För sakens skull, pelargoner!

Tyvärr kommer jag inte ihåg alla namnen men ni får se dem ändå

En röd pelargon, kan vara The Kardinal men jag tycker den ser mesigt röd ut för att vara den, kan också vara Anna-Britta. 

Värsta sötnosen, en enkel stjärnpelargon, jag gillar stjärnor nämligen!

Här har vi en dvärgpelargon som heter Emma. Mycket söt och överlever alltid, nu ska hon väl till att dö bara för att jag sa så där. 

Nettlestead, en dvärgpelargon, ljuvlig, romantisk, fluffig, ja, den har allt en pelargon ska ha. Lätt att överleva också.

Lizzie Salmon Ayer, en stjärnpelargon jag fick när jag fyllde 40 . Jättetrevlig och som sagt var, stjärnor är trevligast tycker jag. Börjar snart vara dags att ta fram pelarpipporna, då ska jag försöka fota och visa hur jag gör för att dra igång dem på vårvintern. Vad tror ni, blir det bra?

Mer bilder från dagens kameratömning..

Pelarpipp! Rosa della Serra heter den här, en stjärnpelargon. Vacker, ovanlig men vansinnigt läcker. Har ingen aning om den finns kvar, för jag har dålig koll just nu över vilka som lever och vilka som döden dött..

Den här fick jag av Syster Yster, det stämmer så himlarns bra. Den är skön iaf när det känns som om man skulle kunna skjuta skallen av a) sig själv b) maken c) valfri människa runt omkring sig.

Här blandar vi högt och lågt. Min skuggrabatt på norrsidan av förrådet. Här trängs jätterams med alunrot, liljekonvaljer, en mörk klematis (se Romantika i ett tidigare inlägg) vita primulor, ett Carexgräs, skuggbräken, astilbe, Hostor och en sjuhelsikes massa ogräs!

En av mina favoriter i granen, inköpt förra året Åhlens. Mums för ögat!

Mammas gjutjärnsgris som jag fick i fyrtioårspresent. I jul har den stått inne och varit julgris i hallen. Skittung men gräsligt härlig. Se bara vilken stil han (?) har..

Nu börjar det!

Hjälp vad det suger i pelargontarmen! Det riktigt hugger till när jag ser mina bilder från sommaren som varit. Jag går runt mina små älsklingar och stryker dom på bladen, kikar så allt är okej med dom, och vattnar försiktigt.
Pellarna är mina små raringar. Se dom där oskyldiga fem kronbladen som ser så öppet på en när man går förbi, man kan inte annat än tycka om dom.

Maken anser att mitt intresse för pelargoner är sjukt, på gränsen till hysteriskt och ändå kan jag säga att jag inte är värst i världen, för det är jag verkligen inte. ;-)
Den undre pelargonen är Hököpinge, en gammal sort som är väldigt vacker. Den över är Fireworks light pink, en stjärnpelargon (det höll på att bli stjärtpelargon där och någon sådan har jag inte sett ännu. ;-)) som är väldigt tacksam, blir fort stor och blommar villigt.