Nu ska jag berätta vad som hänt mig sista veckan

Jag har genomgått en gastric by-pass operation på Carlanderska sjukhuset i Göteborg. Jag har kämpat med övervikt ett längre tag nu och med den hemsituation jag har är inte bantning, brysigomsigsjälv, eller ens tid för sig själv något som finns på agendan. Tyvärr är utrymmet begränsat även av sjukdom för EDS (Ehlers-Danlos Syndrom) inte heller något som gör utrymmet för kraftiga spinningpass, styrketräning eller jogging särskilt stort då sport och sånt måste utövas med sjukgymnastisk expertis och korta promenader.
Någon elitidrottare lär det inte bli av mig.

Med tanke på att det just nu var lugnt kring Storsonens MS, Plorp är i en lugn fas och det är lugnt på nästan alla områden ville jag ta chansen att göra någonting enbart för mig själv. Det är en totalt superego operation då jag vill se mina eventuella barnbarn men också leva längre. Jag har tagit upp detta vid två tidigare tillfällen med min husdoktor, ena gången skrev han remiss men jag ångrade mig, andra gången ville han inte skriva remiss för jag var för lite tjock (?) och tredje gången var nu i augusti 2009 och då grät läkaren en skvätt för min situation och mina barns sjukdomar och skrev remiss på störten!
Remissen skrevs till Lycksele men Lycksele har en väntetid på minst 12 månader till första besöket och så länge ville jag inte vänta alls. När remissbekräftelsen kom ringde jag Lycksele direkt, åberopade vårdgarantin och fick tipset att ringa antingen Danderyds sjukhus eller Carlanderska. Carlanderska var det första som svarade på direkten och de skickade hälsodeklaration som godkändes inom några veckor.

Samtidigt som hälsodeklarationen blev godkänd fick jag i samma veva operationsdatum sex veckor efter, dvs 3/11 2009. Fatta, idag är det en hel vecka sedan det hände!
Mitt BMI är visserligen i lägsta laget (man ska nog ha kring 40 för att bli beviljad eller andra tillstånd för att få det under BMI 40) men då jag har en situation med vårdkrävande barn samt med sjukdomen EDS, så jag fick detta godkänt.
Tre veckor innan operationsdatumet började jag att flyta som det kallas för. Man dricker enbart LCD (Modifast, Nutrilett, Allevo, Naturdiet etc) dricka/skak och byter ut alla måltider mot detta.
Fuskade några gånger med två portioner köttsoppa och en tunnbrödssmörgås med julskinka på, men jag gick ned kring 6 kilo på detta ändå. Underbart!
Tyvärr gick jag upp några kilon innan flytet för jag åt för kung och fosterland, som om jag aldrig skulle få äta mer i hela mitt liv annat än Naturdiet. Huvudet spelar en spratt ibland.

Jag och maken åkte ned på måndagsmorgon den 2/11. Korkad som jag var hade jag stigit upp med Plorp på morgonen, jobbat stenhårt med städning etc hemma dagarna innan så jag var fruktansvärt slut när det var dags att resa ned. Väl nere i Göteborg kom vi in på Carlanderska och träffade de tre andra "tjejerna" som skulle göra samma operation dagen efter.
Vi fick träffa sjukgymnast, dietist, läkare, narkosläkare och sjuksköterska i en strid ström, sedan så var det soppa och godnatt som gällde.
Jag var först ut på tisdagsmorgonen (tack för det!) och var på uppvaket någon gång mitt på dagen, jag har ingen tidsuppfattning om när och hur. På eftermiddagen tvingades vi upp för att ta promenader, allt för att undvika blodproppar. Sedan andas i en mask för att undvika lungemboli. Jag var så slut att tårarna satt i ögonen på mig och hela natten på uppvak var en mardröm för en tröttis som jag även om jag inte ska klaga på vården vi fick för den var superb!!

Tidigt på morgonen åkte vi upp på salen, vi låg två och två på rummet. Sedan skulle vi dricka, upp och röra oss en gång i timmen och jag som varken orkade dricka eller gå, blev förbannad. Hade inte en sjuksyster förstått att jag var så risig som jag var, ja, då hade jag nog inte suttit här då hade jag exploderat av ilska och sorg. Den dagen 4/11 gick jag med min droppställning i korridoren och undrade vad i hela fridens dar jag gjort med min kropp. Ångrade mig bittert med vetskap om att det inte går att korrigera tillbaka.

Återkommer senare med mer info om open och hur det går och har gått..

