onsdag 9 april 2008

Visst önskar jag att det såg annorlunda ut!

Visst önskar jag att det bara var att stiga upp på morgonen, sätta på sig ansiktet och sedan leva happily ever after, men livet verkar inte funka så. Sagodimensionen får man leta efter i barnens böcker.
En ytlig bekant sa en dag till mig att hon visste precis vad jag behövde och sedan förklarade hon hur jag borde satsa på mig själv, ta hand om mig själv och huttan duttan tjuttan blä.
Jag stirrade nog först på henne och sedan log jag nog och låtsades lyssna för lyssna det gjorde jag inte.
Kan inte med människor som ska säga åt mig hur jag lever mitt liv och vad jag behöver när dom inte är genuint intresserade av hur det går för mig. Man ringer inte, man kommer inte förbi, man frågar inte djuplodande frågor utan när det blir för personligt slutar man lyssna och ska komma med goda råd istället. Det är jag inte hjälpt av. Jag löser mina egna problem tillsammans med goda vänner, vänner som också är där när man är mindre till sin fördel och mer till sin nackdel men som trots detta kramar en och bara finns.

Det är inte så mycket viljan att ha åsikter om saker utan sättet man berättar det på, som om man satt inne med svaren på alla livets svårigheter men utan ett enda uns empati, förståelse för någon annan synvinkel än ens egen. När man blir avbruten för att man försöker säga vad man tycker men det tystas ned för att man säger inte rätt sak, även om det gäller ens egen person. Sånt kan få mig att bli tokig.

Jag hade inte valt det liv jag har idag om jag hade fått välja, och visst önskar jag att det fanns alternativ men det finns inga alternativ längre. Jag har två allvarligt sjuka barn, jag är sjuk själv, det är inte så stort spelutrymme här. Det går inte ta en utvecklingsstörd, gravt handikappad kille och en MS-sjuk till Mallorca o starta restaurang i en gammal finka, det går inte. Bara att inse.
Att vi inte kan planera nåt utan risk för att det går åt pipsvängen, det är bara att skotta i sig och att då komma och prata om självförverkligande, hur vi som par måste och gör osv, det är ju en ren förolämpning.
Vi var ihop i nästan fyra år innan vi fick ett gravt handikappat barn och vi är tillsammans än. Det har och är ingen dans på rosor, och visst har vi behandlat varandra illa stundtals, skilsmässan nästan varit ett faktum, vi har dippat och dalat, vi har krisat och älskat mitt i allt kaos och ändå är vi tillsammans.
Jag tycker det tyder på att det finns något där längst inne som funkar trots kris, chock och sjukdom.

Allt är annat än perfekt, helt klart, maken är en knöl som inte blir mjukare för att man kokar honom och jag är en bohem med för mycket i bagaget men watta heck, vi lever, lever nu och jag är gladast för vänner som lyssnar, som finns, som _känner_ in vad som rör sig i huvudet och är beredd att älska hela mig, hela min trasiga bakgrund och min velighet och min överdrivna snällhet(på gränsen till mesig) och blommorna, minnesproblemen mm mm. Då vill jag ha deras åsikt. Men inte av nån som egentligen bara är intresserad av att höra sina egna idéer luftas.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Men du, det hörs verkligen att du behöver komma ifrån; varför sticker inte du & maken iväg till Grekland ett par veckor & bara lapar sol?!
;)

Nej då vännen, jag förstår vad du menar; vissa människor är knökfulla åsiktsmaskiner som har alla svar på hur man ska få det Perfekta Livet, fast kikar man bakom deras kuliss så är det snarare så att dom vill leva via andra eftersom deras egen tillvaro suger...
Nej, tacka vet jag så'na kompisar som säger att "ta en promenad", jag passar ungarna en timme & fixar midda'n åt dig!". Handfast hjälp är värd mer än tusen ord!

Diverselådan! sa...

Mycket tankeväckande inlägg du gjort. Fick lite egna funderingar. Jag tror inte att det "perfekta" livet finns. Det kan finnas stora svårigheter under ytligt perfekta och tjusiga liv. En del jobbar stenhårt för att det inte ska bli sprickor i fasaden. Man är starkare och mer uppriktig om man törs berätta hur det är och ta tag i sitt liv, än att sopa det jobbiga under mattan. Små "andningshål" i varda'n är inte fel emellanåt, som t ex att få sova ut, läsa ifred, åka och shoppa lite själv eller en liten resa bort bara över en natt, eller vad man nu uppskattar. Men göra nåt litet och ofta. Goda vänner är en gudagåva. Jag är hellre utan vänner än har ytliga och opålitliga sådana.
Kram från Annette

Anonym sa...

Jag tror att det är ett försvar. För om jag (och nu vill jag verkligen inte mena just mig) verkligen lyssnar tvingas jag ta in att livet inte är så enkelt som jag tror. Och det vill jag inte. Jag trivs bra på mitt glassiga bananskal och här vill jag sitta kvar. Det är hemskt när jag tänker på det.

Undrar om det egentligen är mig jag menar... Hoppas inte.

En häxa på Vift sa...

äsch då, man ska vara som man är, det brukar bli bäst så. :)

/Nettan aka Paxelle

Anonym sa...

Åh, Ullet, visst är det så. Ytlighet och glättigt ickelyssnande blir så övertydligt meningslöst för den som är i kris - man överser gärna med struntsaker men inte med det som verkligen är viktigt.

Jag får inte orden att samarbeta med mig idag men jag skickar dig gärna en hård och tyst kram om du vill ha.

Dammråttan sa...

Tänk, det lät nästan som att du hade träffat min svägerska i affären. Inte för att hon pratar om självförverkligande, men för att hon precis så där HELA TIDEN talar om för alla andra vad som vore bra för dem, utan att för ett ögonblick vara insatt i det minsta lilla och inte är intresserad av att vara det heller.

Skönt att du känner att du har de där vännerna, som inte är sådana. Med såna som hon i affären är det bara att göra, som du gjorde - blunda med öronen, men det är inte så lätt alla gångerna - speciellt inte om de är "släkt".

Grindelunda sa...

Kram från Gunilla!