söndag 11 maj 2008

Du kvinna på Jysk

den 10 maj som helt ogenerat ställde dig och stirrade på vår funktionshindrade son i hans vagn, vad tycktes du se? Jag hoppas det var den själaglada nioåriga pojken som älskar att se människor och därför, likt småbarn, visar sin glädje genom att vifta med armarna och stampa med fötterna. Du tog dig rätten att göra oss obekväma med ditt stirrande och jag undrar vad du tänkte? Vad är det du inte förstod när du såg honom?
Vissa handikapp är omfattande även om dom inte syns i form av ett förlorat ben, en död blick eller att man är helt förlamad. Det var tur att det var maken som styrde vagnen för jag hade inte tvekat att högljutt fråga dig vad det var du tittade på och jag hade förmodligen inte varit särskilt trevlig på rösten? Jag hade inte tvekat en enda sekund. ( Jag tvekar heller inte att fråga den som stirrar på oss när vi parkerar på handikapparkering vad det är dom stirrar på.) Fråga oss istället. Vi svarar mer än gärna på vad det är ni ser, men att ta sig rätten att stirra ut en människa som inte kan försvara sig själv, ett barn som inte förstår bättre och de runt omkring som lever sitt liv för att göra deras liv så bra och mänskliga som det bara är möjligt, det tycker jag är skamligt!
Gör som barnen nästa gång, fråga!! Se människan, även om hon är annorlunda, beter sig avvikande, är det en människa någon älskar, tar hand om och vårdar mer ömt än sitt eget liv, någon som vi skulle må väldigt dåligt av om denne inte fanns. Så är det för oss som lever med gravt funktionshindrade barn, alla handikapp ens barn har syns inte utanpå men var säker på att vi är fullt medvetna om dom!
Jag är en stolt mamma till världens lyckligaste, gladaste, mest kärleksfulla, änglalika, kramigaste, pussigaste lilla Plorp. En unik pojke med unika förutsättningar, som verkligen vet att leva livet i stunden, lär av honom istället att älska och leva just nu, nåt annat finns faktiskt inte.


Plorpmamman

8 kommentarer:

Gårdsromantik sa...

Tack och lov råkar man sällan ut för sådana "människor".

Hon har ett mycket värre handikapp än din rare son - total social och empatistörning!

Har också råkat ut för liknande några gånger och det etsar sig fast - tyvärr.

Som du säger du kan var stolt över dig själv och det fantastiska du får vara med om med din son - det är inte alla förunnat!

Många kramar från Maud

Anonym sa...

Hoppas ditt blogginlägg finner sin väg till kvinnan så hon får sig en tankeställare. Jag har ingen erfarenhet av handikapp i min familj, men väl på jobbet, och min erfarenhet är att både barn och vuxna, oavsett funktionshinder, är glada och öppna och om man bara kommer över sin första tveksamhet (som jag erkänner att jag hade först) så kan man lära sig otroligt mycket!
Jag hoppas att ni slipper råka ut för liknande stirranden igen, men om ni gör det, på dem bara!!!

I övrigt så njuter vi av frukost på solstekt balkong och hänger trotsigt in vinterjackorna på sommarförvaring i källaren... *fniss* Hoppas solen kommer till er snart!
Kram!

Grindelunda sa...

Ibland blir man så förbenad på inskränkta människor så man kan spy...

Kram till dig och din familj från Gilla

Solstrimmor & Stjärnstrålar sa...

Mycket bra inlägg! Rent oförskämt
att bete sig på det viset som den kvinnan gjorde!
Ha det gott!
kram
nina

Anonym sa...

Vilken jävla mupp! Nog för att han är söt som socker, men man ställer sig väl inte & glor på nå'n sådär, oavsett orsak!

En häxa på Vift sa...

Håller med dig. Undrar man så är det väl bättre att helt enkelt fråga. Får man svar så får man annars får man det inte och det får man ta och gå vidare. Att bara stå och stirra visar på sån otrolig brist på empati och sunt förnuft och man blir lika förvånad varenda gång sånt händer.
Förstår att du blev både arg och ledsen. Grrrrrrrr.....

Kram Nettan

-Maria N- sa...

Usch, då. Det där låter inte alls kul. Fy, vad urtrist att bli stirrad på. Vem vill vara med om det? Funktionshinder eller inte?

Men det är svårt att veta... Jag kan bli så vansinnigt nyfiken på människor som inte är som de flesta. Jag vill veta. Ha kontakt. Visa att jag inte dömer, utan att jag bara är plain intresserad. Helt enkelt. Hur uttrycker jag det då?

Jag är livrädd för att vara påflugen. Trampa i klaveret. Störa. Lägga näsan i blöt...

Men jag ställer mig iofs inte och stirrar för det. Det kan jag garantera.

Anonym sa...

Har råkat ut för detta själv, men nu har jag ryckt upp mig och stirrar argt tillbaka och går ofta även fram mot personen i fråga, vilket får som resultat att de försvinner illa kvickt. Man blir ju så fruktansvärt upprörd.....