Han fattas mig!

Det här är min morfar, en mycket mycket speciell man och en av de män som gjort störst avtryck i mig under den tid jag levt. Han var född 1909, en stor man på många sätt och vis. Han dog för flera år sedan i magcancer, strax innan sin 94-årsdag.
Hur många dagar, år jag varit hos morfar och mormor vet jag inte men det är många. Morfar arbetade inom cementindustrin och varje morgon oavsett väder, cyklade morfar nästan en mil backe upp och backe ned till cementgjuteriet med sin bruna unika-box fastspänd med läderskärp på pakethållaren, sin svarta basker och den bruna nötta skinnjackan på sig. Hur mormor längtade efter att morfar skulle komma hem och jag fick ställa fram lingonsyltburken för morfar hade alltid en sked lingonsylt i mjölken. Mormor som hällde stekflottet över det rimmade fläsket och de stuvade makaronerna.
Morfar var ingen ordets man. När han pratade lyssnade man för det hände inte ofta. Han höll sig alltid a`jour med nyheterna och var skarp som en knivsegg in i döden. Tyvärr fick han inte behålla sin syn intakt men han lyssnade till slut på radion för att kunna hålla reda på vad som hände i världen. Han sa aldrig något ont om någon, varken politiker eller annan person, han kunde säga att de gjort ett dåligt val det kunde han, men han var inte den som kritiserade någon annan.

I morfars värld var kvinnan det man högaktade, det man vårdade och tog hand om. Mormor var morfars ögonsten och jag vet att när mamma var arg på mormor en gång var det första och enda gången hon sett sin pappa arg, för vad man än gjorde var man snäll med mormor! Så det så!
Han växte upp i ett krontorp tillsammans med en hel drös syskon, en bra bit utanför Lycksele. Där såg han vad han tyckte var en stor orättvisa, nämligen att kvinnorna alltid arbetade. De steg upp tidigt, de tog fuse' och sedan gjorde de frukost, tog hand om barnen medan männen for ut i jordbruket eller skogen. Sedan när allt var klart hemma åkte kvinnorna också ut och tog sin del av både jordbrukssysslor och skogssysslor. Många kvinnor lagade mat i skogskojorna och hade allt i hemmet att ta hand om.
Det gillade inte morfar. För när männen kom hem hade de inget att göra än att splinta skor och tälja bitar till krattorna eller annat småjobb, medan kvinnorna lagade mat, vävde, tog hand om barnen och gjorde fuset igen. Han tyckte man skulle vara rädd om kvinnorna.

Därför var han noga med att hjälpa till i hemmet. I det frikyrkliga, sportfixerade Lycksele var en stor och stark man en ovanlig syn ute i trädgården, särskilt när han hängde tvätt. Han fick utstå en hel del spe från andra män som tyckte han var mesig, men morfar gav sig aldrig. Han sa att kvinnan ska man vara rädd om, utan henne har man inte ett lyckligt hem.
Han var den enda man jag sett under min uppväxt som både diskat, hängt tvätt och dammsugat och då var han trettio år äldre än min far!
Morfar var trygghet, morfar var en norrländsk fixstjärna och han saknas mig. Jag längtar efter honom och jag tror han sitter där någonstans i stjärnhimlen idag på Alla Helgons Dag och ser mig och min längtan. Jag tror han håller handen på mormors kind där hon ligger hemma hos sig, i hennes förvirrade värld tror jag de har kontakt och längtar efter varandra. Han fattas mig...

Vi ligger tvåa i tabellen!

http://www.expressen.tv/Sport/Elitserien/1.1755374/har-blir-modos-kris-total

Nu är Ullet så glad så glad! En medioker match i sig men maken och jag fick lite tid tillsammans, även om jag inte kunde äta varken popcorn eller dricka dricka eftersom vi hade glömt kontanter hemma. Tur för maken att han kunde köpa öl på kort i alla fall.
Jag flyter på men har ballat ur några gånger vilket jag skäms för men har fortfarande gått ned fem kilo. Har en veckas flyt kvar och nu är det tungt. Mycket tungt.

Jag rasar! Jag har nagelchock! Det är skakande!!

Jag har varit en frekvent besökare på en stor sajt för föräldrar, i princip sedan de startade och trivts mycket bra med några undantag under några få perioder.
Det är intressant att se hur mycket olikt folk det finns. (Norrländska får man skriva, det vet jag, det har min mamma sagt) Vissa är fullkomligt rabiata inom sina områden, andra låter aldrig tillfället att få nypas lite gå dem förbi och andra är rätt normala. Ja, det finns ju alla sorter minsann och det berikar verkligen även om man ibland sätter sig ned och kikar på skärmen för att fundera på om denna människa är på riktigt, hur de tänker och inte för inte, tänker alls.

