lördag 26 juni 2010

Midsommarafton... i regi av Alfred Hitchcock


Jag sitter med gårdagens midsommarfirande i öppet minne, en av de roligaste, mest harmoniska och för all del varmaste midsomrar sedan jag och min make blev tillsammans för snart femton år sedan. God mat, trevliga människor, vackert väder och en helt otrolig miljö (Tack A&U för fint värdskap!)
Vi var jag och maken samt lille pratkvarnen Lillebror, som genast charmade alla tonårsflickor på festen (de övriga hade stora barn, vi hade små!) och vi skulle sova över i husbilen. Himla praktiskt! Allt på samma ställe, för det fanns inte elektricitet där i stugan annars. Kylskåp, spis, ja you name it, we got it i vår husbil liksom, lovely.
Kvällen blev sen och vi skulle äntligen gå och lägga oss. Tyvärr bor vi i Mygghelvetet på jorden och innan vi gick och lade oss vid ett-tiden stod jag och maken ett tag och slog ihjäl en sådär trettio, fyrtio stycken. Som viktig bakgrundsinformation till det jag nu ska skriva måste jag berätta att min make tillhör kategorin " Rabiat mygg/flughatare" och varje gång det blir sommar fascineras jag storligen över hans stenåldersinstinkter: DÖDAAAAAA!

Man går och lägger sig, ser lite teve, mumsar ned sig under täcket och stoppar in öronplopparna, sluter ögonen och låter friden komma över en tills man en minut innan John Blund kommer vakna av att maken tänder sänglampan! Blicken är helt galen och han väser fram:
- Det är en mygga här!
Ja? Och? Vi bor i Norrland, upptäckt det först nu?

Han tar sänglampan, räcker den till mig och säger:
- Lys här! Var är den, var är den?
Jag:
- Jag skiter i myggjäveln, gå och lägg dig!
- Jag kan inte sova.
- Det är en mygga, inte en bataljon afrikanska gerillasoldater. Nog klarar du en mygga, eller?
Det gör han inte.
Vi tillbringar då en absurd stund ihop med att jag leker strålkastare och han springer runt i rummet och jagar den stackars myggan. Det här är för att ni ska förstå allvaret i det som skedde igår.

Nåja. Vi gick till sängs, trötta som gnuer alla tre och jag lurar ihop mig i täcket för det var rysligt kallt därinne tyckte jag. Hinner sova några timmar när jag blir väckt av maken som står i t-shirt och kalsonger, håret på ända och säger galet:
- Vakna Ullet, vakna! Det är hundratals mygg här, var kommer de ifrån?

Min första spontana reaktion:
- Dö karl, dö.
Nästa:
- Har du fylledilerium eller har du blivit galen på riktigt?
Han står då och slår i luften med händerna, han viftar och stirrar vilt omkring sig. Jag fattar ingenting, han har då slagit på lyset i taket, dragit bort förhängena för framrutan så det är nästan lika ljust inne i bilen som utanför och jag tror han blivit knäpp på alldeles allvar! Kissar och lyssnar förstrött på hans utläggningar som går i stilen:
- Vad gör vi? Vad gör vi? Det är hundratals, hundratals. Förstår du, jag är alldeles sönderbiten!
Jag:
- Ska vi åka hem eller?
(Något less och kvinnlig överseende med vad hon trodde var en överkänslighetsgrej från hans sida, tills jag nykissad ställer mig upp, tar ur öronproppar och lyssnar! Helvete!

Inuti i bilen, vars framruta någon, läs maken, glömt veva upp innan vi lade oss, fanns hundratals hundratals myggor! Ljudet var öronbedövande likt vuvuzelorna på Fotbolls-VM inuti bilen på riktigt. Omkring mig och maken och en nyvaken, trött och gråtande Lillebror, inar dessa blodsugande små insekter. Vi börjar slå omkring oss efter att ha vevat upp rutan, nyvakna men med adrenalinet pumpande i oss! Blodet blir små röda prickar i husbilstaket och efter en kort stund ser jag in i förarhytten och inser: Slaget är förlorat!
Vänder mig till maken som försöker få Lillebror att ligga ned och linda in sig i täcket för att undvika att bli så svårt biten. (Nej, jag överdriver inte, det var svart av mygg därinne!)
Körde ut maken att veva ned stödbenen på bilen, klockan är då halv fyra, och vi backar sakta ut från ängen bakom stugan, jag kör nykter som jag var, och glider iväg.
Vi försökte vifta ut de allra allra värsta svärmarna strax innan.

