torsdag 15 oktober 2009

Jag och maken umgås...

Idag skulle jag och maken åka in för att bistå den äldsta sonen vid ett möte på skolan. Det är lite jobbigt att klara skolarbetet med MS. Livet är inte alltid kul. Jag hade gått upp tidigt på morgonen för att ordna med Plorp och min mamma var här, lille Pytten tvärvägrade att gå till dagis och allt var så där Svenssonaktigt-myspysigt. Maken hämtade upp söt fru och på färden in till staden säger maken:
- Bilen känns lite konstig, den styr liksom åt alla håll.
Vi kom överens om att bilen förmodligen behövde pumpa däcken, vilket vi skulle göra när vi ändå kom till stan. Maken som driver ett mindre företag hade en telefonkonferens med ett viktigt företag samtidigt som vi körde in, och ca en mil innan vi är framme börjar det låta nåt historiskt skrapande från bakre delen av bilen. Båda tittar på varandra och vi styr in på en busshållplats. Går ut och mycket riktigt, vi har punktering på vänster bakdäck.
Okej!
Inte bra!
Men eftersom bilen är ny finns ett fint nytt sprillans däck i bagageutrymmet. Men för att komma åt det fick jag ta en massa skräp och elände och lägga i baksätet. (Vilket ska visa sig var dumt!)
Maken som dagen till ära hade en fin vit tröja i ull, la sig på asfalten och började ordna med domkraft och liknande. Samtidigt som detta sker, ringer min söta mor och frågar vad hon ska göra med Pytten som vägrar gå på dagis, fortfarande. Jag ber att få ringa upp. Ringer sonen med andan i halsen och ber honom ursäkta oss, för vi ska bara byta däcket för att sedan köra sista milen in till staden.
När bilen är upphissad, fälglocket borttaget stirrar mannen på mig och säger:
- Glömde det... Han suckar lite.
- De här fälgarna är låsta, du ser den här lilla skruv(och så kallade han det för något jag inte ens iddes lägga på minnet) är ett lås som gör att man inte lika lätt ska kunna stjäla fälgar och däck från bilen. Verktygen som behövs för att ta bort däcken är individuella och olika till alla bilar. Var är vårt verktyg?

Jag förstod inte mycket, bara att det här inte var bra.
Vi letade, vi letade i bagaget, i handsfacket, under sätena, i askfatet, i sidofacken, i mellanfacken men denna hylsa eller vad det nu var, fanns inte att finna.
Sagt och gjort, vi ringde makens bröder. Båda två upptagna i samma telefonkonferens som maken avslutat. Nåja, vi ringer makens far för ev. skjuts in till staden. Då är de bortresta.
Vad gör vi?
Ringer och avbokar mötet, maken ringer assistansen via försäkringen. Sagt och gjort, bärningsbilen kommer för att hämta oss. Vi fick då tillfället att för oss umgås på ett ställe inte alla par umgåtts på, nämligen sittandes i sin bil, uppe på ett flak på en bärgningsbil, åkandes baklänges genom trafiken.


Vi övade flitigt vår Kungen och Silvia-vinkning till de bilar som hade höga nöjet att ligga bakom bärgningsbilen. De uppskattade det mycket, det är vi övertygade om.

Hamnade på en bilfirma och efter många om och men, fick vi tag i en hyrbil. Fast först åt vi lunch, ja, jag fuskade. Men nu har jag fortsatt med mitt flytande, jag lovar! Nåja. Makens bror var i vårt garage under tiden och letade efter denna hylsa men utan resultat. Bajs som vi säger här...Vi åkte från staden i hyrbilen och lämnade vår bil med punktering inne på en bakgård till bilfirman.
Hemma gick maken ut och kollade i garaget själv, ingen lycka. De är tre bröder med samma bilsort, nämligen Citroên och ena brodern gick ut för att kolla hur och var hylsnyckeln var i bilen och berättade för maken att den minsann ligger i en liten svart tygväska (ja, då kan minsann karlar ha väska om man kan ha skruv och mutter i den) med en snodd i. Nån text på påsen.
Det kom maken in och berättade för mig.

DÅ drar jag mig till minnes!
En svart liten påse, tung sak, hade jag hivat ifrån bagageutrymmet tillsammans med allt annat skräp som låg i vägen för oss att få ur reservdäcket! Var det kanske den han var ute efter?
Maken stirrade på mig med stora ögon och drog en djup suck och sa:
- Menar du att den fanns i bilen hela tiden?
Han drar sig över håret och backar sakta baklänges.
Jag blinkar flirtigt och går emot honom, lägger armarna runt hans hals och pussar honom på kinden och halsen:
- Du älskar mig! Du älskar mig! Du gör det.. du älskar mig jättejättemycket!

Jag är övertygad om att han gör det. *vinkar som Silvia åt er alla*

6 kommentarer:

Dammråttan sa...

Haha, det är klart att han gör. Han kunde väl ha kommit på att fråga om du sett något, när du bar ut en massa grejjer ;)
Silviavinkningen är bra i såna där situationer som kan kännas lite udda, man tar liksom udden av folks stirrande. Nu känner jag att jag måste göra ett blogginlägg om det. Jag länkar hit :)

TessanBjurholm sa...

Underbart!

Ulrika sa...

Hahahaha!! Han har sån tur som har dej!! Och eftersom han faktiskt fyller år snart kan han väl få en handväska att ha sånt där krafs i.
En alldeles, alldeles egen.
Själv brukar jag höja volymen på stereon när bilen skramlar. Funkar så där, tycker min make...
Kram!

loppran sa...

*ler stort och tycker att dagens hämtning av make på strandad vespa känns som en bagatell*

Tack Ullet! Klart han älskar dig, det gör vi alla. :)

Åsa Gustafsson sa...

Å herre gud!!!! Jag skulle ha fått ett utbrott utan des like. Lägg den i handskfacket så vet ni var den är. Jag har varit med om att man lämnat denna viktiga skruv hemma, när punktering uppstått.

anne.h sa...

Du är för skön, du!!! =)