måndag 23 juni 2008

El hoppo et skutto del Diablo

Ibland får jag flashbacks från barndomen. Det kan vara en lukt som framkallar bilder jag sedan länge glömt bort. Vissa gånger är det någon som nämner nåt och vips kommer det upp saker på den inre bildskärmen. Igår när jag låg och såg på tv och El-Gigantens nya reklamfilm kom upp såg jag vår gamla tvättstuga framför mig.
Minns ni sjuttiotalet? Allt var i murrigt grönt, orange, brunt och gärna betsat trä eller gul furu.(Behöver jag här nämna min gåshud och mina magparoxysmer?*döljer kväljningarna skickligt*) På toaletterna hade man mörkt blå toastolar, orangea bidéer och knalliga golv. Apparater var gärna orange de med, samma sak med El hoppo et skutto del Diablo.
( El hoppo et skutto del Diablo var vår tvättmaskin, icke ännu saligt insomnad utan vid full vigör i en källare nära dig. )

Under sjuttiotalets början flyttade vi från lägenhet till villa och därför inköptes denna "sak" för att tvätta vår smutsiga byk. En toppmatad Cylinda (rätta mig om jag har fel mamsen!) en fyrkantig sak som levde högan jävul (enligt min numer rätt så döda fader).
Denna apparat får El-Gigantens reklam att te sig som mycket timid och oskyldig. Först började den med ett oskuldsfullt svischande ljud, som blev snabbare och snabbare, gick över till ett svoschande som sedan snabbt blev ett hysteriskt dunkande mot tvättstugegolvet. Likt en full jenkadansare hoppade den två steg framåt, skakade åt sidan, studsade bakåt ett steg och två hopp framåt under ideliga rysningar, skakningar och spastiska ryckningar. Smeknamnet blev "Den hoppande djävulen".
Den bar sitt namn med heder ska jag säga er!
Att försöka sitta på den medans den centrifugerade var svårare än att hålla sig kvar på en bockande ponny och alla som provat det förstår snabbt hur eländigt det var. Det var nog aldrig fråga om att ha sex på tvättmaskinen för innan man hade fått "in" den hade man nog skuttat en halvmeter upp i luften för att landa på ett helt annat ställe, förslagsvis på den som försökte stoppa "in" den. Jag hoppas och tror att den maskinen aldrig varit med om dylika äventyr, det skulle nog ha riskerat även den modigastes hälsa.
Däremot tvättade och tvättar den otroligt bra och rent, därför tillbringar den sina sista år i livet i min mors källare (du vet aldrig var hon bor och om den hoppande djävulen kommer nära dig....) under ordnade former. Än så länge har den inte lyckats ta sig upp för trapporna och dörren är reglad både uppe och nere (dom säger att det har att göra med småbarn och smala källartrappor men jag är inte så säker på det jag och blinkar konspiratoriskt mot er) så ännu får den finnas till utan att bli avlivad.

4 kommentarer:

En häxa på vift sa...

ja, det är ju faktiskt rätt fascinerande att prylar som gjordes för ca 30 år sen faktiskt fortfarande håller. Även om de lever om och har sig så går de liksom inte sönder. De bara går och går och går år efter år. :)

Det var bättre förr, på vissa sätt ialla fall. :)

My sa...

alltså...
jag älskar att läsa det du skrivit :)
tack för en "walk down the memory lane".
i mitt fall var det dock mormor som ägde en grön, toppmatad Cylinda. den levde hos min mamma tills för nåt år sen bara, då den var utom all räddning trots min otroligt händige bonuspappa - det han inte kan laga, kan ingen laga *på sant*
kramar i massor

-Maria N- sa...

Jag skrattar så jag får ont i magen här ju. "Som en full jenkadansare"??? *älskar*

Min barndoms tvättmaskiner har inte haft den kvalitén. De har brunnit, runnit och hunnit, men det har de slutat med för länge se´n.

Starfish sa...

Haha! Vi hade en separat centrifug som man måste hålla i locket på och den skuttade rätt bra den med:). Intressant det där med minnen! Jag fick en flashback igår när någon nämnde en ort på Öland, där jag var för sisådär 32 år sen;).