Grusvägar är ju inte det mest smidiga att köra stora husbils-as på, och det började skumpa nåt alldeles otroligt. Sommarnattsmorgonen är vacker och småfåglarna kvillrade som om deras sista dag var på gång men husbilen kändes som om den hade fyrkantiga däck. Jamen, ytterdörren var ju öppen. Stanna, stänga ytterdörren ordentligt och fortsätta.
Fortfarande fyrkantiga däck! Bilen går fan inte köra och vi står mitt ute i ingenting, klockan är efter fyra och vad gör vi?
Maken skuttar ut i kalsipperna och lägger sig ned under bilen och utbrister!
- Du kan inte tro det här! Kom ut och fota!
Ut ur bilen med mobiltelefonen i högsta hugg och lägger mig ned bakom höger bakdäck och är tvungen att utbrista i gapskratt! Mitt i eländet där vi sticker som tjuvar i natten utan att väcka vårt värdfolk med en husbil som låter som en dieseltraktor i den ljuva sommarnatten, har vi råkat köra på en stor sten som kilat fast sig mellan de två bakdäcken. (Dubbla backdäck på varje hjulpar)
Ge mig oddsen för den ni!

Så jag krypkör de sista kilometrarna hem med en stor sten inkilad i däcken, klonk, klonk, och strax efter fem når vi hemmet. Hysteriskt skrattande och uppgivna, myggbitna och röda, kliandes och trötta som en flock uppätna gnuer.
När jag satt i förarhytten och myggorna svärmade och ljudet var öronbedövande, kom det över mig:
Alfred Hitchcocks Fåglarna, precis så fast vår film hette Myggorna. Fullt fullt av blodsugande mygg, svart av mygg och mitt därinne satt jag. Bad en stilla bön om att inte farbror Polisen skulle vara i vårt samhälle när vi körde hemåt, för hur skulle jag iförd långkalsonger, makens sockar som når mig strax under knäna och en over-size t-shirt och ballerinaskor, kunna på ett trovärdigt sätt kunna förklara varför jag krypkörde en husbil som klonkade och som när man öppnade dörren fick ett helt gäng mygg utflygandes? Jag tror inte jag kunnat göra det utan att gapflabba och därmed ordna mig själv nykterhetskontroll. Tack och lov hade de dragit ned poliskontrollandet, till allas vår belåtenhet. Nu ska vi ut och bända bort storsten från däck. Men vilken midsommarafton! På alla de vis, helt i regi av Sir Hitchcock.

Har iaf konstaterat: Tur jag inte ska syssla med hjärnkirurgi idag, jag tror inte hjärnkirurgi är nåt jag ska syssla med en dag som denna! *trött* Trevlig fortsättning på midsommaren!

8 kommentarer:

Anne/AnJoJeLi sa...

Alltså det går inte att lämna en kommentar till det, det överträffar alla midsomrar jag hört talas om och ditt sätt att skriva är bara för underbart och det behövs inte ens bilder för att detta ska framkallas i min hjärna. Tack Ullet för att du gjort min dag. Kramar om dig

Ulrika sa...

Hahahaha!! Men riktigt trevligt hade vi i allafall!! Ja, fram till ni skulle gå och lägga er förstås..:D Hoppas att de traumatiska minnena har bleknat lite till nästa år, för då gör vi om det igen!! Kram och tack för en lyckad fest!!

Gafflan sa...

Ojoj...Vad jag är glad att jag inte bor i Norrland och att ni klarade er hem. *fniss*

Dammråttan sa...

OJOJOJ!! Men som du beskriver det! Underbara Ullet. Hoppas ni inte kliar ihjäl er nu!

Nattis 2.0 sa...

Haha vilkenunderbar berättelse, jag ser maken viftandes, dig som önksar honom död och sen dig körandes och jag inbillar mig att maken springter efter och dödar alla mygg som flög ur husbilen!

En häxa på Vift sa...

Haha, skrattar så jag får ont i magen.
Misstänker starkt att ni aldrig glömmer denna midsommar.

Frida sa...

Haha hittade din blogg och jag höll på att skratta ihjäl mig åt ditt inlägg. Antar att det inte va roligt för er just då, men ett gott minne att skratta åt längre fram... Vilken mardröm =)

Ann sa...

Å, herre gud! Hur mår ni idag, tänker jag, som har två myggallergiska barn, och som satt på akuten i söndags, för bara 25 bett på stora tjejen - visserligen de största stora som CD-skivor, men ändå! Skulle gärna bo på landet, men när nu maken inte kan fördela sina gener bättre än så, så är det nog ingen mening med det...
Vad sa värdfolket till slut?