Har varit med i en diskussion om naglars vara och inte vara där trådstartaren var upprörd och ifrågasatte hur äckligt det var/är med långa naglar. (Vilket man naturligtvis får tycka vad man vill om) Det som var intressant var att när många hade svarat svarade trådstartaren att det var: Skakande svar!
Skakande svar som hon hade fått.
Okej, skakande svar.
Hur urvattnade är vi i världen 2009 när svar om långa naglar är skakande? Att få ett HIV-besked är skakande, att någon man älskar är död eller döende, att man utrotar djur och levande organismer i snabb hastighet är skakande. Att folk har långa naglar och använder nagelborste och målar sina naglar utan att trilla dit i pest, kolera, död och förintelse, är inte skakande.

Vilken verklighet lever jag i då, funderar jag? Hur ser min verklighetsförankring ut när långa naglar är skakande? Är det en medial nagelchock på gång? Ska vi slå upp rubrikerna och kasta oss över de långnaglade? (De långfingrade kanske?)
Det är ju orimligt av naturen att långa naglar är skakande, för då har man inte riktigt grepp om uttrycket och betydelsen av skakad. Eller så är det skrämmande nog så att man inte har mer att oroa sig för. Det finns inte mer innehåll och substans i livet där för att ha en bredare realitetsuppfattning. Vilket i sig är skakande och skrämmande.
Otäckt kanske, otrevligt, ohygieniskt, fult kanske skulle stämma bättre men skakande? Nej, det kan inte vara skakande svar.

Om jag vore smal idag skulle

Jag köpa någon av dessa fyra kappor. Särskilt den här första vill jag ha, tillsammans med svarta slacks eller en pennkjol, svarta täta strumpbyxor samt snygga stövletter eller rejäla pumps beroende på väder, gärna lite grövre pumps i svart!


Jag är inte för marinblått men jag gillar puffärmen på den här kappan, flamset under hakan kan jag vara utan dock. :)



Den här med pennkjol och stövlar, ja, det hade inte suttit fel.. :) Men det blir min vanliga svarta täckis den här vintern med, men vänta bara tills nästa vinter, då ska jag ha urtjusiga kappor minsann! Urtjusiga!

Svår design?

Under min uppväxt var den enda man jag såg som kunde dra en dammsugare vara min morfar. jag har aldrig sett min egen far dammsuga en enda gång under de år han bodde hemma med oss. När vi gjorde städningen efter honom i hans lägenhet insåg jag att det var något han inte klarade av att göra helt enkelt, dammsuga var inte hans grej.
Nu ser jag män dammsuga, när jag ber dem dammsuga. Underligt att damm och smutsiga golv inte påverkar mina män lika mycket som mig så att när man väl snubblar på meterhöga dammtussar tar fram snabeldraken och drar en vända över golvet. Men det är väl något med designen som gör själva utövandet oergonomiskt och därmed fysiskt skadligt?


En annan sak jag också undrar över är pantning av burkar och flaskor. De jag känner som pantar burkar är mina jämnåriga kvinnor och äldre kvinnor. Om jag ser en man panta burkar i vår by, är det antingen män som är i tillsammans med en kvinna som också pantar, eller unga tonårskillar eller en och annan sk. alkis. Var är den medelålders manlige pantaren? Jag ser dem inte när jag är på affären och jag undrar om det är kulturen här i "Byn" som gör att det är kvinnor som pantar överflödet?
Samma sak med diskborstar. Min morfar var den enda man jag såg i min uppväxt som använde en sådan, han hade stora valkiga händer och ett eget förkläde i vaxduk när han diskade. Min pappa diskade aldrig någonsin. Aldrig. Kanske är det designen där också? De är inte designade för att passa mäns händer och därför får män ont av att diska för hand? Eller är det så att de inte ser eller förstår att man måste handdiska visst gods? Jag är i städtagen och ibland börjar man fundera...

Jag och maken umgås...

