måndag 10 mars 2008

Klara-Bella, Annika, Jenny och Barbie i alperna

Det tidigaste minne jag har av de dockor jag hade som barn, är av Klara-Bella. Vi hade flyttat från lägenhet till ett hus, och uppe på vinden fanns Klara-Bella i en låda. För att komma sig upp på vinden var man tvungen att kliva över massor med virke som pappa staplat inne i garaget, ta emot den tunga stegen som kom neddimpandes när man öppnade luckan i taket. Då var jag fem år och fick mödosamt klättar hela den långa stegen upp på vinden och där träffade jag på Klara-Bella.

Klara-Bella var en svart trasdocka med stor röd mun och knallblå ögon, hemsydd och med svart, krulligt garnhår och lika lång som vad jag var. Mamma hade sytt henne åt mig när jag var liten och förmodligen hade jag lekt med henne när jag var ännu mindre, men det var först när jag såg henne uppe på vinden som jag kom ihåg henne på riktigt. Hon kunde ha den plisserade, rosa-grårutiga lilla kjol jag hade haft som mindre, mina tröjor och jag känner fortfarande en varm glädje i bröstet när jag ser henne framför mig i mitt inre öga.
Av någon anledning försvann Klara-Bella. Mamma kastade bort henne av någon anledning och jag är så besviken, fortfarande, över att hon inte finns kvar.

Pappa hade en kompis med namnet Aage, jag uttalade det som Aaaage, inte Ååge som jag förstår att det egentligen uttalades. Han var stor och hade glasögon, svart hår och inga barn. En jättefin farbror som tyckte mycket om mig. Jag brukar göra små konstverk åt honom från det att jag var mycket liten, och ett av dom, gjord av sånt där klisterpapper man slickade på baksidan och fäste på papper, satte han inom glas och ram och var mäkta stolt över. HAn kom en julafton med en docka i en ljust blå kartong och dockan hette Annika. Jag var då tre-fyra år gammal.
Kartongen är fortfarande kvar, dockan också. Kartongen används till alla julpumlor (Julpumlans vänner finns här), försiktigt inlindade i hushållspapper och bilderna av Annika finns kvar på utsidan.
Annika däremot fick, som alla andra dockor i mitt liv, leva ett tufft och skoningslöst liv. det häftigaste som fanns när jag var sju år, var dockor som kunde kissa. Annika kunde inte kissa och ingen begåvade mig heller med kissdockor i varken julklapp eller födelsedagspresent, så jag fick minsann tillverka min egna.
Tyvärr ansåg mamma och pappa mig vara för liten för att ha en vass kniv på mitt rum, så jag fick helt sonika göra ett kissehål med en trubbig barnsax, på därför avsedd plats. Mina fingrar var inte vackra och det blev inte kissehålet heller kan jag tillägga, men Annika är numer mer anatomiskt riktig än förut. *nickar instämmande*

Så en jul fick jag Jenny, en taldocka i hård plast. Man satte in blå små skivor i hennes rygg, tryckte på magen och sedan pratade hon. Skivorna målade jag sedan med kritor och hon pratade aldrig mer. Sorgligt för henne, hon fick inte göra sin röst hörd. Jenny hade mörkt brunt hår och hockeyfrilla men en vit glittrig klänning hade hon. Hon, Annika och lille Nalle fick sitta på min säng.

Barbie var ett annat sorgligt kapitel i mitt liv. Alltså dom gör ju inte dockor som människor. Barbie hade allt men inget läkkött! Barbie åkte till Alperna när jag var kring fem år gammal, hon hade vit päls, svarta lackskor och jeans med äkta vita plastknappar. Alperna hade jag läst om i Kalle Anka och min knallblå barnsäng blev Alperna. Barbie trillade (medvetet) med skidorna och bröt benen, dvs hon slet ena benet ur sin höft och det mjuka gummimaterialet slets upp. Jag tog henne in till pappa för att han skulle gipsa henne, för det var ju så det hände i Kalle Anka och sen skulle hon ju bli som vanligt igen. Hon blev aldrig som vanligt igen.. Hennes höft/ben hänger fortfarande och dinglar sorgligt överrörligt med sina söndertuggade fötter. Hon är ett sorgligt kapitel.

6 kommentarer:

Fröken Glamborg sa...

Vad roligt det var att läsa!! Jag är själv såå förtjust i gamla dockor (och nostalgiska minnen)! Jag har bland annat letat och hittat (på en mässa)den docka som var min mammas men som hon lät mig leka sönder! men nu sitter hon här igen! : ) Ha en bra vecka nu & Kram Veronica.

Anonym sa...

hah! Vad roligt. Men stackars Annika! jag rös tammetusan när jag läste om dina anatomiska åtgärder på henne! *s*
/Boel

Anonym sa...

Härlig historia! Jag är också besviken på min mamma för en docka som hon slängde vid en vindsröjning, min allra största docka. Och min Barbie...eller Skipper var det nog, hade ett trasigt knä (Hon kanske också hade varit i Alperna:).)som inte gick att fixera i nåt läge alls. Den fick min lillasyster låna när vi lekte.

Anonym sa...

Men du, vad utsatte du stackars Annika för? Omvänd könsstympning, eller vad? *ryser*

Roligt var det i alla fall. Mina föräldrar var hippies så jag hade dockor från Kalikå som var försedda med alla attribut, inklusive pubeshår. Najs...

/Kajsa
www.enbartkajsa.blogg.se

Ullet sa...

Annika fick bara en anatomiskt riktig kissegrej, iofs rann allt "kiss" rakt igenom henne och jag fick peta med en kulspetspenna för att få ett hål i munnen och få in saften i henne. Hoppas hon blev tvättad inuti, tänk om det är saftgegg kvar sedan 70-talet? *rysa*

Anonym sa...

Saftgegg från 70-talet, fy! *ryser också*
Tänk vad haj du var på människokroppen ändå:)