tisdag 8 april 2008

Fånigt och barnsligt uppåt idag!




När jag var barn var det bara pappa som hade körkort, och pappa var väldigt, väldigt rädd om bilen, särskilt när det gällde att köra andra i den. Eller låt oss vara ärliga, köra oss barn eller familjemedlemmar i den. Annars gick det bra att köra den överallt. Bilskrället var en isblå diesel Peugeot med vinröda konstläderssäten (läs plast!) och den var gräslig med vingar på baken.
Uppvuxen i lappStockholm och med kölden som enda barndomskompis (jamen kanske liiiite överdrift då men medge att det lät bra? ;-)) så var en diesel inte att rekommendera.
Jag var på stallet dagligen, dit var det 5 km, enkel väg. Andra fick skjuts när det var minusgrader, särskilt nedåt en 40 stycken vill säga, men inte jag!
Jag tog vackert min spark, eller gick dom där kilometrarna för att vattna hästarna och ge dom hör.

Andra årstider cyklade jag. Mamma cyklade överallt, mina syskon cyklade överallt och det var inte direkt självklart att ha bil eller körkort. När jag började plugga i
Umeå behövde jag heller ingen bil, där var buss en självklarhet eller att cykla. Jag var ensamstående mamma och tog bussen, det fanns bra med bussar och det var heller inga diskussioner.
Sen träffade jag maken, min kärleksgud, sexobjekt, livskamrat och ständiga irritationsmoment, och den ohängda typen hade fräckheten att bo i ett litet samhälle utan kommunala färdmedel.

När jag väntade Plorp tog jag mot alla odds körkortet och bil fanns i hushållet. Men när Plorp blivit något större blev behovet av stor bil större. :-) Vi köpte Hyundaien
som vi har idag. (se bilderna)
Den bilen står skriven på mig och av någon barnslig och underlig anledning gör det mig fånigt glad och uppåt idag.
Maken är bortrest med den andra bilen men min bil står på uppfarten. Jag kan ta min nyckel, MIN nyckel, och köra vart jag vill, när jag vill och jag får köra. Kan köra mina barn till träningar, handla, shoppa, hälsa på eller bara ta mig ut och det utan att få en utskällning för att jag misshandlar Peugeoten. Det känns så otroligt lyxigt och nästan overkligt ibland, att jag, JAG?!!, har en egen bil. Jag! Fatta! Så efter att jag lämnat Pytten på dagis idag gick jag förbi lilla Hyndan och klappade på henne, lite diskret, för jag vill ju inte bli sedd som en galning. ;-)

2 kommentarer:

Ulrica sa...

*Garvar*
har precis fått min första egna bil som bara är min, den är liten men jag älskar lillablå och bävar för den dagen jag får en liten bukla på honom de är ju vanligt i den här trafiken.
jag klappar gärna på min lilla kompis och kan även prata med honom ibland och jag skiter fulständigt i om någon tycker jag är galen de bjuder jag på för han är ju min bara min :)och jag är så stolt över honom

Trixie sa...

Åhhh du jag vet precis! Jag köpte min lilla Hyundai Atos, sprillans ny när jag var ensamsående med två barn. Slet som ett djur för att klara avbetalningen.Den är fortfarande en symbol för självständighet för mig. Pärlan heter min lilla röda bil;).

kram trixie