torsdag 10 juli 2008

Suuure Babylon! Eller som vi säger på norrländska: Schjåååååår Babylåååån!

Okej, jag har lite lätt för att lyssna på andra. Det är väl så att om 99 personer tycker att man gör rätt och en tycker att man gör fel, lyssnar man på den stackars enda personen som om det nu vore nåt bra att göra för man far bara dåligt av det.
Inuti ringer orden från människan som tycker att MS inte är nån farlig sjukdom, att det inte är nåt att gräva ned sig för att man har två barn med allvarliga sjukdomar (gravt funktionshinder) och vara trött och muskelsvag själv dessutom. Det är bara attityden ungefär! I alla fall om man ska tro denna person.
Någonstans inuti ligger detta och pyr, gnager i mig. Kanske borde jag må bättre ändå, funka bättre trots allt? Jag tycker jag är positiv, jag ligger inte och gråter på kvällarna och tycker synd om mig för allt som hänt utan för vad som kan och kommer att hända i framtiden, samt för att framtiden blivit än svårare att förutspå för två av mina barn. Varför dom? Varför mina små grodor, mina prinsar, dom jag burit i nio månader och fött trots att jag själv gått sönder i bitar när jag gjort det, varför just mina hjärtan?

Men åter till "skiten".. Klappade ihop i mars, totalt ärligt talat. Efterdyningar från de täta skoven och krisen av att han blev sjuk snabbt och allvarligt under flera tillfällen på kort tid. Sen började födelsedagsfirande i april, maj, juni och nu minisemester i juli. Det var visst litet för mycket för fru Ullet.
Igår satt jag som en zombie, tålde knappt ljus eller ljud (härligt när man har en pratglad treåring hemma *asg*) och idag hade vi inskolning av en extra assistent (jättefin tjej, inte tu tal om saken) och så kom en vän förbi väldigt tvärt men bara dessa två, skitenkla saker, tog all energi ur mig. Totalt!
Kroppen skakar, gråtfärdig stundtals och utan energi, skulle mycket väl kunna tänka mig att lägga mig ned, titta upp i taket en hel dag.

Hur mycket jag än ville tro att det bara var att "ta tag i sig" var det inte så. Det finns ingen ork till det, det är slut energi och allt jag anstränger mig för att klara verkar det som, tar mycket även om det ger mycket. *ler* (Man kan vara glad och trevlig även när man är trött..;-)) Hon har fel och jag och min kropp hade rätt, tack för det på nåt underligt sätt trots allt. Kram på er och hoppas solen skiner hos er, här hällregnar det och jag borde plocka bort på toaletten men det blir middag och läsa en deckare istället.

4 kommentarer:

Jikå sa...

Lyssna inte på såna människor, det säger ju sig självt att de saknar all hum om verklighetsförankring för att inte säga empati och inlevelseförmåga.

Stor kram till dig, ullet, som alltid är glad och trygg. :)

Hannis sa...

Länge sen jag var in och "hälsade" på hos dig.
Men som vanligt så sitter jag och nickar och hummar när jag läser.

Var efter en del tuffa händelser i mitt liv helt slut mentalt och kände mig helt tom.
Bara att telefonen ringde gjorde att jag gick upp i spinn och ville gömma mig.
Få förstod eftersom att det inte syntes utanpå..

Tror att människor i bland är så rädda för verkligheten att dom lever efter nån konstig "ta dig i kragen"mentalitet.
Strunta i dom om du orkar!

Tycker att det är beundransvärt att du orkar dela med dig och att du dessutom gör det med humor och glimt!

Var rädd om dig//Kram Hannis

L8 sa...

Man får ligga raklång!
Jag tror att många blir skiträdda för människor som inte säger som man ska; "jotack det är bra med oss". Du kan ju alltid roa dig med att skrämma dem lite till?
Det är inte svårt att förstå din skräck och oro inför framtiden, vad som kommer hända och allt som du inte rår på, man vill ju skydd sina knoddar!
Jag hoppas innerligt att du får ny fart inom sin tid och att du orkar låta dig känna riktig glädje mitt i allt elände.
Under tiden vill jag att du ska vet att du är fullständigt genomfantastisk och att jag tycker så löjligt mycket om dig - fast vi aldrig träffats.
Du är helt enkelt så jäkla bra!!!! =)
Massor med kramar, puffar och e-dyrkan!

Anonym sa...

Jag kan bara säga Tack! För att du mitt i alltihopa orkar dela med dig av dina tankar och känslor. Du är människa och du har självklart rätt att inte orka jämt *kram*
Den som påstår annat kan inte rimligtvis ha en susning om annat än sig själv
/marib