Idag skulle jag och maken åka in för att bistå den äldsta sonen vid ett möte på skolan. Det är lite jobbigt att klara skolarbetet med MS. Livet är inte alltid kul. Jag hade gått upp tidigt på morgonen för att ordna med Plorp och min mamma var här, lille Pytten tvärvägrade att gå till dagis och allt var så där Svenssonaktigt-myspysigt. Maken hämtade upp söt fru och på färden in till staden säger maken:
- Bilen känns lite konstig, den styr liksom åt alla håll.
Vi kom överens om att bilen förmodligen behövde pumpa däcken, vilket vi skulle göra när vi ändå kom till stan. Maken som driver ett mindre företag hade en telefonkonferens med ett viktigt företag samtidigt som vi körde in, och ca en mil innan vi är framme börjar det låta nåt historiskt skrapande från bakre delen av bilen. Båda tittar på varandra och vi styr in på en busshållplats. Går ut och mycket riktigt, vi har punktering på vänster bakdäck.
Okej!
Inte bra!
Men eftersom bilen är ny finns ett fint nytt sprillans däck i bagageutrymmet. Men för att komma åt det fick jag ta en massa skräp och elände och lägga i baksätet. (Vilket ska visa sig var dumt!)
Maken som dagen till ära hade en fin vit tröja i ull, la sig på asfalten och började ordna med domkraft och liknande. Samtidigt som detta sker, ringer min söta mor och frågar vad hon ska göra med Pytten som vägrar gå på dagis, fortfarande. Jag ber att få ringa upp. Ringer sonen med andan i halsen och ber honom ursäkta oss, för vi ska bara byta däcket för att sedan köra sista milen in till staden.
När bilen är upphissad, fälglocket borttaget stirrar mannen på mig och säger:
- Glömde det... Han suckar lite.
- De här fälgarna är låsta, du ser den här lilla skruv(och så kallade han det för något jag inte ens iddes lägga på minnet) är ett lås som gör att man inte lika lätt ska kunna stjäla fälgar och däck från bilen. Verktygen som behövs för att ta bort däcken är individuella och olika till alla bilar. Var är vårt verktyg?

Jag förstod inte mycket, bara att det här inte var bra.
Vi letade, vi letade i bagaget, i handsfacket, under sätena, i askfatet, i sidofacken, i mellanfacken men denna hylsa eller vad det nu var, fanns inte att finna.
Sagt och gjort, vi ringde makens bröder. Båda två upptagna i samma telefonkonferens som maken avslutat. Nåja, vi ringer makens far för ev. skjuts in till staden. Då är de bortresta.
Vad gör vi?
Ringer och avbokar mötet, maken ringer assistansen via försäkringen. Sagt och gjort, bärningsbilen kommer för att hämta oss. Vi fick då tillfället att för oss umgås på ett ställe inte alla par umgåtts på, nämligen sittandes i sin bil, uppe på ett flak på en bärgningsbil, åkandes baklänges genom trafiken.


Vi övade flitigt vår Kungen och Silvia-vinkning till de bilar som hade höga nöjet att ligga bakom bärgningsbilen. De uppskattade det mycket, det är vi övertygade om.

Hamnade på en bilfirma och efter många om och men, fick vi tag i en hyrbil. Fast först åt vi lunch, ja, jag fuskade. Men nu har jag fortsatt med mitt flytande, jag lovar! Nåja. Makens bror var i vårt garage under tiden och letade efter denna hylsa men utan resultat. Bajs som vi säger här...Vi åkte från staden i hyrbilen och lämnade vår bil med punktering inne på en bakgård till bilfirman.
Hemma gick maken ut och kollade i garaget själv, ingen lycka. De är tre bröder med samma bilsort, nämligen Citroên och ena brodern gick ut för att kolla hur och var hylsnyckeln var i bilen och berättade för maken att den minsann ligger i en liten svart tygväska (ja, då kan minsann karlar ha väska om man kan ha skruv och mutter i den) med en snodd i. Nån text på påsen.
Det kom maken in och berättade för mig.

DÅ drar jag mig till minnes!
En svart liten påse, tung sak, hade jag hivat ifrån bagageutrymmet tillsammans med allt annat skräp som låg i vägen för oss att få ur reservdäcket! Var det kanske den han var ute efter?
Maken stirrade på mig med stora ögon och drog en djup suck och sa:
- Menar du att den fanns i bilen hela tiden?
Han drar sig över håret och backar sakta baklänges.
Jag blinkar flirtigt och går emot honom, lägger armarna runt hans hals och pussar honom på kinden och halsen:
- Du älskar mig! Du älskar mig! Du gör det.. du älskar mig jättejättemycket!

Jag är övertygad om att han gör det. *vinkar som Silvia åt er alla*