Sysselsättning för idioter och masochister!

(Bilden från www.skovde.se)

Som norrländsk tösabit har jag en bakgrund i längdskidåkning. I min hemstad fanns det tre kategorier människor, grovt räknat. Det var antingen pingstvänner, a-lagare eller sportfånar. De som bodde på mitt kvarter var det sistnämnda.
Alla sprang terränglöpning och alla åkte skidor på mitt kvarter, klart att jag inte skulle vara sämre, eller? Problemet var att tjejerna som tränade i min klubb var alla kommun och distriktsmästare, de hade föräldrar som kunde valla, skjutsa runt och som var genuint intresserade av sina barns idrotter. Min pappa tyckte att det var mycket viktigare att se till att vår gamla isblå diesel Peugeot inte behövde köras under vinterhalvåret annat än när han skulle till fjällen för att fiska, och mamma var hemma med småbarn och utan varken bil eller körkort.
Hon vallade dock, oftast hellre än bra.
Jag tragglade runt en kilometers slingan och varje gång var jag sämst, eller åtminstone näst sämst. Jag tränade, tränade och tränade och aldrig blev jag bättre. Jumbopriserna var vikta till mig och svetten rann, men aldrig några större framgångar i skidspåret. Sista gången jag åkte skidor var när jag var kring tio år gammal. Mamma hade vallat skidorna kvällen innan tävlingen och när jag kom hem sprutröd i ansiktet av ansträngning efter en kilometer klibb (man borde ha döpt mina tävlingar till " 1 km bakhalt" eller "1 km klibb") kastade jag skidorna in i ett förråd och sa:
Jag ska aldrig mer åka skidor i hela mitt liv.
Jag har hållit det löftet.

Ett annat kärt (?) minne från min karriär som Gunde Svan var när jag som artonåring jobbade i en snabbköpskassa och en av dom andra, duktiga tjejernas mamma kom in och var översvallande lycklig. Hon hade ett sådant starkt minne av mig när jag åkt skidor på en tävling och kommit till den stora backen på baksidan av stora skolan. Hon berättade med inlevelse och emfas hur jag tvärnitat uppe på backkrönet, mitt i tävlingen, stått länge och begrundat den branta backen som gick tvärt nedåt, smalnade av och svängde uppåt till höger bakom en klippvägg till höger, till vänster fanns bara buskar, sly och stenblock..
Helt plötsligt hade jag med dödsförakt kastat mig utför backen, kastat stavarna åt sidorna och slagit Lovikka-vantarna över ögonen och skrikit på bred norrländska:
- Jag ånger mig, jag ånger mig!
Backen hade svängt, men det hade inte Ullet som fortsatte utför stupet bland buskar och bär. Hepp, så kan det gå!

Nu ser jag längdskidåkningen med nöje på teve, jag njuter kraftigt av det skådespel det är men jag inser att det är ett verk för masochister och idioter, vem åker skidor frivilligt? *ler brett och skadeglatt medans jag mumsar i mig lite choklad och ser tillbaks på min skidåkningskarriär*