lördag 31 oktober 2009

Han fattas mig!

Det här är min morfar, en mycket mycket speciell man och en av de män som gjort störst avtryck i mig under den tid jag levt. Han var född 1909, en stor man på många sätt och vis. Han dog för flera år sedan i magcancer, strax innan sin 94-årsdag.
Hur många dagar, år jag varit hos morfar och mormor vet jag inte men det är många. Morfar arbetade inom cementindustrin och varje morgon oavsett väder, cyklade morfar nästan en mil backe upp och backe ned till cementgjuteriet med sin bruna unika-box fastspänd med läderskärp på pakethållaren, sin svarta basker och den bruna nötta skinnjackan på sig. Hur mormor längtade efter att morfar skulle komma hem och jag fick ställa fram lingonsyltburken för morfar hade alltid en sked lingonsylt i mjölken. Mormor som hällde stekflottet över det rimmade fläsket och de stuvade makaronerna.
Morfar var ingen ordets man. När han pratade lyssnade man för det hände inte ofta. Han höll sig alltid a`jour med nyheterna och var skarp som en knivsegg in i döden. Tyvärr fick han inte behålla sin syn intakt men han lyssnade till slut på radion för att kunna hålla reda på vad som hände i världen. Han sa aldrig något ont om någon, varken politiker eller annan person, han kunde säga att de gjort ett dåligt val det kunde han, men han var inte den som kritiserade någon annan.

I morfars värld var kvinnan det man högaktade, det man vårdade och tog hand om. Mormor var morfars ögonsten och jag vet att när mamma var arg på mormor en gång var det första och enda gången hon sett sin pappa arg, för vad man än gjorde var man snäll med mormor! Så det så!
Han växte upp i ett krontorp tillsammans med en hel drös syskon, en bra bit utanför Lycksele. Där såg han vad han tyckte var en stor orättvisa, nämligen att kvinnorna alltid arbetade. De steg upp tidigt, de tog fuse' och sedan gjorde de frukost, tog hand om barnen medan männen for ut i jordbruket eller skogen. Sedan när allt var klart hemma åkte kvinnorna också ut och tog sin del av både jordbrukssysslor och skogssysslor. Många kvinnor lagade mat i skogskojorna och hade allt i hemmet att ta hand om.
Det gillade inte morfar. För när männen kom hem hade de inget att göra än att splinta skor och tälja bitar till krattorna eller annat småjobb, medan kvinnorna lagade mat, vävde, tog hand om barnen och gjorde fuset igen. Han tyckte man skulle vara rädd om kvinnorna.

Därför var han noga med att hjälpa till i hemmet. I det frikyrkliga, sportfixerade Lycksele var en stor och stark man en ovanlig syn ute i trädgården, särskilt när han hängde tvätt. Han fick utstå en hel del spe från andra män som tyckte han var mesig, men morfar gav sig aldrig. Han sa att kvinnan ska man vara rädd om, utan henne har man inte ett lyckligt hem.
Han var den enda man jag sett under min uppväxt som både diskat, hängt tvätt och dammsugat och då var han trettio år äldre än min far!
Morfar var trygghet, morfar var en norrländsk fixstjärna och han saknas mig. Jag längtar efter honom och jag tror han sitter där någonstans i stjärnhimlen idag på Alla Helgons Dag och ser mig och min längtan. Jag tror han håller handen på mormors kind där hon ligger hemma hos sig, i hennes förvirrade värld tror jag de har kontakt och längtar efter varandra. Han fattas mig...

4 kommentarer:

orcid sa...

åh har inga ord blir så varm inombords..vilken underbar morfar du hade, jag önskar jag fått träffa min men han dog när min mamma var 6 år..men mamma har berättat att även om hennes mamma(min mormor) var sträng och tvär och hård så var pappan snäll och kärleksfull.

Din morfar är en fantastisk förebild för alla män och kvinnor världen över:) kram

My.Dahlgren sa...

åhhh... nästan så jag måste säga att din morfar fattas mig oxå! vilken fantastisk människa han var. du skriver så fint o bra att jag blir alldeles gråtig o lycklig o lessen för att han inte finns mer...
klart han sitter i himlen o vakar. klart han har handen på mormors kind. klart dom längtar tills dom återser varandra!
känns skönt att mitt änglaljus är tänt, då ser han det *ler*
kramar o kärlek

Ulrika sa...

Jag tänder ljus för min älskade Pappa och tackar för all kärlek och för allt han lärt mig om ödmjukhet och medmänsklighet.
Och för min kära svärmor med sitt glada skratt och goda hjärta.
Det gör ont att sakna, men gott att minnas...
Kram!

Ann sa...

Vilken fin man och vad fint berättat! Ja, en sån förebild blir lätt en starkt lysande stjärna i sin omgivning. :) Hoppas och tror som du, att din mormor känner hans närhet hos sig.