1999 när Plorp föddes var ett ödesår, förra hösten likaså. Något år efter att Plorp fötts träffades vi på habiliteringen för föräldrasamtal med andra föräldrar som också fått handikappade eller på annat sätt skadade barn. En kväll efter ett samtal kom vi ut i foajén där en samling höggravida mammor satt och väntade på varmvattengympa.
En av handikappmammorna böjde sig fram till mig och viskade:
- Jag skulle vilja gå fram till dom och säga att; Titta på mig, se, det är inte säkert att allt går bra, du skulle bara veta vad som kan hända!
Nu gjorde vi inte så, tack och lov, men man tar för givet att ens barn ska vara friskt och ha hälsan.
Jag gjorde också så fram till i höstas är Multipel Skleros kom in i min familj. En som knappt haft en förkylning, inte fått vattkoppor utan varit sinnebilden för allt som är friskt fick MS mitt i livet, i början av livet dessutom.
Ibland får jag samma lust som den där mamman, att gå fram och säga åt folk att det är inte för givet, det är inte säkert någonting bara för att ens barn varit ett friskt och hälsosamt barn utan sjukdomar.
Nu gör jag inte så och det ger ju inte någonting att göra det heller, men det finns en liten gnutta inuti mig som vill ruska om stundtals, exakt varför vet jag inte men lusten finns där men bara ibland.
3 kommentarer:
Jag erkänner. Jag tar allt för givet. Men samtidigt finns där en gnagande oro om att det när som helst kan ta slut. Att jag ska få en cancerdiagnos, att makens plan störtar i bergen, att huset börjar brinna och bara jag kan ta mig ut, att... Kanske är det inte så att jag tar det för givet? Kanske är det så att jag vet att livet när som helst kan förändras eller ta slut, men jag väljer att fokusera åt andra hållet? Kanske är det så för fler?
Jag är nog tvärt om. Jag utgår nästan från att allt ont kan haända mig och mina nära. Jag tycker inte om att ka bil längre sträckor, det finns de som jag helt enkelt vägrear åka med eftersom jag tycker de kör dödsångestframkallande. jag är löjligt medveten om hur feta odds det finns för att något verkligen ska få fel med mina barn... det händer faktiskt att jag får klagomål för att jag inte är lika "blåögd" som man tydligen "ska" vara. Varför skulle vi klara oss? Vad är det som säger att vi är osårbara när det finns så mycket i världen vi inte ens kan greppa? Ändå är jag odrägligt positiv ... så jag är antagligen galen.
Hur är det med din älskling då?
Och du har så rätt... man behöver intemåla hela världen i svart men ändå... livet är ingen räkmacka och allt kan hända.
Kram till dig och bed för oss!
Skicka en kommentar