kärlek i rösten:
- Det är min älskade moster Anna!

Jag hade en lite lätt *krax* släng av överbeskyddelse när hon var hos mig, bl a fick hon magsjuka hemma hos oss och jag tvingade i henne aktivt kol för att hon inte skulle vara förgiftad *rodnar* eller när hon och ett kusinbarn gick på bio men inte kom hem med bussen jag hade förväntat mig att de skulle komma hem med, då ringde jag en Securitaskompis till mig som påbörjade eftersökningar. (Ja, jag led av PTSD efter min brors olycka men det tar vi vid ett senare tillfälle)
Hon var inte särskilt lycklig av att komma hem och inse att jag hunnit ringa runt och oroa folk över hennes tillfälliga frånvaro. Nåja, jag hoppas jag är förlåten.

Men vi har inte bråkat som vuxna, någon av oss syskon. Snarare tvärtom. Vid bodelningen efter pappa lät det alltid så här: Jamen ska jag verkligen ta det här? Men vill inte du ha det? Jamen ta det här du, jag kan ta något annat? Är du säker? Jamen då gör jag det men säg till om du vill ta det istället...
Ja, ungefär så låter det när vi träffs. Jag kan inte se vad som skulle kunna få oss att bli rena ovänner faktiskt, någon av oss syskon. Ja, annat än rena lagbrott eller en total psykotisk urflippning där nån av oss blir tokig och går bärsärk i den andras familj, men annars är mina syskon där, jag har dem och är glad för det..