Min lille prins..

I veckan som var hade vi nätverksträff kring Plorp. Först ett utvecklingssamtal med skolan där vi gick igenom hur det ser ut för honom i skolsituationen och sedan ett möte med alla inblandade kring Plorp.
Det är alltid intressant att höra hur andra ser på honom. Jag vet med min förskollärarblick som han i Euskefeurat sa, att han är gravt utvecklingsstörd/mentalt förståndshandikappad (kan man vara fysiskt förståndshandikappad förresten? ;)) och långt efter sina jämnåriga i utvecklingen, med min mammablick ser jag en helt otroligt energisk pojke som lyser upp ett rum genom sitt skratt, genom sin blotta existens. Sedan kommer vårdpersonen in där jag ser att han kräver väldigt mycket omsorg och att det inte kan vara helt lätt att jobba med honom, hur glad han än är för glädjen kan ibland bytas mot frustration och en del ilska också.

När Plorp är arg bits han. Han hugger och gärna i en arm eller liknande. Men det håller på att förändras. En inte alltför arg Plorp kan i frustration slå sig själv på knäna eller markera mot sin egen underarm med sina tänder, att han är arg. Blir han argare än så har han börjat slå. En rak flat hand mot huvudet, mot ryggen eller vad han nu får fatt att veva till. Inte bra.
Men ser vi det som utvecklingen hos ett litet barn (hans begåvningskurva är mkt ojämn och man räknar med honom ungefär som ett litet barn på 18 månader) så är det en utveckling som är som den ska. Om han hade varit 18 månader hade vi kunnat avleda honom men nu går det inte eftersom han är autistisk också samt har ADHD, ett litet barn kan man ta under armen och bära bort från en farlig situation. Här är det en elvaåring med styrkan hos en sådan, det är inte lätt ta honom under armen och gå därifrån.

Därför har vi en utmaning framför oss att ge honom ett språk, ett tecken eller något som kan hjälpa honom att inte göra illa andra när han blir arg. Jag ser det inte som ett nederlag eller som något fruktansvärt hemskt, för han är bara ett litet litet barn med klent förstånd (även om han förstår väldans mycket) och är en person utan ett talat språk (han kan inte prata ett endaste ord nämligen). Kan man kräva av honom att han förstår sociala regler och att han inte ska vara egocentrisk och se bara till sin egen reaktion? Skulle man kräva det av en 18 månaders bebis? Nej..
Då måste vi ha alternativ och det är där vi får sätta in pedagogiskt tänk nu. En utmaning. Tack och lov är Plorp allra allra mest en glad liten skit som mest vill kramas och pussas och äta pepparkaksdeg. Han är lite stor i kroppen, för visst är det trångt när han sitter i knä men han är försvinnande god och mysig trots sin förmåga att sätta tänderna i en när man minst anar det.