torsdag 13 mars 2008

Har bränt ett helt proppskåp!


I huvudet då. :-D
Har försökt att fungera så normalt det bara går med tanke på att en älskad liten människa i mitt liv, insjuknade hastigt i en aktiv/aggressiv form av MS i höstas. Under dryga tre månader hann vi med fyra skov som innebar inläggning på barnklinik för kraftig kortisonbehandling men även kontroller var tionde dag, magnetröntgen, neurologträffar och en hel del annat med (förutom allt man gör med han som är gravt handikappad). Då man redan har ett barn som behöver massor med stöd och hjälp och så insjuknar en annan av dom i MS, då blir man lite liten, ungefär som Clown häruppe, en dvärgpelargon, och lite lätt stressad kan jag ju erkänna.
Jag har verkligen försökt fungera normalt, komma ihåg, planera, prata, sova etc men till slut brann hela proppskåpet tror jag. Jag mår skitkasst och har tappat minnet till stora delar, jag är lättirriterad, seg i allmänhet och behöver massor med lugn och ro, för hjärnan skriker hela tiden:
-INGET MER NU, INGET MER!!

Maken har haft lite svårt att fatta att jag verkligen inte kan knäppa både knappar och lyssna samtidigt, han har sett det som att jag demonstrativt inte vill lyssna på honom. Min hjärna har fullt upp att bara se vad jag gör. Lägg då till en EDS (Ehlers Danlos syndrom) som gör mig fumlig och muskelsvag, ja, då är det som upplagt för proppskåpsbränning. Läkaren sa att det var fullkomligt normalt och att jag har alldeles för mycket stress inuti mig för att kunna fungera.
Nu kom allt upp i dagen i veckan när jag inte längre orkade hålla upp humöret utan brakade helt enkelt ihop. *poff!* Har gråtit så jag tror att ögonlocken är tunna som läskpapper och huvudet helt tömt på allt.
Nu förstår han hur jag mår och bara det känns så bra, jag har fått lämna över uppgifter i hemmet som jag inte längre orkar med, jag får ta hand om bara mig och barnen, lite städning när jag orkar men annars bara göra sånt som jag mår bra av. I morgon vill jag träffa hästar, snusa mig full av hästepitel och tagel, kanske kasta en tår in i hårremmen men bara försöka läka ur sorgen och se om det inte är möjligt att någonstans i framtiden hitta ett nytt spår när jag bytt säkringar och proppskåp. :-D

5 kommentarer:

Anonym sa...

Mjuka (((kramar)))

Att du överhuvudtaget klarar av att stå upp är en bedrift; jag skulle ha suttit & lallat i ett hörn för länge se'n!
Va' skönt att du brast (missförstå mig rätt...) så karl'n ser & inser vilket lass du bär. Hoppas att han fortsätter stötta dig så du långsamt, långsamt kan läka igen...

Anonym sa...

Oj, oj, oj! Styrkekramar till dig:

Kraaaaaaaaaaaaaaamar!

Vörteröl o Norrlands Guld sa...

Förlåt att ja inte svarat dej tidigare men för mycket har hänt,har inte ens orkat blogga.Farsan blev dålig o ligger inlagd,
Tror inte maken ser dej som fumlig o ointresserad.Han är nog mest frustrerad över o inte kunna hantera det.Har själv en vacker fru som lider(dåligt ord) av panikångest o ja hade ett rent helvete med att komma på rätt våglängd.
Jag vill vara nära o kramas när hon mår dåligt,hon vill vara ifred men ändå ska ja finnas där.Svårt när man vill trösta o hjälpa till men inte får komma nära. Kram Peter.

Hannis sa...

Hej.
Gillar din blogg,jag skrattar (glasögonhistorien och annat) och nickar igenkännande till mycket annat.
Du skriver så ärligt!!

Kan ju aldrig sätta mig in helt i din situation men jag hoppas att du får en chans till vila och "hämta"kraft.
Hoppas du får en fin helg/
Kram Hannis

Anonym sa...

Du har mina sympatier. Att du bara ORKAR!! Jag blir så imponerad över att du ö h t håller ihop som människa. Stor Kram/Trixie