Jag går sönder...

Orken räcker bara till en stund, jag önskar vi kunde ha Plorp hemma mer men jag vet ärligt talat inte hur vi skulle orka med, det är nog att få vardagen att gå ihop som det är just nu. Ytterligare påfrestning tror jag inte vi orkar med.
Oron för de sjuka barnen äter på mig stundtals. Det har varit MS-känningar nu ett tag, av och till. Reaktioner kommer när det är för mycket, för trött, slutkörd i kroppen, stress osv. Hur himla lätt ska det vara att leva då? Jag fattar om det blir kortslutning i systemet.
Läser Reflex om MS, läser andra tidningar om MS, och då fattar man vilken nitlott vi dragit i MS-lotteriet. De flesta klarar sig med den "lättare" medicineringen med Interferon-beta, medans vi får ta till det tunga artilleriet med en gång trots att sjukdomen är i en begynnande fas, det känns inte så bra alltid.
Sen kommer Plorp på det.
Hans frustration över sitt liv just nu. Han vill inte vara på korttidsboendet, han vill vara hemma. Men Plorp hemma innebär 100% hemma, inte fara någonstans, att klä en trilskande nioåring som är starkare än vanliga nioåringar, att hela tiden vara på spänn för man måste tolka alla signaler samt att vara uppe tidigare än tuppen på morgonen. En anspänning man inte orkar med i längden, korttids behövs och samtidigt har man dåligt samvete för att lämna bort sitt barn. Jag är en skitförälder!

Just nu gnäller jag bara, men jag vet att det finns lösningar. Nu ska jag packa inför festen, vattna mina blommor (hundra stycken pelargoner, here I come!) och stöka i köket. Sen är det iväg som gäller. Kanske tar vi hem Plorp tidigare, när vi kommer hem på söndagen? Jag tror det.

Tack alla ni gulliga som kommenterar och peppar! Vissa av er kommenterar inte här utan mailar till mig, oavsett så ska ni veta att ni är söta, rara och gulliga! Stor kram på er! Mamma, när du läser det här på måndag så tackar jag i förskott för god mat, trevligt sällskap och härlig utevistelse. Se, nu förekom jag dej. *kramar om* Puss på er!